Oktober 2012

Fördomar - 30.10.2012 23:51
----------------------------------------------------------------------
Har jag nångång sagt att jag hatar fördomar? Om inte så säger jag det nu: jag hatar dem och kan inte tåla människor som generaliserar på det sättet. Vi hade idag i skolan en lektion där vi gick igenom olika virusinfektioner och bl.a. pratade om hepatit B och C och HIV och jag blev helt otroligt störd på vår lärare.

För det första pratar hon just såndän snobbfinlandssvenska som bara låter så dumt. Vi brukar alltid inom vårt kompisgäng ha en massa "dialektstrider" och mobba varandra och jag brukar försöka hålla mig relativt neutral, men ärligt talat så måste jag nog säga att den där snobbdialekten hör till de absolut värsta. Det kallas väl också Helsingforsdialekt, men jag vägrar tro att jag "praattaa sådää" (+hemsk nasal röst). Ifall jag faktiskt gör det så har den första som träffar mig min fulla tillåtelse att misshandla mig så mycket den bara orkar och försöka banka något vett i mig ;)

För det andra så var inte hennes ordval de bästa under den där lektionen. Hon talade en massa om "riskbeteende" och "personer i riskgruppen" och emellanåt glömde hon t.o.m. bort sig lite och sa rent ut saker som "idioter som har sex med vem som helst" eller "smutsiga droganvändare". Hennes point var helt tydligt att om man nu en gång "nödvändigtvis måste injicera sig med något" eller ha sex med någon annan än sin perfekta snobbpojkvän så kan man väl skylla sig själv när man sedan får en massa sjukdomar. Och inte är det ju någon idé att behandla dem heller eftersom de "största delen av tiden är i ett sådant tillstånd att de inte klarar av att ta mediciner".

Snälla, bara för att man använder droger eller har lite överdrivet mycket sexpartners så behöver det inte betyda att man är en sämre människa för det! Några av de bästa personer jag har träffat använder droger och har helt fungerande liv ändå. Kanske de inte riktigt beter sig på ett sätt som enligt samhällsnormerna skulle klassas som normalt, men vem kan egentligen säga vad som är rätt eller fel? Och angående sexbeteendet så kan jag helt egen erfarenhet också säga att man antagligen är mycket försiktigare om man har en massa partners än om man har en som man litar helt för mycket på.

Okej, i och för sig kanske jag lite överreagerade, men jag tycker nu bara inte att man direkt ska döma en människa enligt hur den lever sitt liv. Plus att jag hatar när man pratar så där nedlåtande om någon annan. Bara för att någon gör något annorlunda än man själv behöver det inte betyda att det är sämre. Inte ens fast man själv skulle råka vara en högt utbildad läkare, finlandssvensk från grani och ha en massa överlopps pengar. (Jag pratar alltså definitivt inte om mig själv utan om vår lärare och snobbar i allmänhet...)

Orsaken till min överreaktion hade antagligen lite att göra med vad jag lyckades med på facebook på morgonen. Jag skulle alltså stalka en typ som bad ut mig på dejt för att lite kolla vad det var för typ, och så råkade han förstås ha samma namn som en viss annan typ jag fortfarande har på min vänlista. Gissa om inte hans bild sen kom upp och jag bara måste klicka på den. Han hade bytt profilbild sen senast och verkade åtminstone vara vid liv ännu, så i princip var ju allt helt bra. Ända tills jag bara måste kolla igenom hans foton. Jag har ingen jävla aning om varför jag gjorde det eller varför jag fortfarande bryr mig, men det gjorde jag nu ändå. Jag är antagligen en masokistisk idiot.

Och hur sjukt är det förresten att man med jämna mellanrum måste kolla att vissa människor lever? Det finns några jag känner som helt enkelt är såna att man inte har en aning om vad de hittar på till nästa och därför blir jag ibland lite i panik om man inte hör av dem på länge. Om någon av dem faktiskt skulle dö vet jag inte riktigt vad jag skulle göra. Inte för att jag kanske annars är så hemskt beroende av dem, men det känns på något sätt skönt att veta att de åtminstone finns. Kanske jag hänger med fel sorts typer? Fast å andra sidan kanske jag också hör till de här personerna man borde checka ibland? Min mamma verkar åtminstone tycka det och ringer precis varje gång efter att jag har varit ute och festat nånstans bara för att kolla att jag ännu lever...


Konstigt humör - 29.10.2012 23:36
----------------------------------------------------------------------
En del personer sa till mig idag att det verkade som att jag hade en dålig dag, men jag vet inte riktigt. Jag har egentligen inte någon speciell orsak att vara ledsen eller sur eller nånting, men av någon orsak hade jag bara lite dålig fiilis.

Jag funderade lite på om det kanske kunde bero på gårdagen. Ibland känner jag mig liksom lite som nånslags beställningsbar sexservice som dyker upp så fort någon ringer eller skickar ett meddelande, vilket också hände igår. Det är inte det att jag inte skulle tycka om det. Ifall jag inte skulle göra det så skulle jag nog verkligen inte fortsätta bete mig som jag gör. Men ibland känns det lite fel att bara kunna bli beställd så där liksom. Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara det, så det här låter antagligen helt fel, men det är nu vad det är.

En annan orsak var att typen som "beställde" mig igår igen sa att han älskar mig. Sen fortsatte han förstås med att förklara hur perfekt varenda liten del av min kropp är och hur jag dessutom är den bästa personen i hela världen. Jag kanske är konstig, men jag föredrar definitivt typer som kallar mig nånting i stil med "dirty bitch" eller liknande medan vi har sex.

Fast på tal om det så tror jag att jag har ett nytt problem, eller åtminstone nånting som snart kan utvecklas till ett problem. Är det liksom normalt att en person man har ett fuckbuddy-förhållande med använder ord och fraser som "darling", "honey" och "i want to snuggle"? Jag fick visserligen redan det svaret som jag redan själv lite misstänkte idag under bastudiskussionen efter träningarna, men jag hoppas lite på att någon skulle ha en annan åsikt. Hur svårt kan det liksom vara att hålla ett bra förhållande fungerande utan att blanda in en massa känslor som sedan förstör allt?

För att nu sen också berätta om något mindre invecklat och lite positivt så var jag och simmade idag och det var helt ljuvligt! Jag simmade 800 m och 400 m crawl relativt hårt (=nästan fullt med min nuförtiden usla kondition), och jag kunde än en gång konstatera att jag älskar långdistanssimning. Jag är seriöst lite bitter på att jag inte är desto längre och att jag dessutom har inte kan göra vändningar, annars skulle jag älska att träna till just 800 m eller 1500 m eller något liknande. Man kan ju alltid hoppas attnågon snart kommer på att det skulle vara helt idealt att tävla på typ 1 km banor ;)

Så var det också en annan sak som gjorde mig lite extra glad angående simningen. En annan tränare sa till mig att min teknik har blivit mycket bättre och att hon och hennes kaveri redan förra veckan hade tittat på hur snyggt jag simmar nuförtiden. Det är helt otroligt skönt att höra för jag hade faktiskt nästan börjat bli lite orolig för att jag snart simmar som någon av de där "före detta simmarna" vi brukar skratta åt... Ingen har liksom tränat mig ordentligt eller gett några konkreta tekniktips de senaste 5 åren, och jag är rädd för att det snart syns. Tekniken har alltid varit ungefär det enda jag är bra på, så det skulle vara lite deprimerande att ens simning så småningom skulle börja se helt hemsk ut. Men det håller alltså inte alls på att hända utan tvärtom lyckas jag tydligen ännu förbättra saker, yes!!! :D

Förresten så måste jag väl nämna att jagi kommunalvaletigårför första gången lyckades rösta på en kandidat som sedan faktiskt kom in. Det var i princip lite fel parti för mig, men jag diggade inte riktigt något av de andra partiernas åsikter och det här var det enda som blev kvar enligt uteslutningsmetoden och åtminstone var det en kandidat som hade någolunda vettiga åsikter och som dessutom varken min mamma eller pappa aldrig i livet skulle rösta på. Duger för mig liksom ;)


Gudomlig uppenbarelse - 26.10.2012 15:44
----------------------------------------------------------------------
Jag satt idag i skolan och åt lunch i bordet bredvid en totalt gudomlig uppenbarelse. Det är alltså fråga om medis absolut snyggaste typ någonsin, och idag hade han dessutom på sig en läkarrock, som otroligt nog gjorde honom ännu snyggare. Behöver jag säga att min lunch tog lite onödigt länge och att det inte precis var den "goda" maten som fick det att vattnas i munnen på mig...?

Jag förstår inte hur någon ens kan vara så där snygg. Jag undrar faktiskt om andra ser honom på samma sätt som jag gör eller ifall det bara är något fel på mina ögon? T.ex. satt han idag och åt lunch mitt emot en flicka, och hon verkade åtminstone ha tillräckligt med hjärnkapacitet kvar för att klara av att både äta och dessutom hålla igång någotslags vettigt samtal. Jag skulle antagligen inte ha klarat det utan bara suttit där och stirrat som någon värre idiot.

Det här ska dock inte tolkas som att jag skulle vara intresserad av personen ifråga. Jag tror att jag äntligen har lyckats ge upp och konstatera att det ändå inte kommer att bli något. Inte för att jag skulle ha haft en chans med honom ändå, men det kanske hjälper angående en del andra personer. Ifall man inte har några förväntningar alls går det mycket lättare att bete sig ens lite normalare i sällskap av personer man potentiellt skulle kunna vara intresserad av om man inte skulle ha gett upp redan. För några dagar sedan hade jag t.o.m. ett helt normalt samtal i bussen med en person jag definitivt inte skulle ha något emot att dejta, och det bara för att jag helt enkelt hade övertalat mig själv att låta saken vara och se vad som händer (eller med 99,9% sannolikhet inte händer).

Jag är helt enkelt inte menad att vara i ett förhållande med någon, så då är det väl lika bra att godkänna det och istället njuta av ljuvliga vyer som idag och träffa personer som kallar en rockstjärna lite oftare ;)


Inte igen - 25.10.2012 21:27
----------------------------------------------------------------------
Det här är verkligen inte min dag. Gissa bara vad som hände just på träningarna? Förstås har jag inte ännu heller kunnat godkänna det faktum att jag helt enkelt inte kan simma bröstsim utan måste med våld göra det, och så fick jag förstås mitt knä ur led. Eller, så mycket ur led som det nu kan gå när knäskålen är fastbunden. Som tur gick det alltså inte ända ut till sidan, men det tog precis lika sjukt och dessutom kände ja bara hur nånting revs och sträcktes inuti knät.

Jag har nog märkt att mina knän inte mera är riktigt lika hårt fast som de var precis efter operationerna, men det här var nog första gången någotdera har rört på sig så här mycket. Det är väl bara naturligt att senorna de är fast med töjer lite med tiden eftersom de trots allt är mina egna muskler och alltså naturligt, biologiskt material, men jag vill intebörja ha knänaur led igen!!! Och alltså om de går helt ur led trots att de borde vara fastspända så vill jag inte ens tänka på hur sjukt det kommer att ta när allting bara rivs loss.

Den här gången hade jag nu ändå lite tur att det inte gick värre, men sen var det ju förstås den här lilla detaljen med att jag hade kommit till simhallen med cykel och måste cykla hem också. Jag hoppas åtminstone att människor trodde att mina pinsamma tårar som bara inte sluta rinna berodde på fartvinden och kylan och inte på nånting annat...

Men alltså när ska jag egentligen inse att det finns saker jag helt enkelt inte kan göra? Jag har helt otroligt svårt att ge upp, oberoende vad det gäller, och jag vet med mig själv att jag antagligen kommer att fortsätta försöka inbilla mig att jag inte är någon invalid och klarar av precis allt som alla andra också klarar av.


Döda mig nu - 25.10.2012 15:19
----------------------------------------------------------------------
Kan nån vara så snäll och mörda mig nu, tack? Jag gjorde just bort mig totalt i skolan och jag är inte riktigt säker på att jag vill gå tillbaka dit nästa vecka och kolla på resultatet...

Vi hade alltså en videoinspelad patientintervju just och den gick så otroligt skit som nånting bara kan gå. Och det finns alltså sparat på video! Jag förstår inte hur jag kan vara så usel på något så enkelt, men tydligen är det helt möjligt. Det var meningen att jag skulle prata med en patient i ca 10-15 min och få fram varför han/hon var på sjukhuset och lite allmän bakgrundsinfo om sjukdomen och behandlingen i fråga. Så blev det ju sen inte riktigt.

Jag märkte några saker under mitt misslyckade intervjuförsök.
1. En patient svarar inte på frågor om man inte ställer några.
2. Patienten kan inte läsa ens tankar, så man måste faktiskt formulera vettiga meningar för att få vettiga svar.
3. Man ska inte börja med att nia någon och sedan plötsligt märka att man övergått till helt hemskt talspråk och kallar personen "sä".
4. Ifall man råkar ha en kamera i rummet ska man inte hela tiden snegla på den utan fokusera på patienten så att man faktiskt hör vad hon säger.
5. Oberoende om man själv har en panikattack på gång eller inte så borde man försöka tänka på nånting annat än "det här är en katastrof, det här går helt skit...", för det hjälper inte med att formulera nästa fråga

Kort sagt, det gick inte så bra. Patienten gick ut ur rummet efter ca 2 minuter och jag hade inte fått reda på ett dugg. Och nästa vecka ska vi alltså titta igenom videona och ge konstruktiv kritik åt varandra. Hjälp!!! Jag kommer ju att bli totalt utskrattad.

Hur fan lär man sig egentligen att bete sig med andra människor och prata med dem? Jag börjar faktiskt bli lite desperat, för det verkar ju nästan som om det skulle behövas i mitt kommande yrke. I annat fall får jag väl bara hålla mig till lik eller allrahögst nedsövda patientersom inte bryr sig så mycket hur man beter sig... Jag är ju helt hopplös!


Spegelbild - 21.10.2012 22:01
----------------------------------------------------------------------
Det hände nånting konstigt idag när jag såg mig själv i spegeln. Jag såg inte bara ett enormt fläskberg som jag brukar göra, utan jag såg nånting som såg nästan okej ut. Visst fanns där ju en hel del överlopps fett överallt, men jag tyckte nästan att jag kunde urskilja några former och med riktigt god fantasi kanske nånting som liknade fettintäckta muskler. Det verkar ju nästan som att jag tror på vad människor säger om de ger mig komplimanger på ett tillräckligt övertygande sätt... Tänk om man skulle kunna gå ner i vikt bara med att lyssna när folk säger att man ser snygg ut? ;)

Sen var jag på leffa idag. För dem som inte har sett den så kan jag varmt rekommendera "To Rome with Love". Den var helt sjukt rolig! Hela leffan var ungefär bara kaos, men det handlade ju om Italien, så det var nästan trovärdigt. :D

Efter det gick jag sen ut och äta med min mamma och min syster. Min mamma hade några S-bonussedlar som hon ville använda, så vi gick till Kappeli på Esplanaden. Det var ju värsta lyxpaikkan och jag är nog inte riktigt säker på att jag passade in där, men nu måste jag väl medge att det såg helt snyggt ut och maten var helt otroligt god. Jag åt grillad sik med hollandaisesås, kronärtsskocka, spenat och nånslags fancy potatis, och det var faktiskt just så gott som det låter.

Dessutom sa min syster idag att jag såg bra ut. Eftersom vi båda två alltid brukar mobba varandras utseende så mycket vi bara hinner så var det faktiskt en väldigt sällsynt och därmed bra komplimang. Kanske det faktiskt syns utanpå också då man är på bra humör och känner sig snygg? Kanske det inte bara är jag som är knäpp och inbillar mig att min spegelbild förändras så där bara utan att det faktiskt händer? Dessutom hade jag klackar på mig idag, vilket hon inte hade, så jag var den längsta av oss alla. Och joo, så sällan som det händer för mig så bara måste jag skryta med det hur löjligt det än verkar ;D


Rockstjärna - 20.10.2012 20:19
----------------------------------------------------------------------
Fucking shit att jag hade roligt just!!! Det här hela inlägget kommer antagligen att vara helt för mycket oversharing, men jag bryr mig inte, jag tänker skriva det ändå ;)

För att fatta saken kort så hade jag alltså just sex i ungefär två timmar och det var helt sjukt bra! Jag vet inte riktigt varför och ifall det gör mig konstig eller inte, men jag älskar att se mäns reaktioner på vad jag gör med dem. Det finns hemskt få saker jag njuter mer av än att bara leka med dem och tortera dem så mycket som möjligt. Sen när man träffar en typ som älskar att bli lekt med lika mycket som man själv älskar att göra det så är det bara så perfekt. Och när han dessutom alltid varnar en när det håller på att bli för mycket så man inte går för långt i misstag och faktiskt kan hålla på i två timmar så kan det nog inte bli hemskt mycket bättre. Förutom när han sedan kallade mig en rockstjärna och sexgud. Seriöst, vissa saker är helt enkelt så kiva att höra!

Plus att det var ganska bra träning. Jag kommer inte ens ihåg när jag senast skulle ha varit lika svettig. De som nångång har varit och sportat med mig har antagligen märkt att jag ganska lätt får till stånd en ordentlig sjö runt mig trots att jag borde föreställa flicka och kunna "träna" snyggt och utan att bli det minsta svettig eller andfådd (yeah right...), så jag tycker lite synd om den som måste sova i den där nyblivna vattensängen i natt...

På tal om det så märkte jag annars idag att jag kan få upp min puls till 204 i minuten bara genom att simma 25 meter. Enligt den teoretiska maxpulsskalan (ca 220 - ens egen ålder) så borde det ju inte ens vara fysisk möjligt för mig längre, men tydligen gick det ändå. Det kan förstås ha haft något samband med att jag var ute och festade igår, drack en hel del och sov ca 2 timmar bredvid någon random typ innan jag for på träningar, men lite coolt var det ju ändå.

Min tränare förutspådde att jag kommer att dö av en hjärtattack som 25-åring om jag fortsätter så här, och han kanske hade en viss point... I och för sig har det aldrig ens slagit mig att jag skulle kunna dö av nånting hjärtrelaterat. Jag har visserligen lite funderat på att min livsstil kanske inte är så hälsosam för levern, speciellt som jag ibland faktiskt har kunnat känna den som nånslags hård, uppsvälld klump efter en tillräckligt lång putki, men aldrig hjärtat. Hm, kanske man borde börja vara lite försiktigare?

Men alltså herregud att det var en bra kväll idag!!!


Nytt dilemma - 19.10.2012 16:29
----------------------------------------------------------------------
Jag fickjust ett jobberbjudande. Det skulle alltså gå ut på att hjälpa en dement gammal kvinna med vissa vardagssysslor och jag skulle få helt massor betalt för det. Dessutom skulle jag ju faktiskt hjälpa någon samtidigt. Så varför inte liksom?

Problem 1: Jag har helt enkelt inte tid. Det skulle ändå röra sig om ett antal timmar varje dag, och det är åtminstone just nu timmar som jag inte har. I skolan försöker de mörda oss totalt och dessutom har jag ju träningar varje dag som jag oftast måste vara på eftersom min kollega är en aning opålitlig och dyker upp lite när det passar. Å andra sidan kan man ju nog alltid fixa tid om det är nånting man faktiskt vill göra.

Problem 2: Det gäller demens. Det är kanske lite nolo att medge det, men jag är livrädd för allt som har med demens och speciellt Alzheimers (vilket jag inte ens vet om det är fråga om i det här fallet...) att göra och jag är verkligen inte säker på att jag skulle klara av det. Däremot hade personen som ringde mig en helt bra point om att jag ändå kommer att vara tvungen att se sådana och t.o.m. mycket värre fall i mitt kommande yrke, så det skulle vara bra träning. Plus att fast man kanske inte alltid skulle tro det så är det faktiskt viktigt för mig att ibland helt enkelt göra goda gärningar och hjälpa människor. En del personer har sagt att jag är en underbart osjälvisk människa, och fast jag nog tvivlar starkt på att de vet vad de pratar om så kanske de nog ändå har haft en liten gnutta sanning i sina uttalanden...

Problem 3: Arbetsgivaren. Ifall jag tar emot jobb av den här personen blandar jag in mig ännu mer i en enorm, mer eller mindrekriminell organisation, och jag är inte riktigt sääker på att det är en bra idé. I och för sig skulle det kunna vara en väldigt värdefull kontakt i framtiden, men å andra sidan skulle det också kunna vara ett steg längre mot en massa problem. Vad vill jag liksom satsa på? Jag har helt på riktigt ingen aning, och fast jag nog är helt medveten om vad det smarta skulle vara i den här situationen så är jag inte säker på om det är det rätta.

Så vad fan ska jag göra? Jag behöver i och för sig inte bestämma nånting just nu, och sa dessutom lite vagt att jag i princip kanske är lite intresserad av mer info om saken men lovade ingenting, så kanske jag bara ser hur det utvecklar sig...?

Sen som en liten fortsättning på mitt förra inlägg angående skoldagen så bara måste jag berätta att jag fick en massa beröm för hur jag skar upp en hjärna idag. Jag hade tydligen lyckats göra otroligt fina, symmetriska och jämna skivor och dessutom lägga upp dem så snyggt att det inte fanns minsta chans att skylla på mig när varken jag eller läraren hittade några tecken på en hjärninfarkt som borde ha varit där. Och det där kom alltså från en av mina absoluta favoritlärare, som kan klassas som något av en rockstjärna bland patologer. Behöver jag säga att jag var en aning nöjd? Speciellt som hjärnan säkert är det organ jag kan allra minst om eftersom jag aldrig riktigt har vågat läsa nånting om den... :D


Stora problem - 19.10.2012 11:48
----------------------------------------------------------------------
Jag sitter just nu på en mikroskopiundervisning i datasalen, håller på att somna och ser absolut ingenting på webmikroskopbilderna vi borde titta på. Allt är bara en massa prickar och ljusrött och lila rådd, så jag har lite gett upp.

Annars så fick jag äntligen gårdagens problem löst. Det råkade ju sig så att två personer ville att jag skulle komma hem till dem idag på kvällen, och tyvärr så kan jag nu inte riktigt dela på mig så att jag skulle lyckas fara till båda två. Jag hade ett svårt dilemma med att bestämma vem jag skulle fara till. Den ena personen hade jag lovat först, men sen igen så skulle jag ha haft mera lust att träffa den andra... Men hur hemsk kan man egentligen vara mot en person som försökt ringa en i nästan en hel vecka, kommer att bjuda på gratis mat och sprit hela kvällen och dessutom har sagt flera gågner att han älskar mig? Jag kom åtminstone fram till att min diskuterbara moraluppfattning inte tillåter att skippa den träffen.

Men nu har det alltså löst sig och jag kom överens om att träffa den andra imorgon istället. Och han lovade att fixa pannkakor åt mig, nice! :)

Sen kan det ju också nämnas att jag hade en stor del av det här problemets telefonkonversationer i bussen och fick en aning arga blickar av en del mummon som satt och lyssnade... :D


Psykos? - 15.10.2012 10:56
----------------------------------------------------------------------
Det hände nånting helt jättekonstigt igår. Nu efteråt känns det ganska overkligt och jag är inte riktigt säker på om jag lyckas skriva något vettigt om det, men det var bara för sjukt för att inte ens nämnas. För det första mådde jag nu inte så där hemskt bra igår... Man känner sig inte så hemskt lyckad när man försöker stiga upp kl 16 och märker att man fortfarande är så full att ingenting riktigt fungerar. Det tog t.ex. hela 7 minuter att dra på ett par byxor. Men ja, det konstiga var alltså att jag tror jag hade nånslags psykosanfall sen senare på kvällen när jag försökte gå och sova. Jag bara låg där i sängen och "såg" en massa mystiska bilder av personer och platser och allt möjligt som om jag skulle ha haft nånslags privatfilm i mitt huvud eller nånting. Helt klart den konstigaste krabbisen nånsin. Det var nästan lite skrämmande och fick mig att undra vad fan det egentligen var i de där drinkarna vi fick på lördag? ;)

På lördag var det alltså damlunch på thorax (=pojkarna fixar en sits åt flickorna) och det var nog nästan den bästa sitsen jag nånsin har varit på! De hade som tema "mentalsjukhus gone bad" och hela stället var ju som taget ur någon skräckfilm. Det var blod överallt och det var inte ens fejkblod utan nånslags djurblod, så lukten var också helt autentisk. En del av pojkarna föreställde patienter och gick omkring och betedde sig allmänt galet och hade en massa anfall och allt möjligt och en del var läkare som var blodiga från topp till tå och såg ut som värsta slaktarna. I WC:n hade de verkligen satsat på skräckfilmstemat och strittat blod överallt, slängt en blodig peruk i ena lavoaren, hade en avskuren hand som stack upp från avloppet och som höjdpunkt en halv skyltdocka upp och ner i ena WC-stolen. Man undrar ju lite var de får alla sina idéer ifrån, men herregud att det var bra!!!


Nice kväll - 13.10.2012 00:21
----------------------------------------------------------------------
Det finns en del saker jag bara älskar att göra fast det oftast är fråga om sånt som man enligt den allmänna åsikten borde tycka att är äckligt och aldrig i livet ens överväga att göra. Jag kom just hem efter att ha gjort just en sån sak, och jag kan bara konstatera att de flesta människor är helt otroligt dumma som aldrig provar på det. Man får helt sjukt bra fiilis av det och jag märkte att jag nästan har blivit lite beroende av det också. Det var en tid sen senaste gången eftersom jag helt enkelt inte har hunnit, och jag var jätteivrig redan före och nu efteråt är jag på jättebra humör.

Nu blir det tyvärr inte något mera den här gången för jag tänker faktiskt gå och sova. Okej, fast före det så måste jag bara påpeka att det nu är 14 dagar sedan jag drack alkohol senast och jag har inte ännu blivit så hemskt mycket galnare än jag redan var. Tror jag. Fast imorgon (eller senare idag alltså ;)) tänker jag definitivt sluta mitt absolutisttest ;)


Rådd - 07.10.2012 22:21
----------------------------------------------------------------------
Jag har inte riktigt en aning om vad jag ska skriva om just nu, så det kan hända att det här blir lite råddigt. Åtminstone kan jag konstatera att det igen märks att jag har haft ett drogfritt veckoslut eftersom min hjärna helt tydligt går på övervarv och jag håller på och funderar på tusen olika saker samtidigt utan att egentligen komma någon vart. Har någon annan också ibland en sån känsla att man bara skulle vilja skrika åt sin egen hjärna att vara tyst, eller är det bara jag som ibland hatar mina egna överaktiva tankar?

Jag kom alltså fram till att jag helt enkelt måste skriva ner nånting innan jag blir tokigare än jag redan är, så för att nu börja nånstans så kan jag ju t.ex. berätta om orsaken till att jag inte har varit och festat nånstans. Det är nu så att någon idiot har kommit på ett begrepp som "tipaton tammikuu", och en del personer, speciellt en viss typ vars förslag jag alltid går med på oberoende hur idiotiska de skulle vara, har nu lite inofficiellt utmanat mig till det. Så där i princip skulle jag nu inte bry mig ett dugg om vad de anser om mina alkoholvanor annars, men nu råkar det vara så att jag faktiskt inte själv heller är helt säker på om jag skulle klara av det och det är lite skrämmande. Som den totalt överdrivet tävlingsinriktade person jag är så kan jag ju förstås inte heller godkänna att det skulle finnas nånting jag inte klarar, så nu har jag börjat träna istället. Förra rekordet var 9 dagar, och just nu är jag på 8 och har inte planerat att dricka före lördag, så det kan bli t.o.m. 13. Därifrån är det ju inte sen så hemskt långt till 31, bara att svänga om siffrorna lite. "Lahjattomat treenaa", sa en simmare på skämt till sin kaveri idag på tävlingarna, och det kanske stämmer ganska bra på mig också. Men nu är det ju åtminstone bättre att försöka göra nånting än att barage upp och godkännaatt det inte lyckades perfekt direkt.

Och för att nu ännu klargöra saken lite så har det här inget att göra med att jag skulle vara en alkoholist eller nånting. Eller, kanske jag är det och kanske inte, men det jag åtminstone vet att jag är beroende av är att helt enkelt stänga av min hjärna ibland. Allra enklast går det just med sprit eller annat liknande, så därför gör jag oftast det på det sättet, men det finns andra också. Det bästa är helt klart sjuka mängder träning. Problemet är att jag inte har tillräckligt med tid för att sporten skulle funka utan sprit, men jag får nu helt enkelt försöka fixa det på något sätt, för nu ska jag helt på riktigt försöka gå över till något lite hälsosammare alternativ.

Här måste jag faktiskt för en gångs skull också nämna min mamma som en slags positiv inspiration. Hon är precis som jag lite träningsgalen, men har alltså haft en ganska lång period då hon inte riktigt gjort nånting. Nu har hon däremot blivit helt beroende av att gå till kuntosalin och har lyckas gå ner fast hur många kilo. Det syns faktiskt helt sjukt mycket! Om hon kan lyckas så borde väl jag också kunna det.

Idag fick jag förresten höra av en typ att han var stolt över mig. I och för sig sa han det kanske lite på skämt, men det var ganska kiva att höra ändå. Jag tror nästan att det är första gången någonsin som någon har sagt just de orden till mig. Visst skulle det kanske ha varit trevligt att höra något liknande alla gånger jag har hämtat hem högsta vitsord från skolan, eller då jag kom in i medi med första försöket (vilket inte ens min mamma klarade av), men nog gjorde det min dag helt massor bättre att äntligen få höra det fast det var om en så liten sak som att jag faktiskt var där jag skulle vara kl 8 på en veckoslutsmorgon och inte låg nånstans i koma och försov mig. Tack :)

Lite angående det så har jag lite börjat fundera på om människor faktiskt tror att jag inte bryr mig om vad de säger åt mig bara för att jag råkar ha en tendens att skämta bort allt jag inte just då orkar gå in djupare på. Det är hur som helst inte alls sant. Många har frågat om jag har fotografiskt minne, och jag vet inte riktigt vad jag ska svara på det. I princip har jag det kanske delvis, men det som jag åtminstone har är perfekt röstminne eller vad man nu ska kalla det. Om jag koncentrerar mig på vad någon säger åt mig så kan jag komma ihåg det ordagrannt och t.o.m. med exakt det röstläget och den betoningen som användes fast hur många år senare. Så det finns en massa saker människor har sagt till mig som kanske inte då verkade så viktiga, men som jag kommer ihåg ordagrannt och har funderat på en hel del ännu efteråt.

T.ex.har en del personer frågar mig om jagskulle ha velat ha en annorlunda, mera normal familj. Det är en fråga som jag hemskt sällan svarar nånting vettigt på, helt enkelt för att den är helt sjukt svår. Jag har ganska ofta funderat på det, och orsaken till att jag idag igen gjorde det var att jag tittade på en film som hette "White Oleander" (rekommenderas förresten starkt) och handlade ungefär just om hur ens liv kan bli förstört av något idiotiskt som ens föräldrar gör medan man växer upp. I och för sig tror jag inte att man ens kan svara på den frågan eftersom man inte har efarenhet av något annat än den familj man nu har råkat födas i. På något sätt klarar man ju nog av nästan vilka förhållanden som helst, så på det sättet kanske det inte har så stor skillnad, men jag tror nog att man skulle kunna vara en helt annan person om man faktiskt skulle ha haft en annan familj. Om det är bra eller dåligt tänker jag nu inte ta ställning till.

Förresten sa en person igår igen att han älskar mig. Jag är inte riktigt säker på om jag gör rätt i att fortsätta träffa honom efter det? Jag älskar helt klart inte honom, även om det på en massa sätt skulle vara enklare om jag gjorde det, och det är han helt medveten om. Han vill hur som helst fortsätta träffa mig och säger att det inte gör nånting fast jag inte känner likadant för honom. På ett sätt kan jag hålla med honom, och det finns personer som jag skulle ha gjort helt samma sak för. Visserligen skadar man ju bara sig själv, men å andra sidan får man ju njuta av att vara med den man älskar ens en liten stund. Hur fan ska man veta vad som är rätt i sånhäna situationer?

Som sagt, det här inlägget blev hemskt råddigt och handlar egentligen inte om nånting. Men jag fick en del tankar nerskrivna, så kanske de skulle kunna förvinna ur mitt huvud så småningom ;)


Perfekt fredagkväll - 05.10.2012 22:57
----------------------------------------------------------------------
Det här har varit den helt klart bästa fredagkvällen på länge! Och det säger jag fast jag alltså nu är hemma och inte ens och festar nånstans.

Istället kom jag alltså ganska just hem efter först 2,5 h träningar och sen ännu en extempore 25 km cykellänk. Jag är helt slut och orkar typ inte röra mig, men det var det värt! Det finns helt enkelt inte någon bättre känsla än när man har tränat så hårt det bara går och gett 100% och sen ännu lite till. I och för sig kan man ju nog lite fundera hur vettigt det var att sticka iväg och cykla sent på kvällen i kolmörker och dessutom bara cykla på nånstans utan att ha en aning om var man är. Speciellt i vissa skeden då vi var helt borttappade och inte ens hittade någon cykelväg och bara måste hålla på och köra som galningar bland bilarna så tänkte jag nog faktiskt att vi inte är riktigt kloka. Men vad gör det? Åtminstone är det ju skönt att veta att det finns nån annan också som är lika galen som jag och håller mig sällskap ;)

Så måste jag ännu skriva en liten fortsättning på torsdagens skoldagsberättelse. På eftermiddagen hade vi ju då blodprovstagning... För det första började lektionen igen med en liten pinsam stund då ingen ville vara par med mig och alla bara konstaterade att de inte vågar sticka mig och hellre vill ha någon lättare. Sen hittade jag nu ändå ett par, men hon hittade däremot inga blodådror på mig. Läraren kom och försökte hjälpa lite halvhjärtat och konstaterade att hon inte heller hittar några ådror men att hon möjligtvis känner nånting där ganska djupt inne men inte är helt säker på om det är en nerv eller en ven. Hemskt lugnande alltså. Resultatet var nu sen att kaverin fick sticka mig tre gånger innan hon fick något blod alls och på tredje gången också måste hon stick jättedjupt och gräva omkring ganska mycket innan det äntligen kom något.

Som resultat avdet har jag nu värsta knarkararmen och ser seriöst misshandlad ut. Dessutom är den ännu också sjuk och jag kan inte riktigt böja den. Annars skulle det nu inte vara så farligt, men det försvårar ju simningen lite när den enda grenen jag klarar av att simma utan att böja armen för mycket är ryggsim. Nå, man kan ju alltid hoppas att hon inte har träffat nånting allt för viktigt istället för blodådern och att den blir bättre snart.

Dock kan jag inte riktigt låta bli att skryta med hur bra jag var på att ta blodprov. Jag hittade en ganska bra ven, kände på den ordentligt för att kolla hur den böjer sig, stack in nålen och lyckades få blodet med en gång. Kaverin sa till och med att det nästan inte kändes alls. Jag tror faktiskt att jag har kommit på en metod för att klara av att sticka andra utan att få en panikattack av att skada dem. Man stirrar bara rakt på nålen och stället man ska sticka på och försöker glömma hela människan. Sen när blodet (förhoppningsvis) börjar rinna kan man ju koncentrera sig på hur snyggt det ser ut och så går det ännu bättre. Kanske en aning sjukt, men åtminstone verkade det fungera och jag fick t.o.m. komplimanger för hur stadiga mina händer var.


Lägsta motivationen ever - 04.10.2012 11:03
----------------------------------------------------------------------
Jag hade just tent och det gick helt sjukt dåligt! Fast om man tar omständigheterna i beaktande så måste jag kanske ändra mig och säga att det ändå gick förvånansvärt bra...

Jag började läsa till tenten idag kl 6 på morgonen. Jag har ingen aning om varför jag inte gjorde nånting igår när jag ännu var hemma hela dagen för att jag inte orkade gå till skolan, men det blev nu bara inte av. Jag förstår inte vad det ibland är för fel på mig, men om jag liksom inte har någon motivation att läsa så då läser jag inte heller. Och det beror inte på att jag inte skulle försöka utan på att jag har kommit fram till att det helt enkelt inte är någon idé. Mitt läsande baserar sig normalt på att läsa igenom allt en gång och sedan komma ihåg det, och om jag inte koncentrerar mig på det så funkar det inte.

Men, det finns ju alltid en chans att jag kommer igenom bara med att hitta på saker som vanligt. Dessutom måste jag nog erkänna att jag lite luntade också. Vi hade tenten i en sal där man ser personen under ens papper helt perfekt och hon råkade ännu skriva ganska mörkt och tydligt så jag kunde inte riktigt låta bli. Jag tyckte lite synd om den som satt ovanför mig, för jag är säkert en av de sämsta typerna man kan ha att lunta av när jag för det första skriver på svenska, för det andra så ljust att det just och just syns och för det tredje inte har en aning om svaren... :D

Däremot har jag blivit lite intresserad av patologi, och harmar mig t.o.m. nu över att jag inte tog boken med mig så att jag skulle ha kunnat läsa slut neurokapitlet medan jag väntar på att föreläsningen ska börja. (Konstigt nog tog det inte så länge att skriva tenten när man inte visste svaret på något...) Jag blev lite inspirerad efter en föreläsning och obduktionsdemonstration och började nästan fundera på om jag borde försöka slut varaså löjligt rädd för allt som har med hjärnan att göra och istället göra nånting åt saken. Efter förra årets misslyckade försök att få tag i en ortoped att göra fördjupade studier åt kanske jag borde satsa på neuro istället? Tänk om jag skulle göra nånting drastiskt och t.ex. forska i något som har med Alzheimers att göra?

Jag började lite fundera efter att jag såg en episod av 21 Jump Street som handlade om HIV och AIDS. Den serien gjordes ju på 80-talet, så där var det liksom helt självklart att personen som fått AIDS-diagnosen skulle dö inom ett par år, vilket för mig åtminstone kändes jättekonstigt. Nu har man ju kommit på så mycket nya mediciner och behandlingar att personer med den sjukdomen kan leva ett nästan normalt liv och inte alls behöver oroa sig för att dö vilken sekund som helst. På mindre än 30 år har alltså en sjukdom gått från att vara dödlig på väldigt kort tid till att visserligen ännu vara obotlig, men så gott som symptomfri.

Så där är det ju antagligen med andra sjukdomar också. Vanlig flunssa har ju också varit obotlig och dödlig i något skede, innan någon kom på vad man ska göra åt det. Så istället för att bara lugnt finna sig i att man inte kommer att veta vem man själv är längre i typ 50-60 års åldern så kanske man borde göra sitt bästa och satsa de åren man kan på att hitta någon behandling som faktiskt skulle hjälpa? Eller, det är kanske vad man skulle göra om man skulle vara smart och bry sig om sitt eget bästa. Just nu är jag nog inte riktigt där ännu, men jag var åtminstone lite stolt över att jag faktiskt funderade på det här...


Tillbaka till dagis - 01.10.2012 09:53
----------------------------------------------------------------------
Jag var just på något som kallas kliniskt-patologiskt möte, vilket alltså innebär att ett gäng läkare, både kliniker och patologer, samlas för att gå igenom förra veckans speciellt besvärliga fall och konsultera varandra. Eller, det är väl vad som borde hända där. I praktiken var det sen nånting helt annat.

Jag måste nog säga att jag inte riktigt förstår varför vi skulle vara med där så där i undervisningssyfte, men åtminstone var det underhållande. Ungefär 10 läkare samlades alltså i ett rum och började skrika åt varandra. Det var bara helt sjukt löjligt och påminde mest om småbarn som käbblas om nånting helt onödigt. Alla hade en klar åsikt om saken och var förstås helt övertygade om att de hade rätt, så istället för att lyssna på ett ord av vad de andra sa så skrek de bara i munnen på varandra och upprepade samma saker hela tiden. En av läkarna satt t.o.m. helt öppet och gapskrattade varje gång någon annan öppnade munnen.

Jag var alltså där med en kompis, och efter ungefär 5-10 minuter bara tittade på varandra och hade hemskt svårt att hålla oss för skratt resten av mötet.