November 2012

Falska komplimanger? - 30.11.2012 21:36
----------------------------------------------------------------------
Jag fick en hel del komplimanger idag på träningarna. Nu är jag bara inte riktigt säker på om de faktiskt var menade som det eller om de var sarkastiska.

Det började med att pappan till en ny flicka kom och pratade med mig i aulan. Han hade tydligen någonslags överenskommelse med min "kollega" om att flickan skulle få privatlektioner av honom och var nu lite sur när han inte syntes till. För tredje gången btw. Nåja, men han ringde alltså till min kollega och skällde ut honom och i något skede av samtalet kallade han mig "kaunis blondi". Kanske inte världens bästa komplimang, men helt roligt att höra ändå.

Under det där samma samtalet kallade sen min kollega mig "huippuvalmentaja". Det var också ganska roligt att höra, speciellt av honom eftersom han ungefär är den bästa tränaren nånsin (då när han dyker upp...). Fast antagligen var de där båda två bara sånt som man säger för att vara artig eller i värsta fall bara sarkasm och de menade egentligen motsatsen...

Men det som jag är ganska säker på att jag tolkade rätt var när en av mina simmare sa att allting tyder på att jag skulle vara en man. Det kanske låter konstigt, men för mig är det en otroligt fin komplimang. Av någon konstig orsak har jag ungefär alltid gjort mitt bästa för att bevisa att jag kan göra precis allt som män också kan, och tydligen har det åtminstone i vissa avseenden lyckats. Speciellt att den där komplimangen kom från någon som ändå är helt medveten om att jag nog egentligen är en kvinna gjorde den ännu bättre.

Nu ska jag ännu fara och träffa en typ som brukar vara väldigt bra på komplimanger, så kanske jag får hör nånting ännu finare idag ännu. Det behövs verkligen med tanke på hur min spegelbild har sett ut på senaste tiden. (Och för dem som undrar vad jag pratar om så gäller det alltså det att jag ser mig själv på helt olika sätt beroende på mitt humör, så för mig ändras min spegelbild faktiskt ibland ganska ordentligt...)


Vinter - 30.11.2012 15:14
----------------------------------------------------------------------
Seriöst, vad är det för fel på vädret nuförtiden??? Jag skulle till skolan och skriva tent på morgonen och när jag kommer ut genom ytterdörren märkte jag att det för det första är fullt med snö överallt och för det andra ännu kommer meramed god fart och vågrätt rakt i ansiktet. Trevligt.

Fast tenten gick faktiskt nästan okej när jag sen äntligen kom till skolan. Jag kunde svara på 3 av 4 frågor och på den sista som jag inte riktigt visste nånting om så skrev jag nu ändå någon bullshit och kanske får ens lite poäng, så jag är ganska säkert igenom. Och vem bryr sig egentligen om någon jävla clostridium perfringens? De skulle nu ens ha frågat om någon annan clostridium sort, t.ex. botulinum, tetani eller difficile, så skulle jag ha kunnat svara något vettigt. Nu får de väl bara nöja sig med en massa skit istället.

Annars så är jag lite förvånad över hur bra min urusla strategi med att börja läsa kvällen före till tenter som man borde ha läst i flera veckor till har fungerat. Jag har i princip hållit på med det hela hösten och har hittills kommit igenom alla tenter som det har kommit resultat från. Dessutom har jag fått klart högre vitsord än medeltalet på de flesta av dem. Jag börjar seriöst bli orolig för hur jag ska hitta någon motivation att ens öppna böckerna och lite bläddra i dem i fortsättningen när det helt klart inte behövs? Hoppas det blir såpass intressant från och med våren att jag helt enkelt inte kan låta bli.

Och på tal om det så har jag ju nästan jullov redan (bara 1 tent och nästan ingen undervisning kvar), vilket betyder att jag ätnligen har kommit till studiernas kliniska skede. Jag har ingen aning om hur jag kom hit, men från och med årsskiftet börjar våra "riktiga" kurser på sjukhusen, där vi faktiskt går omkring bland helt verkliga patienter och lär oss hur man gör saker. Nice!

I och för sig betyder det ju att jag måste träffa patienter och antagligen prata med dem igen, men det är nu väl bara saker man måste lära sig att klara av. Dessutom ringde min mamma just igår till mig och klagade i närmare en timme på hur hemskt det är när allting ska skötas med e-recept och e-post och allt möjligt nuförtiden och att man aldrig ens fysiskt träffar några patienter längre, så kanske det ännu finns hopp ;)

Nu har jag förresten för en gångs skull också ett helt ledigt veckoslut framför mig. Ingenting planerat och ingenting jag borde göra. Okej, förutom kanske att städa här hemma lite. Det börjar seriöst se ut som en svinstia. Problemet är nu bara det att jag inte riktigt kan sticka och fira att tenten är över idag eftersom min "tränarkollega" eller whatever man nu ska kalla honom just ringde och meddelade att han inte tänker röra sig nånstans i det här vädret. Jag är alltså ensam på plats både idag och imorgon och dessutom känns det inte riktigt okej att dyka upp dit full eller i krabbis imorgon efter att han höll sin alkoholistpredikan åt mig här senast...

Fast kanske det är lika bra. Alkohol innehåller ju också kalorier, som så många har försökt påpeka åt mig, och dessutom är jag antagligen ännu också sjuk. Jag förstår inte vad det är för fel på mig när jag inte blir frisk med att träna som vanligt, springa omkring i snöstormar, vägra ta fram min vinterjacka eftersom min allra tunnaste sommarläderjacka är snyggare och dessutom sluta äta? Aijoo, plus att jag inte heller städar hemma så jag sover på ett ställe där jag samtidigt andas in de senaste två månadernas smuts.

Nu måste jag dessutom snart ut i den där jävla snön igen. Just när jag nästan hade bestämt mig för man kanske skulle kunna stanna kvar i det här landet också några år efter att man har utnyttjat det totalt idiotiska socialskyddssystemet med gratis studier och bidrag till alla som bara vill ha det så blir det sånhänt väder, som påminner mig om exaktvarför jag inte vill bo här...


Äntligen fungerande - 29.11.2012 09:05
----------------------------------------------------------------------
Idag visade vågen äntligen 55 kilo igen!!! Jag har försökt hela hösten, och nu äntligen har nånting börjat funka. Tydligen borde jag bara ha blivit sjuk och slutat äta för länge sedan. Det här ju den bästa dieten nånsin.

I och för sig så åt jag nog lite igår. Jag följde Banankokarens råd, kollade upp hur man lagar soppa och fixade sen lite korvsoppa åt mig. Det borde inte innehålla nåstan några kalorier alls, men jag fick åtminstone så mycket energi att jag klarade av träningarna helt okej. Dessutom är jag lite stolt över att jag faktiskt klarade av att laga någon mat.

För de flesta är det kanske självklart att man kan laga sådana basrätter, men inte för mig. Vi har liksom aldrig haft någon matlagningskultur hemma utan oftast bara ätit frysta grejer eller halvfärdiga saker som man bara typ ska sätta till vatten i, så jag har aldrig lärt mig sånt. Nu skulle jag förstås ha chansen att lära mig när pappas fru faktiskt råkar vara ganska bra på matlagning, men jag är nu inte riktigt intresserad heller. Tydligen funkar det helt okej att bara googla nånslags recept också. För pizzadieten ska jag helt på riktigt sluta med.

Däremot är jag en aning störd på mig själv för att jag inte for på morgonträningar. Jag var igår hemma hos en av mina fuckbuddys som nu har skaffat två katter. Kiva liksom. Jag fick ungefär springa ut därifrån för att jag helt enkelt inte kunde andas och sen hade jag någon värre astmaattack på gång hela natten. Det igen ledde till att jag helt enkelt inte orkade fara och träna. Jag började t.o.m. nästan fundera på att gå till någon läkare och bli undersökt för astma. Jag är typ 90 % säker på att jag har det, men eftersom jag nu har som princip att inte gå till läkare så har jag inte riktigt skött det. Nånslags medicinering skulle i och för sig kanske vara helt smart för det är inte egentligen en så hemskt kiva känsla att ligga hela natten och koncentrera sig på att andas och försöka få ens någon luft in när ens hals är helt tilltäppt...

Nu borde jag antagligen börja läsa någon bakteriologi om jag vill komma igenom tenten imorgon. Jag tror inte riktigt det är så lyckat att jag har läst ca 100 av 600 sidor och tenten faktiskt är om mindre än 24 timmar...


Orkar inte - 27.11.2012 22:42
----------------------------------------------------------------------
Jag orkar inte med nånting just nu. Jag var t.ex just på träningar och blev sur på en simmare för något som hon säkert inte ens menade som sårande. Det är ganska svårt att få mig arg, men när jag blir det har jag hemskt svårt att komma över det och kan behandla personen i fråga ganska elakt...

I princip blev jag bara störd på att de aldrig kan göra vad jag säger utan alltid måste gnälla om varenda liten sak och försöka påstå att de inte orkar. Saken är nu den att jag ändå själv tränar, eller åtminstone har tränat, såpass mycket att jag nog vet hur de där sakerna känns och vad som är möjligt att göra och vad som inte är det. Så oftast kräver jag nog ingenting som är helt omöjligt.

Sen råkade hon förstås också samtidigt hålla på och skämta om hur fläskig hon är och hur hennes mage ser gravid ut om hon trycker ut den lite. Och hon är då definitivt inte fläskig utan har tvärtom en ganska snygg kropp. Jag däremot är fläskig och ser gravid ut, så det känns inte så hemskt kiva när hon håller på och skämtar om det. Normalt skulle jag inte bry mig det minsta, men eftersom det var just samma sak min pappa sa till mig och jag inte kan sluta vara besatt av det så träffar det lite för hårt.

Dessutom hatar jag mig själv för att jag inte kunde gå och träna idag. Jag skulle ha haft tid och allt, men jag orkar helt enkelt inte. Jag slipper just och just upp för trapporna här hemma utan att svimma, så någon större ansträngning kanske inte skulle ha varit världens bästa idé. Jag borde antagligen äta nånting för att orka fungera, men jag kan bara inte. För det första tar det helt för sjukt att svälja, men det skulle jag kanske ännu på något sätt kunna stå ut med om jag bara försökte tillräckligt. För det andra innehåller mat kalorier. Jag försökte äta nånslags ris-kött-grej idag, men det kändes bara fel och till slut gav jag upp. Jag kan inte äta utan att få en flashback av någon idiot som klämmer på mitt magfläsk. Han kanske menade väl och tänkte att jag skulle ta det som ett skämt, men det gjorde jag nu helt enkelt inte. Kanske jag äntligen har hittat det som fick mig att få anorexi efter flera misslyckade försök?

Det kanske inte är helt rätt sätt, men jag orkar bara inte med att se ut som jag gör. Jag vill ha en snygg kropp och inte vara någon valross. Jag har hört hur mina simmare alltid gör sig lustiga över en som råkar vara lite bredare och kan bara föreställa mig vad de säger bakom min rygg. Eller hur hemskt det måste se ut när jag försöker simma och allt antagligen bara dallrar. Jag såg helt tillräckligt av det förra veckan när en typ jag hade sex med envisades att ta en massa videor av det. Både min mamma och min syster har nu lyckats gå ner till sin målvikt och ser helt bra ut och jag kan ju liksom inte vara sämre. Plus att det åtminstone bevisar att det inte är omöjligt.

Imorgon tänker jag gå och träna oberoende om jag är sjuk eller inte. Om jag svimmar i vattnet och ingen orkar plocka upp mig så bryr jag mig inte så hemskt mycket. Åtminstone försökte jag.

P.S. Mitt svalg ser ganska roligt ut just nu. Det är inte längre bara rött utan det har kommit nånslags vita fläckar dit också. Det betyder att jag antingen har adenovirus eller streptokock infektion, vilket i och för sig är lite skit eftersom streptokocker borde skötas med antibiotika om man vill undvika en massa komplikationer, menjag tänker inte gå till läkaren och få något recept. Hoppas det är adeno så har jag inte något problem.


Mördarkandidater - 27.11.2012 17:30
----------------------------------------------------------------------
Min bantning går ännu också ganska perfekt. Jag har inte egentligen ätit något sedan lunchen igår, och det beror helt bara på att jag inte får ner nånting. Jag är helt sjukt hungrig, men det lockar inte riktigt att äta nånting när man inte kan svälja...

Däremot har mina tidtabeller blivit heltförstörda. Jag skulle idag gå och ge blod och sedan ta influenssavaccin på torsdag. Nu vågade jag inte gå och ge blod eftersom jag helt säkert skulle svimma av det, och antagligen kan jag inte ta vaccinet på torsdag heller eftersom man måste vara frisk för att göra det. Så vad fan ska jag göra?

Annars skulle jag nu aldrig ens fundera på att ta något onödigt influenssavaccin, men på våren börjar våra kliniska kurser som hålls i sjukhusen med riktiga patienter och det rekommenderas att man tar det för att inte sprida virus på någon avdelning där människor riskerar att dö av det. Man får det gratis bara den här månaden, så torsdagen skulle ha varit sista chansen. Nu kan jag då antingen ta det senare och betala det själv, vilket jag antagligen inte kommer att göra, eller så gå omkring på sjukhusen och döda patienter bara genom att andas. Okej, ingenting säger ju att jag kommer att bära på influenssavirus just det här året, men jag vet inte om jag kan leva med mig själv ifall det, som vår lärare idag så fint uttryckte saken, "plötsligt står i Iltasanomats löpar om mördarkandidater som springer lösa på avdelningarna".

Angående blodgivningen så är jag ju nog lite besviken, men det kan jag åtminstone sköta senare. Det stör bara lite att jag inte kan göra nånting annat utan att svimma heller. Alla vet säkert den där känslan när man råkar ha lite lågt blodtryck och allting bara svartnar om man råkar stiga upp för snabbt? Jag har normalt också så lågt blodtryck att människor som mäter det alltid brukar tro att jag är typ död, och nu har jag dessutom inte ätit på över ett dygn och är kanske inte annars heller helt frisk. Det är inte riktigt en lyckad kombination.


Frissa och svalgproblem - 26.11.2012 22:53
----------------------------------------------------------------------
Jag var och klippa håret idag och jag älskar det lite just nu. Det är helt härligt kort och lätt och inte alls så hemskt som det var tidigare. Jag gick in dit idag och sa till honom att bara klippa bort allt, och det gjorde han också nästan. Det var en helt enorm hög av hår på golvet efteråt, men jag är bara glad över det. Det var bara en grå, död, äcklig massa som låg där, så det är liksom inte riktigt nånting man vill ha hängande på sitt huvud. Så lovade han också att om jag kommer en gång till inom någon vettig tid så skulle han kunna göra det helt ordentligt tunnare och fixa ännu mer lager i det. Just nu var det i helt för dåligt skick för att göra det, men jag ska nog försöka ta mig själv i kragen och få det fixat om några månader och inte först sen när jag inte orkar se på det längre.

Så har jag lyckats bli sjuk igen. Jag fattar inte hur jag kan vara sjuk hela tiden nu när jag aldrig tidigare var det. När jag kom hem från gårdagens tävlingar märkte jag redan att jag hade feber och att det kändes lite konstigt i halsen, och nu kan jag inte svälja. Helt seriöst liksom. Jag har inte ätit något sedan lunchen idag för att jag helt enkelt inte får ner något. Jag försökte lite kolla mitt svalg, men förutom att det är helt rött och svullet så är det nog ganska svårt att se något på sig själv...

I och för sig är det här ju en hemskt bra bantningsstrategi. Jag har åtminstone inte den minsta lust att äta nånting just nu för att det helt enkelt tar sjukt och känns äckligt när allting fastnar halvvägs. Jag har försökt lite extrembanta hela veckan och bara ätit sallad och sånt, men det här är ju ännu bättre. Dessutom var ajg och simmade idag trots febern så jag har dessutom förbrukat lite också. Jag kan ju liksom helt enkelt inte se gravid ut när jag nu som tur inte är det!

Så där lite angående det så har jag funderat på att det är ganska konstigt hur man påverkas olika mycket av vad olika människor säger. Jag vet förstås inte om det gäller alla, men för mig är det åtminstone så att jag kan strunta blankt i vad en hel hög människor försöker påpeka åt mig, men om sedan någon viss, rät person nämner det så bryr jag mig plötsligt. Tyvärr råkar det tydligen vara så att min pappa ännu hör till den här gruppen människor jag lyssnar på, så det där med graviditeten tog ganska hårt. Jag vet nu inte hur hälsosamt det är, men jag ska helt enkelt ha ner min vikt och få min kropp att se okej ut.

Ett annat exempel på det här var då en viss person ringde och var orolig över mina alkoholvanor, speciellt i samband med träningar. Han har i och för sig inte ett skit att säga till om angående det eftersom han själv är tio gänger värre än jag, men av någon sjuk orsak lyssnar jag tydligen på honom också. Efter det samtaler hör jag hans röst i huvudet varje gång jag ens funderar på att fara ut och festa nånstans om jag vet att jag t.ex har träningar på morgonen. Det funkar inte ännu helt perfekt, men jag har nog inte varit och tränat i krabbis eller i fyllan sedan dess.

Men nu ska jag faktiskt gå och sova. Konstigt nog blir man ganska mycket tröttare av att göra allt man normalt också skulle göra ifall man har feber och dessutom inte äter nånting. Men jag är ju inte sjuk alltså, och behöver definitivt inte gå till läkaren eller nånting.


Avundsjuk - 24.11.2012 15:12
----------------------------------------------------------------------
Det här veckoslutet är det säsongens huvudtävlingar i simningen. Det betyder att jag är fast större delen av veckoslutet nånstans mitt i ingenting i Esbo, i en het simhall utan syre och med helt för mycket högljudda människor. Men, om jag ska vara helt ärlig så tycker jag nog lite om det ändå. Det är en så otroligt bra fiilis att se sina simmare lyckas. Speciellt som de t.o.m. ibland överraskar genom att göra nånting rätt och visa att de faktiskt nångång lyssnar på vad man gnäller om där på kanten.

Speciellt stolt är jag över en flicka som förbättrade sin tid med nästan 10 sekunder. I och för sig är hon nog ännu också sist i alla tävlingar, men hon håller på ändå och förbättrar sina egna tider. Det är dessutom jättekiva att se att hon ändå orkar hålla på och alltid är lika glad när hon får bort någon sekund till från sina rekord.

Så kan jag inte låta bli att vara lite avundsjuk på alla dem som simmar. Jag vill också liksom! Okej, jag vet att jag var helt skit på alla sätt och att det bästa jag kunde göra var att bara ge upp och sluta, men ändå. Jag skulle nästan ge vad som helst för att faktiskt vara bra på simning och kunna fortsätta med det. Speciellt idag när jag tittade på medan de simmade 800 m crawl märkte jag hur otroligt mycket jag saknar det att man varje kväll går på träningar och pinar sin kropp tills den ungefär faller i bitar. Det är en så otroligt ljuvlig känsla att jag skulle kunna hålla på med det hur mycket som helst. Jag kanske är konstig, men jag skulle aldrig tröttna på det, oberoende om jag hade 15 träningar per vecka och inte just något annat liv.

Synd bara att det finns tillfällen då kroppen faktiskt faller i bitar och vägrar fungera längre. Eller att ens kropp redan för början var en halv meter för kort. Det senare kanske man ännu skulle ha kunnat övervinna på något sätt, men fast jag nog brukar vara i bassängen oberoende hur sjuk eller skadad jag är så kan inte ens jag förneka att det inte riktigt funkade. Jag kommer aldrig att glömma hur min dåvarande tränare kommenterade en av mina sista tävlingssträckor innan jag slutade: "Din simning ser jättebra ut och man skulle nog kunna göra fast vad med dig, men ifall dina starter och vändningar ser ut så där så är det ingen idé att jag, eller någon annan för den delen, tränar dig längre".

För övrigt var stämningen i hallen idag annars också lite deprimerande. En simmare från Lahtis hade blivit överkörd och dött igår, och det verkade som att ganska många hade känt henne. Det är ju egentligen ganska hemskt om man tänker efter. Hon hade just fyllt 15 och fått börja köra mopo och så blir hon överkörd av någon idiot och gör ingenting mera. Jag själv kände i och för sig inte henne, men jag kan föreställa mig att det måste vara en ganska stor shock för dem som gjorde det. Trevligt att fara och tävla och leka att allt är som vanligt när ens kaveri som borde ha simmat på banan bredvid ligger död nånstans liksom...

Nåja, nu ska jag snart sticka tillbaka till hallen och fortsätta kolla på tävlingarna. Hoppas det fortsätter gå lika bra för mina simmare :)


God gärning - 22.11.2012 22:44
----------------------------------------------------------------------
Nu har jag då slutligen tackat ja till ett jobberbjudande. Jag hade redan helt klart bestämt mig att inte göra det, men som jag redan skrev i det förra inlägget så råkade en viss typ ringa och övertala mig.

Jag är i princip helt i panik för det här, men samtidigt måste jag erkänna att det också känns bra på ett sätt. Jag kommer ju faktiskt att hjälpa någon. Dessutom har jag fått höra så mycket av bakgrundshistorien också att jag vet att jag hjälper en person som verkligen förtjänar det. Kanske jag är lite naiv och för positivt inställd till mänskligheten, men jag vill nog fortfarande tro att en enda persons val kan göra världen till en bättre plats och därför försöker jag alltid hjälpa någon om jag kan. Så jag kommer nog antagligen i fortsättningen också att gå med på en massa idiotiskt som jag inte alls har tid med, bara för att försöka göra goda gärningar.

Så kommer vi förstås till frågan om hur i helvete jag ska klara av att jobba med något jag är livrädd för?


Att säga nej - 22.11.2012 16:30
----------------------------------------------------------------------
Varför, VARFÖR, kan jag aldrig lära mig att säga nej??? Jag hade redan nästan gjort det, men nu när jag blev tillfrågad på nytt så är jag rädd för att mitt svar nog nästan liknade ett ja...

Det var så mycket enklare första gången när någon helt okänd ringde. Då gick det nästan okej och jag lyckades relativt artigt tacka nej. Nu ringde förstås just han som jag aldrig kan säga nej till oberoende hur idiotiska saker han ber mig om. Varför ska det vara så svårt? Och nu har jag ju redan sagt ja till honom, så då kan jag ju inte precis ändra mitt svar och säga nej till den här andra typen.

Aah, jag har på riktigt inte tid och jag vet inte ens om jag vill göra det här! Visst skulle det vara jättebra övning och så, men jag kan inte låta bli att medge att jag är helt sjukt nervös och är rädd för att inte klara av det...


Dåligt skydd - 21.11.2012 20:44
----------------------------------------------------------------------
Jag hade ledigt från skolan idag och spenderade dagen så där vettigt med att genast på morgonen fara hem till en av mina pojkvänsliknande typer. Han hade förstås glömt köpa mera kondomer, så vi måste sen använda dem som jag hade och som råkade vara HIV-förbundet reklamkondomer som jag hade fått av min mamma...

För det första var de besvärliga att öppna eftersom de var enskilt packade i nånslags paffsak och för de andra var de helt för ömtåliga. Jag tror att vi lyckades söndra hela tre stycken, och då gjorde vi inte ens något extra konsigt eller något. Så vad försöker HIV-förbundet egentligen sända för meddelande med de där kondomerna? Tydligen ska det vara så jobbigt att få fram dem att man inte orkar anstränga sig utan i stället skiter i hela skyddet, och ifall man nu råkar få ut dem så lurar man bara sig själv eftersom de är så tunna att de ändå inte skyddar alls. Lyckat.

Sen kan man ju förstås lite fråga sig hur normalt det är att min mamma ger kondomer åt mig, men det är nu sen en helt annan sak...


Nice kväll - 21.11.2012 01:25
----------------------------------------------------------------------
Jag hade just en helt fucking awesome kväll!!!

Först råkade den enda deltagaren i dagens träningar halka och få sin armbåge ur led, vilket i och för sig kanske inte var så lyckat, men det ledde till att jag själv slapp och simma istället för att bara sitta på kanten och ge order. Jag hoppas han nu inte skadade sig så hemskt allvarligt, men jag kan inte låta bli att vara lite glad över det. Jag märkte att fast jag nog är helt skit på simning nuförtiden så hålls jag nog ändå helt bra med i åtminstone Masters-gruppens (=före detta simmare som egentligen bara tränar för att de inte kan sluta...) fart. I sparken var jag t.o.m. helt klart den snabbaste av alla. och inte för att nu skryta eller nånting, men jag skulle nog säga att jag simmade bäst fjäril av dem alla också. Kanske jag ännu kan nånting åtminstone fast jag inte riktigt har tid att träna?

Efter det blev jag upplockad av typen som kallar mig rockstjärna. Vi plockade ännu upp två av hans kaverin, en flicka och en pojke, och så for vi först ut och dricka lite och sen hem till honom. Det var väl meningen att vi skulle ha nånslags foursome, men sen freakade den andra flickan lite och sprang ut ur lägenheten. Jag förstår inte riktigt vad hennes problem var. Jag menar, om du sticker hem med någon så att du vet att där är två män, två kvinnor och bara en säng, så vad fan förväntar du dig egentligen? Jag tyckte åtminstone det var helt klart vad de ville, och hade absolut ingenting emot det.

Nåjoo, det blev nu inte riktigt av, och för att visa att han kunde var finkänslig så gick också den andra mannen ut och lät oss hålla på i fred. Jag skulle i och för sig inte ha haft nånting emot en threesome heller, men kanske det var helt bra så här.

Juttun var alltså att typen jag sen till slut hade sex med sa att han älskar mig. Jag vet inte riktigt om han bara menade att han älskar att ha sex med mig eller vad han menade, men han sa åtminstone helt klart att han älskar mig, och flera gånger till och med. Jag har som bekant lite svårt med de där orden och därför svarade jag ingenting.

Den här gången var det dock inte riktigt lika pinsamt som det brukar vara. Annars har det alltid varit med typer som jag är helt säker på att jag aldrig ens skulle kunna älska oberoende vad de gör och då har det alltid varit lätt att svara nånting i stil med "Jaha, so what?". Nu däremot så tror jag nästan att jag potentiellt skulle kunna säga det tillbaka om jag fick lite tid på mig.

Han är definitivt inte perfekt, men han förstår mig, skrattar åt mina skämt oberoende hur sjuka de är, blir inte skrämd oberoende vad jag pratar om och förstår dessutom att sex och förhållanden inte nödvändigtvis har något med varandra att göra. Plus att han kallar mig rockstjärna och bedyrar att jag är det bästa sexet han nånsin har haft. Kan man liksom låta bli att tycka om det?

Aijoo, jag lovade väl också en update om min arm. Den är i och för sig inte så farligt blå, men där finns ett enormt hål som ser ut som om jag hade tagit i.v. droger i flera år och som dessutom ännu också blöder så fort man rör på armen lite. Jag är också relativt säker på att de lyckades stick igenom min biceps-sena, eftersom jag inte riktigt kan använda den muskeln utan att det skulle ta helt otroligt sjukt just nu...


(Miss)lyckad blodgivning - 20.11.2012 17:20
----------------------------------------------------------------------
Varning, största delen av inlägget handlar om blod ;)

Idag hade det äntligen gått precis tre månader sedan min senaste blodgivning, så förstås var jag genast på väg för att göra det igen. Jag släpade t.o.m. med en kompis som hade hört hur entusiastiskt jag beskrev den där underbara känslan när man ser den enorma nålen bara glida in genom sin hud och sedan ännu får stirra på ens eget blod som rinner ur kroppen i hela 5-10 minuter. Men för första gången lyckades de inte ens få tillräckligt blod ur mig för att få en hel påse och jag fick bara se en liten patetisk rännil av blod som sakta droppade ut och koagulerade i slangen. Besvikelse alltså.

Som tur är sa de att jag inte behöver vänta tre månader utan kan komma igen genast när hålet i armen har läkt. Yes! Jag kan gå dit nästa vecka igen och bli stucken på nytt och kanske t.o.m. få se lite mer av mitt blod! Fast var är egentligen logiken i det där? Jag menar, nu tog de kanske ca 200 ml av mig, och jag får gå tillbaka nästan genast och göra om det. Normalt tar de 500 ml och då får man gå på nytt först när "kroppen har hunnit återhämta sig". Borde det inte egentligen vara värre att gå och ge halva påsar hela tiden då?

För blodaddikter som mig skulle det ju förstås vara helt idealt. Jag kanske borde börja öva mig att spänna musklerna på något visst sätt så att man får nålen att glida ut lite eller hamna snett så att blodet slutar rinna innan påsen fylls. Då skulle det ju aldrig kunna räknas som en hel blodgivning och jag skulle få gå dit så ofta jag vill... Eller så borde jag kombinera det med att äta mig själv helt otroligt fläskig så att de inte skulle kunna klaga på att jag väger för lite för att bli stucken i båda armarna och t.o.m. kunna donera två halva påsar per gång. Det är ju dessutom redan på god väg att göra ändå om människor nu redan tycker att jag ser gravid ut. Fast då kanske mina ådror skulle bli ännu omöjligare att hitta under allt fett och så skulle ingen vilja sticka mig överhuvudtaget. Det skulle ju inte vara så lyckat...

Så där på tal om det annars så tycker jag nästan att det är lite tröstande att ingen lyckas sticka mig rätt. Det betyder ju liksom att inte ens personer som tar blod som yrke och inte gör annat än sticker hela dagarna är så bra på det att det aldrig skulle misslyckas. Då verkar det ju nästan som att det är okej för oss studerande som har gjort det kanske en eller två gånger att vara lite osäkra. Speciellt om det kommer omöjliga fall som jag ;)

Om man skippar den lilla detaljen att det inte blev någon ordentlig blodgivning för mig idag så var det ju nog helt lyckat. Jag fick bli stucken och jag tror att jag också lyckades få en till typ att bli beroende av det. Sjukt eller inte, men det verkar ju nästan som att jag inte är den enda som älskar att se sitt eget blod spruta. Och hoppas det nu inte blev några allvarligare skador av att de grävde omkring med nålen där idag. Jag är lite nyfiken på hur den ser ut, men tyvärr får jag inte ta av bandaget före om några timmar. Kanske jag måste sätta in ny uppdatering om det när jag kommer hem från träningarna :D


3 år - 19.11.2012 01:16
----------------------------------------------------------------------
Jag var idag på min brors 3-årsfest. Jag kan inte riktigt fatta att han redan är 3 år gammal, men tydligen har det faktiskt gått så länge sedan han var en liten slemmig klump på sjukhuset. Nu är han istället en galen ADHD-typ som idag t.ex. sprang i full fart fram och tillbaka genom lägenheten hela dagen. När man dessutom ser på hur social han är med precis vem som helst oberoende om han känner dem eller inte så förstår jag nog inte riktigt hur han kan vara släkt med mig. Fast, man måste väl vara nöjd med att ens någoni familjenvet hur man umgås med människor.

Själva festen gick också förvånansvärt bra med tanke på att det väl kan klassas som ett slags släktträff och de nu brukar gå som de går i vår familj. Antagligen hade det en hel del att göra med att både min fafa och famo nuförtiden ligger på sjukhus och att pappas del av släkten därmed saknades. Annars är det ju kanske lite deprimerande att de både är i så dåligt skick, men för att nu hitta något positivt i det så förbättrar det åtminstone stämningen på sånhäna fester en hel del.

Förresten så frågade min pappa idag om jag är gravid. Han brukar i och för sig inte alltid höra till de mest finkänsliga människorna, men det där var nog droppen. Jag är helt medveten om att jag är fläskig och ser äcklig ut och allt möjligt, men om det syns så där tydligt så är det redan en lite värre katastrof. Jag måste börja äta nånting vettigare och försöka få tid att träna lite också. Och som så många har påpekat så kanske jag borde börja tänka lite på hur massor kalorier jag häller i mig i vätskeform också. Speciellt som de gör att jag alltid äter en massa skräpmat nästa dag för att jag inte orkar laga mat och har helt otrolig lust på nånting ohälsosamt. Sånt är ju kanske okej nångång emellanåt, men definitivt inte så ofta som det har blivit på senare tiden.

Har nån något bra och fungerande tips på hur man skaffar vettiga levnadsvanor? Jag skulle helt klart behöva en liten ändring, men nu är ju saken den att jag är (åtminstone psykologiskt) beroende av överdrivet festande, inte har en aning om hur man lagar mat och dessutom är alldeles för lat för mitt eget bästa. Plus att mina totalt dysfunktionella patetiska ursäkter för förhållanden har lett till att jag för några dagar sedan inte ens själv var säker på svaret på min pappas fråga... Misslyckat eller?

Jag funderade lite på om jag skulle ta och anmäla mig till en simtävling som är om en månad. Som grenar är där 50 m fjäril och 200 m crawl, och jag är lite frestad att anmäla mig till båda. Antagligen skulle jag skämma ut mig totalt eftersom jag är i så urusel form och det säkert är flera år sedan jag senast simmade något så "långt" som 200 m, men å andra sidan skulle det ju kanske ge lite motivation till tränandet. Jag har nästan 4 veckor på mig och dessutom börjar det lugna ner sig lite i skolan så jag skulle kunna ha en chans att hinna simma lite också. Inte helt omöjligt alltså. Nu är bara frågan ifall min stolthet tillåter att jag går och tävlar fast jag inte har en chans att ens komma nära mina egna rekord fast jag aldrig ens har simmat några riktigt bra tider? Klarar jag av att bli utskrattad?

Så bara måste jag ännu gnälla lite om ett av mina favoritämnen, dvs. hur hemskt Alzheimers är. Jag var faktiskt förra veckan och hälsade på min famo fast jag verkligen hatar att fara dit. Själva stället är så jävligt deprimerande att jag bara inte orkar. Det går bara omkring en massa zombier, som inte har en aning om vem de är eller var de är, där och det är ganska hemskt att se på. Plus att hon inte har vetat vem jag är på över ett år nu och det därför känns lite onödigt att fara dit. Nåjoo, men senast så kände hon inte ens igen min pappa längre. Hon trodde att han var hennes bror och efter det kom det fram att hon inte heller var helt säker på vem min fafa, som hon har varit gift med i ca 60 år, var. Sorgligt alltså.

Nu idag på min brors kalas blev jag som vanligt fast och pratade med alla äldre personer om deras otaliga sjukdomar och sen ännu om alla deras bekantas sjukdomar. Jag blev faktiskt positivt överraskad av hur vettiga diskussioner man kan ha med dem fast de är gamla och att de faktiskt verkar fungera helt okej ännu. En av dem kom t.ex. med samma metro som jag och sköter fortfarande allting själv fast hon är över 70. Så jag kanske måste ändra mig lite och konstatera att ålder i sig inte ännu är en orsak till att man helt enkelt måste göra självmord före man blir helt patetisk. Men däremot står jag helt fast vid det att demens är det. Slutresultatet av alla våra sjukdomsdiskussioner blev, once again, att det absolut värsta som kan hända en är att bli dement och att det inte alltid ens beror på åldern utan att det i chockerande många fall kan hända redan innan man fyllt 50 t.o.m. Så speciellt ifall mina föräldrar om ca 10-15 år också blir i lika dåligt mentalt skick som min famo och mommo är nu, vilket ökar min redan skyhöga risk för Alzheimersbenägenhet, tänker jag definitivt hålla fast vid min plan om att inte leva så hemskt mycket längre än 40-50 år. Jag skulle inte kunna leva med en sån sjukdom. Punkt.

På tal om planer förresten så har jag lite funderat på det. Det var en sak jag diskuterade helt snabbt här under hösten och som jag sedan förstås fastnade på. Jag undrar t.ex. om min pappa faktiskt har tänkt igenom det hela till slut när han bestämde sig för att skaffa flera barn. Har han liksom insett att det betyder att han antagligen kommer att ligga på nåtslags vårdhem och inte komma ihåg något medan hans yngsta barn ännu går i grundskolan? Det är ju helt sjukt när man tänker efter lite. Det är kanske okej när man blivit vuxen och så, men jag tycker inte att något barn borde ha föräldrar som inte kommer ihåg vem de är. Jag är ganska säker på att det inte ingick i den ursprungliga planen när han träffade min mamma och de planerade någonslags idyllisk familjeframtid nångång på 80-talet.

Mina egna planer har också förändrats en hel del under åren: För ca3 år sedan skulle jag aldrig ha kunnat tänka mig att bli simtränare. Jag var en helt klar simmare och inte det minsta intresserad av att byta det ljuvliga vattnet mot en tråkig, torr bassängkant. Sedan drog en viss typ med mig som moraliskt stöd för att våga gå och prata med vår förenings dåvarande ordförande om möjliga jobberbjudanden.

För 3 år sedan hade jag inte heller de minsta planer på att nånsin skaffa barn. De var ju slemmiga, skrikande och allmänt besvärliga. Aldrig i livet liksom. Sedan föddes en viss person och jag ändrade åsikt om åtminstone ett barn.

För 4,5 år sedan skulle jag absolut inte bli läkare. Man måste ju lyssna på en massa klagande patienter dagarna i ända och dessutom hade min mamma ju redan gjort det. Sedan såg jag några avsnitt för mycket av Dr. House.

För 6,5 år sedan skulle jag åtminstone inte börja i ett tråkigt, finlandssvenskt gymnasium och göra allt man borde göra. Jag skulle trotsa alla förväntningar och bara sluta det där jävla hjärntvättningssystemet som kallas skola. Sedan kom jag fram till att jag inte klarar mig utan något att göra och att jag skulle dö av tråkighet i något jobb där man inte behöver tänka överhuvudtaget.

Ungefär vid samma tid skulle jag börja i någonslags sportskola och bli proffssimmare och använda all min tid till att glida fram och tillbaka i vattnet. Sedan gick mitt knä ur led 4 gånger samma vecka och jag gick äntligen till läkaren efter ca 8 år av problem.

För 8 år sedan skulle jag vänta tills jag hittade en perfekt man åt mig och sedan ha ett perfekt förhållande med honom både psykiskt och fysiskt. Sedan hände en viss grej och efter att äntligen ha slutat få panikattacker varje gång någon rörde mig slutade jag helt enkelt bry mig.

För 14,5 år sedan var jag ivrig att börja skolan, skulle lära mig allt man bara kan veta och sedan använda det för att rädda världen och göra mina föräldrar stolta. Sedan märkte jag att skolan inte alls är till för att lära sig utan för att sitta och göra samma jävligt tråkiga och enkla uppgifter i 9 år, samtidigt bli mobbad för resultaten och hämta hem papper med precis samma enformiga 10:or på så att alla till slut tröttnar på det och skriver under betygen utan att ens titta på dem oberoende hur perfekta de skulle vara.

För 18 år sedan var jag lika gammal som min brorblev på torsdag. Var jag då lika glad som han verkar nu? Kanske jag var det. Åtminstone var det ganska roligt då vi var på semester i Grekland och jag äntligen förstod hur man skulle göra för att hållas på ytan medan man simmade. Då kändes det också ganska bra att komma hem från dagis och berätta hur en pojke i förskolan gått hem gråtande då jag, en 3-åring, kunde läsa och skriva bättre än han. Sedan gick en hel del fel och nu är jag bara konstig och misslyckad, har sex med allt som rör sig men inte ett enda vettigt förhållande, är beroende av allt man inte borde vara beroende av och förstör mitt liv så mycket jag bara hinner.

Ursäkta igen för ett hemskt konstigt och långt inlägg. Jag fick lite inspiration av både festen i dag och några hemskt röriga bastudiskussioner på torsdag/fredag som bl.a. involverade en version av refrängen till "1972" som gick ungefär så här: "Meidän piti muuttaa maailmaa.... Meistä tuli lääkäreitä, lääkäreitä ja lääkäreitä, yksinhuoltajalääkäreitä ja lääkäreitä".

(Förresten, helt utan samband med själva inlägget, men föreställ er närmare 100 personer som skriker ut den där sången en hel natt medan de springer omkring nakna nåstans på en lägergård mitt i skogen, faller i sjön för att bryggan är "för smal", slocknar med ansiktet neråt på golvet i duschrummet, sticker in huvudet i tackan för att kolla om det faktiskt brinner och dricker sprit för flera tusen euro och fundera sedan på att alla de personerna kommer att vara era läkare om bara ett par år. Sjukt eller? ;D)


Kursresa - 17.11.2012 21:09
----------------------------------------------------------------------
Idag märkte jag igen en sak som inte är så hemskt smart att göra. Man ska absolut inte vara på en tvådagars supresa just före man måste vara 10 timmar i en simhall och försöka fungera som tränare. Det var verkligen inte lyckat. Det är annars också ganska hemskt att vara tvungen att hänga där hela dagen och det blir inte alls bättre av att man mår helt skit och det känns som att man skulle spy varje gång man rör sig ens lite och ens huvud dessutom nästan sprängs varje gång någon jävla idiot bredvid en måste envisas med att vissla åt sina simmare. Hallå, de har liksom huvudet under vattnet och hör ändå ingenting, så man kan lika bra vara tyst och inte störa alla andra i publiken!

Nåjoo, men jag klarade nu det ändå på något sätt fast jag kanske inte gav en så hemskt bra bild av mig själv idag och kursresan var helt jätterolig! Det är tydligen en av medis äldsta traditioner att man åker på en resa med hela sin kurs efter att man har skrivit sin sluttentamen i patologi, och det gjorde vi alltså också på torsdag. Jag vet inte riktigt var vi sen var, men det var nånslags lägergård mitt i skogen och det tog ca 3 timmar att köra dit. Det var i och för sig kolmörkt när vi kom dit och vi hade redan utnyttjat vår gratis bussbar ganska ordentligt, men stället verkade helt kiva. Där fanns två bastur, en sjö och en simbassäng, så jag var nöjd. Det slutade med att vi hade nånslags sits, sedan badade bastu hela natten och sprang omkring på gården med eller utan handduk på och körde omkring med rullstol i simbassängengrillade korv som någon for med taxi och köpte mitt i natten. En helt nice resa alltså och för en gångs skull lyckades jag dricka en helt perfekt mängd så att man hölls passligt full för att inte bli trött eller märka hur idiotiska saker man höll på med men ändå komma ihåg allt nästa dag. Success alltså! Förutom då förstås när jag vaknade idag nångång 4 tiden på morgonen av att jag mådde så otroligt illa att jag inte kunde sova mera... Men det är nu bara bisaker ;)

Sen en annan observation som möjligen har något att göra med hur skit jag mådde idag och möjligen inte. Jag märkte att ifall något borde hända på ungefär 20 dagar eller t.o.m. mindre så är över 30 dagar helt otroligt lång tid för det. När du inser hur lång tid det har gått på dag 29 känns de följande dagarna som flera år. Speciellt som du samma dag har gjort nånting som definitivt skulle ha varit värt en lite allvarligare panikattack ifall det sedan inte skulle ha hänt till slut. Bättre sent än aldrig förstås, men helst skulle ju saker kunna hända i tid så att man inte behöver skrämma ihjäl sig på det sättet...


Coolt!!!!! - 09.11.2012 16:37
----------------------------------------------------------------------
Varning, innehåller blodiga obduktionsdetaljer som jag bara måste beskriva överdrivet grafiskt för att det helt enkelt är så otroligt coolt!

Jag har äntligen klarat av den här helt hemska veckan med obligatorisk skola 8-16 varje dag och dessutom två tenter och det känns helt jätteskönt. Dessutom hade jag världens coolaste dag i skolan idag!!!

Vi hade alltså obduktionstent idag och det var det bästa fallet ever! Hon hade dött av pericardium tamponation (=hjärtsäcken fylls med blod och trycker ihop hjärtat) och jag råkade dessutom vara ansvarig för bröstkorgsblocket. Gissa om det var coolt när vi klippte upp aortan, märkte blodlagret i tunica media och kom fram till att det var en dissekation och sen ännu märkte att pericardium var helt enormt, nästan svart och verkade vara fyllt med något vätskeliknande? Det var helt bäst när vi sedan klippte upp den och blodet bara sprutade ut och vi sedan ännu fick gräva ut en massa koagel därifrån! Det går inte ens att beskriva den där känslan när du är 99% säker på att du har något sånt framför dig och sedan klipper upp det och får bekräftat att det faktiskt var just så dramatiskt som du hade misstänkt.

Kanske man blir lite sjuk av att studera till läkare (eller är det redan färdigt ;)) men alltså det där var ju som någon värsta lottovinst! Alla i gruppen var ungefär i extas efteråt och jag måste nog medge att det hörde till något av det bästa jag nånsin har gjort. Kalla mig psykopat om ni vill, men jag förstår verkligen varför man vill hålla på och gräva omkring i lik hela dagarna om det finns en chans att man får se såndänt emellanåt.

Dessutom blev vi förstås godkända i obduktionstenten efter att ha hittat en så där perfekt dödsorsak. Plus att jag nu måste skryta lite med att jag kom på att patientens cor pulmonale kanske kunde bero på en liten, öppen flik av foramen ovale. Nice! :D

Behöver jag ens säga att jag är på ganska så mycket bättre humör nu än jag har varit resten av den här veckan?


Omöjligt - 08.11.2012 10:34
----------------------------------------------------------------------
Jag var just och skrev tent och trots gårdagens allmänna dåliga fiilis och totala brist på läsande så tror jag den gick ganska bra och är nog relativt säker på att den är igenom. Så vad är det för fel på undervisningen när man inte behöver göra något? Jag klarar åtminstone inte av att motivera mig att läsa nånting när det helt klart inte behövs.

Vad ska man egentligen göra för att få underkänt i ett prov? Jag har aldrig riktigt förstått hur det är möjligt. Nångång på lågstadie gjorde jag faktiskt flera helt allvarligt försök när jag tröttnade på att bli kallad nörd och mobbad för mina vitsord, men jag kan bara inte. När du får en uppgift framför dig och du vet svaret utan att ens ha öppnat en enda bok, så vad ska man göra? Jag hatar att lämna tomt på uppgifter, och om jag vet svaret så är det hemskt svårt att skriva dit nånting annat.

Nu kommer jag antagligen att bli världens sämsta läkare som bara har kommit igenom studierna med att festa och inte öppna böckerna. Gissa om jag kan något när jag är färdig liksom? Fast å andra sidan fattar jag inte riktigt hur så många lyckas få mycket sämre resultat i tenterna när de ändå sitter i bibban och inte gör något annat än läser hela tiden. Enligt all logik borde de ju kunna mycket mer än lata idioter som jag, men det verkar ju inte så...



Funktionsstörning - 07.11.2012 19:38
----------------------------------------------------------------------
Är det bara jag eller har andra också dagar då man helt enkelt inte fungerar? Jag har åtminstone exakt en sån på gång just nu och det är inte så bra med tabke på att jag har tent imorgon och bara har läst igenom ungefär en fjärdedel av allt som kommer till den ens en gång. Jag failar och jag orkar inte ens bry mig tillräckligt för att göra nånting åt det.

Jag förstår inte riktigt vad som är fel, för egentligen har jag ju inga större problem så att säga, men jag är helt jävla störd på något sätt ändå. Jag vet att jag nu borde sitta och stressläsa och panikera för morgondagen, men jag kan inte motivera mig det minsta. Istället bara hängar jag hemma utan att göra nånting vettigt.

Dessutom fick jag idag ett oroligt samtal från min f.d. tränare som ville prata med mig om mina alkohol- och drogvanor. Tydligen tyckte han att det har börjat spåra ut lite och frågade om allt var okej och ifall han kunde hjälpa med nånting. Inte fan vet jag liksom! Joo, allt är okej och ingen kan egentligen riktigt hjälpa med nånting, men inte gör det ju mitt liv alls vettigare för det och inte kan jag ändra på det heller. Plus att jag faktiskt fortfarande bryr mig helt massor om vad han tycker av nån konstig orsak, så det kändes inte så bra att få ett såndänt samtal.

Jag inser att det här inlägget bara innehåller en massa onödigt gnäll, men jag kan inte riktigt tänka på nånting positivare just nu av någon orsak. Jag har hela veckan haft något jävla problem som jag inte har en aning om vad det är, men det håller just nu åtminstone på att förstöra mina studier.

I och för sig har det nu kommit resultat från tre av höstens tenter och jag kom igenom alla (den senaste t.o.m. med en 4!!!) utan att egentligen läsa, men nu tror jag nästan att det börjar gå för långt. Det kan ju inte vara möjligt att bli läkare utan att göra ett skit, oberoende hur konstigt fungerande hjärna man har?


Drogberoende idiot - 06.11.2012 09:56
----------------------------------------------------------------------
Varför måste jag alltid göra en massa totalt idiotiska saker som jag vet att kommer att sluta dåligt? Och varför måste jag alltid göra dem utan att tänka efter det minsta?

Igår skulle jag läsa till tenten jag har på torsdag och som jag alltså inte alls ännu har läst till. Efter några kapitel gav jag upp eftersom jag inte överhuvudtaget koncentrerade mig och därför inte heller lärde mig nånting. Jag kunde inte sluta fundera på veckoslutets diskussioner där en person först gjorde reklam för droger och hur mycket bättre de skulle vara för mig än alkohol och en annan person senare berättade om en helt perfekt kväll han hade haft när en av hans kaverin hade råkat komma över lite bättre stuff.

Sedan gick jag in i badrummet bara för att göra nånting annat än stirra på samma sida hela kvällen.Där råkade jag förstås få syn på ett halvt bortglömt medicinpaket. Kombinationen av att först ha tänkt på droger och sedan dessutom se dem där gjorde förstås att jag åt upp hela paketet fast jag inte alls behövde det. Och för att sedan inte slösa bort bra mediciner måste jag förstås ännu ta några vodkashots för att få ut den bästa effekten.

Jävla idiot alltså!!!

Gissa om det hjälpte med läsandet? Istället för att stiga upp tidigt och göra nånting vettigt vaknade jag först nu och misstänker lite att det nog inte ännu heller blir så hemskt effektivt läsande på några timmar. Dessutom hade jag ju helt glömt bort igår att vi har en labbkurs på gång och att vi skulle ta med våra egna urinprov idag för att göra experiment på. Hoppas verkligen att vi inte behöver göra nånslags drogtest för annars blir mitt resultat kanske en aning pinsamt.

Dock måste jag nog konstatera att jag fortfarande bara älskar de där medicinerna och ännu också har ganska ljuvlig fiilis. Men jag har slutat. Seriöst. Det är inte vettigt.


Söndag - 04.11.2012 22:36
----------------------------------------------------------------------
Jag har haft en jätteskön dag idag. Efter gårdagens extempore extra fest efter den ursprungliga festen och sedan fortsättningen av den på morgonen har jag inte haft nån som helst hjärnaktivitet på hela dagen. Helt otroligt skönt alltså! Jag måste helt tydligt ha såndäna maratonfester lite oftare.

Jag har inte ens orkat vara på datorn, så istället har jag stickat färdigt min ena socka som jag började på på onsdagen. Jag blev faktiskt riktigt positivt överraskad av att den faktiskt liknar en socka och t.o.m. passar på min fot fast jag aldrig tidigare hade stickat sockor och inte hade en aning om hur man gör. Dessutom har jag märkt att stickning är ganska roligt. Det är just så där passligt hjärndött och enformigt så att man klarar av det också utan att koncentrera sig det minsta. Igårfick jag visserligen höra att man aldrig skulle tro att jag är en person som stickar nånting, men det gör jag nu och jag råkar tycka om det.

Så var jag hos min mamma på söndagsmiddag och visade upp mig så hon vet att jag lever ännu. Efteråt fick jag sen skjuts hem av min syster och det var minst sagt spännande. Jag förstår helt på riktigt inte hur hon nånsin har fått låna bilen med tanke på hennes körstil. Jag sa t.ex. till henne att svänga till vänster vid köpcentret, men det hjälpte ju inte alls eftersom hon inte ens såg hela köpcentret som var ca 10 m framför oss. Inte för att jag själv heller kan köra, men om man jämför med henne skulle jag nog nästan våga påstå att jag ändå har lärt mig nånting på de två åren längre jag har haft körkort än hon...

Sen som en allmän slutkommentar så måste jag bara säga att jag älskar psykopater. Eller, rättare sagt människor som inte bryr sig ett skit om sociala normer utan beter sig precis som de vill. Det är bara så mycket intressantareatt prata med någon när man inte behöver fundera på om det man tänker säga är socialt acceptabelt eller inte. Skönt att det finns såna människor så att jag inte alltid behöver känna mig så ensam ;)


2:45 am - 04.11.2012 14:03
----------------------------------------------------------------------
Jag tittade för en stund sen på lite gamla "How I met your mother" episoder, och i en av dem kom de fram till att ingenting bra nånsin händer efter klockan 2, så efter det lönar det sig bara att gå hem och sova. Så om jag skulle vara smart och följa den logiken skulle jag inte ha svarat när telefonen ringde igår kl 2:45.

Först var jag alltså hos en kaveri och chillade med lite vin och sånt, så min logik var kanske en aning försämrad redan från början, men jag hade åtminstone kommit hem redan lite över 2 och var på väg och sova, men så gick det inte riktigt så. Jag svarade och blev bjuden till ett sexparty nånstans mitt i skogen i Esbo. Och hej, varför inte liksom?

Det var helt sjukt nice och jag ångrar absolut inte att jag for, men nu är jag bara helt död. Jag kom hem för ungefär 5 minuter sedan och var där alltså ca 11 timmar, varav jag sov bara 4. Jag fick alltså en helt ordentlig work-out och är öm på ställen där man kanske inte borde vara det. Förresten kan jag berätta att det jag gjorde hela natten inte var en så smart idé med tanke på att jag redan färdigt hade lite sjuka inre lår från poledancingen. Nu ser jag verkligen misshandlad ut efter att mina blåmärken och röda fläckar både har förökat sig och spritt på sig. Nå, inte är det ju annars så farligt, men det kan bli en aning intressant i simhallen imorgon...

Så fick jag en helt otroligt fin komplimang igår. Både typen som sa det och jag själv var en aning påverkade så jag kommer inte riktigt ihåg det ordagrannt, men det var nånting om att det finns verkligt få kvinnor som från början är snygga utåt sett, men sen ännu beter sig på ett sätt som gör dem helt gudomliga. (Och jag hörde då alltså till den kategorin ;)) Det var ganska roligt att höra.

Men nu ska jag sluta babbla om saker som inte har något vett i sig överhuvudtaget och gå och duscha. Efter det skulle jag kanske kunna fundera på att sova lite också...


Självdestruktivitet - 03.11.2012 13:25
----------------------------------------------------------------------
Träningarna gick inte så hemskt bra idag. Vi skulle simma 3x600 helt fullt, och min nuförtiden usla kondition räcker nu helt enkelt inte till något sånt. Däremot klarar inte min stolthet av att medge att jag skulle vara långsammare än de andra, så resultatet blir inte alltid så hemskt bra. Idag t.ex. slutade det med att jag simmade två stycken av dem och sedan måste springa till vessan och spy flera gånger.

Det igen resulterade i att min före detta tränare blev lite orolig och hade värsta predikan om hur man inte ska förstöra sin kropp på det sättet. Han tyckte tydligen inte att det var en bra idé för mig att alltid komma på lördagsträningarna oberoende i vilket skick jag är från kvällen före och sedan ändå försöka hållas med i de andras fart. Jag är ganska säker på att det bara berodde på att han inte vill att jag ska få en hjärtattack under hans träningar så att han inte behöver känna sig ansvarig, men hur som helst så höll han på och förklarade hur jag måste sluta med mitt självdestruktiva beteende och börja leva lite vettigare. Tydligen tror han nu att jag är någon seriös självmordskandidat och försöker göra mitt bästa för att ta livet av mig så snabbt som möjligt. I och för sig skulle det nu inte störa mig så hemskt mycket om det skulle lyckas för jag har ändå planerat att göra det nångång i framtiden, men inte håller jag nu åtminstone aktivt på och försöker med nånting.

Jag tyckte inte ens att jag festade så hemskt hårt igår. Jag drack bara en lite dryg flaska rödvin och var t.o.m. hemma redan nångång ett-halv två tiden. Antingen har jag alltså helt otroligt dålig kondition och klarar inte ens av att simma 600 m fullt längre eller så hade jag ändå nångon krabbis på gång utan att märka det. Jag hoppas nästan på det senare alternativet, men tyvärr misstänker jag lite att det första nog inte heller är så långt ifrån sanningen...


Poledancing - 02.11.2012 16:21
----------------------------------------------------------------------
Jag var idag med en kaveri och testade på poledancing och det var faktiskt jätteroligt. Surprise surprise så var jag helt usel på det, men det verkade åtminstone som nånting man skulle kunna utvecklas i ganska snabbt efter några lektioner. Och alltså det som läraren visade som exempel såg helt otroligt snyggt ut, så jag skulle verkligen vilja lära mig nånting sånt. Eller lära mig se ut som hon när jag gör det. I jämförelse såg jag antagligen ut som någon misslyckad valross som klänger på en stång... Synd att man inte riktigt kan träna det där hemma, det skulle vara helt roligt att fortsätta och bli bättre. Kanske vi har någon passlig lyktstolpe eller nånting här utanför? ;)

Fast okej, det kanske inte riktigt är nånting man borde göra varje dag om man inte vill söndra sin kropp totalt. Speciellt om man inte är van. Jag blev lite förvånad av hur sjukt det där faktiskt tar och hur mörbultad man är efteråt. Varje gång man skulle snurra runt stången fick man en massa friktionmot armarna så att de var helt illröda och brände efter en stund. Och sen när vi skulle stå och sitta på stången i olika ställningar blev det ännu värre. Mina inre lår är ännu också helt röda och börjar bli fulla med blåmärken. Dessutom tar det helt en aning sjukt att gå. Hoppas man vänjer sig vid det där, annars kommer jag ju att se ut som något värre misshandeloffer efter några lektioner...


Långt ifrån läkare - 01.11.2012 15:58
----------------------------------------------------------------------
Okej, jag ska börja med det positiva: Jag hade tent idag och den gick förvånansvärt bra. Jag började (som vanligt) läsa först kl6 idag på morgonen för att jag igår istället desperat försökte sticka ett par sockor. (Jag kunde visserligen sticka helt okej nångång, men det var på 7:an i högstadiet...) Dessutom handlade tenten om mikroskopibilder och jag måste helt ärligt säga att jag inte ser ett skit på dem. Det är bara enmassa ljusröda och lila prickar och annat random klott på dem och sen ska man på något sätt lyckas urskilja olika vävnader och ifall de är normala eller inte och i så fall vad det är för fel på dem. Men alltså jag är relativt säker på att jag kom igenom och tyckte t.o.m. att jag visste något om det det frågades om.

Sedan efter det följde värsta horrorupplevelsen någonsin; genomgång av förra veckans videofilmade patientintervju...

Vi är alltså 6 personer i vår grupp och det vi såg på var 5 lugna och trovärdiga läkare och en hyperventilerande idiot med en helt klar panikattack på gång som desperat försökte få några frågor ur sig. För att nu med våld försöka se något positivt i det hela så måste jag väl nog konstatera att det inte såg riktigt lika katastrofalt ut som det kändes när jag gjorde det. Det kom faktiskt fram en del vettiga saker också, och jag blev positivt överraskad av att min finska åtminstone var någolunda okej och inte riktigt så dålig som jag trodde. Men alltså... Jag började bara prata snabbare och tystare ju längre jag satt där och ibland märktes det faktiskt att jag var helt desperat och bara slängde fram första bästa sak jag kom på utan att ha någon logisk ordningsföljd överhuvudtaget. Dessutom kunde jag inte sitta stilla ens en sekund och det såg ut som om jag skulle springa ut ur rummet när som helst. För att inte tala om hur jag såg ut så där allmänt. Är jag liksom helt på riktigt så där fläskig och ser jag faktiskt så där dum ut i en läkarrock???

I och för sig fick jag helt bra feedback, men jag är lite rädd för att det berodde på att alla såg att jag var helt i panik och bara försökte vara snälla. De flesta sa nog att de också skulle ha frusit till helt om de skulle ha haft en sådan patient som jag hade, men det tar ju liksom inte bort det faktum att jag borde kunna prata med människor utan att verka helt galen. Jag hoppas verkligen att jag blir bättre på det där för just nu är jag nog helt usel.