September 2012

Mardrömslektion - 27.09.2012 15:14
----------------------------------------------------------------------
Okej, kanylering var just precis så hemskt som jag var rädd för. Jag kallsvettas typ ännu också och kan bara inte sluta darra i hela kroppen.

Jag lyckades alltså få min kaveri att svimma när jag skulle sticka henne. För det första var jag ju helt livrädd redan på förhand och mina händer darrade helt sjukt mycket, så jag kanske inte gav något hemskt lugnande intryck. Sen lyckades jag nu ändå på något sätt hitta en ådra och sticka in kanylen helt okej t.o.m. på första försöket, men sen svimmade hon just när jag höll på att dra ut nålen och sätta fast kanylen. Försök nu sen liksom tejpa nånting vettigt där och koncentrera dig på vad du håller på med när kaverin ligger på golvet och läraren bara helt lugnt står bredvid och säger åt mig att fortsätta som om ingenting hände. Just. Visserligen försökte hon nog efteråt försäkra mig om att det inte alls tog sjukt utan hon bara är rädd för nålar och att det inte alls var mitt fel att hon svimmade, men det där måste nog ändå ha varit något av det hemskaste jag någonsin har gjort.

Så gick det ju också precis som jag gissade att man inte hittade en enda ådra på mig. Läraren kom och hjälpte oss och gjorde nog sitt bästa och stod och hackade på min hand i säkert 10 minuter innan hon också måste ge upp och konstatera att hon nog kanske skulle ha fått in en kanyl där, men att hon inte rekommenderade mig som någon oerfaren typs första försök. Så där kände jag mig som den bästa partnern någonsin som först inte ens lyckades producera en enda stickbar ådra och sen ännu lyckas få sin kaveri att svimma...

Efteråt när alla började bli klara så var det nu sen ännu en typ som ville testa på nytt, och jag anmälde mig förstås som frivillig när jag nu av vissa orsaker inte ännu hade blivit stucken en enda gång. Hon lyckades konstigt nog jättebra och var faktiskt mycket bättre än de flesta professionella läkare som har stuckit mig tidigare, åtminstone tills det blev ett blodbad av hela saken. Vi satte plåster på och allt var helt bra till en början, ända tills det började spruta ut blod genom plåstret och allt. Resultatet blev en stor blodpöl på golvet och i lavoaren som jag sprang till, en panikerande lärare som var helt övertygad om att jag skulle svimma när som helst och en hysteriskt skrattande klass runt omkring mig. Hur mycket mera kan liksom gå fel ens i The worst case scenario? Och vad är det egentligen för idiotlärare som tror att jag svimmar av att se lite av mitt eget blod spruta omkring i klassrummet? Jag älskar ju att se mitt eget blod spruta, så det var helt klart det bästamed den här annars ganska mardrömslika lektionen.

Hur fan ska man liksom kunna lugna ner sig och börja läsa nån tråkig immunologibok efter dät här???


Blodig misshandel på kommande - 26.09.2012 21:08
----------------------------------------------------------------------
Imorogn ska jag sticka en nål i någon och jag måste erkänna att jag är helt sjukt nervös. Vi ska ha kanyleringsundervisning, vilket alltså innebär att vi delas upp i par och sedan ska man sätta in en kanyl i sin kaveri. Och för dem som alltså inte vet det så är en kanyl ett slags plaströr som man sätter in i en ven, oftast i handen, för att kunna ge mediciner direkt i blodet eller liknande.

Jag hatar sånhän undervisning där man ska göra något parvis! Jag har inget problem med att själv bli stucken och blir inte ens alls sur på kaverin om hon eller han missar de tio första gångerna och jag ser ut som en nåldyna efteråt, men jag kan inte göra det åt nån annan. Det känns helt hemskt när man ser den där nålen gå in i någon annan och vet att det antagligen tar jättesjukt. Man känner ju inte det själv, så man har ingen aning omnär det är uthärdligt och när man gör något så allvarligt fel att det tarhelt onödigt sjukt. Jag vill liksom veta hur det känns när jag gör nånting åt någon annan, annars vågar jag inte göra det för att jag helt enkelt är rädd att jag skadar den personen...

Dessutom är jag lite rädd för att ingen vill vara par med mig. Jag har helt osynliga blodkärl och inte ens färdigutbildade typer brukar lyckas få något blod ur mig eller ännu mindre sätta in kanyler, så jag tror inte att jag är så hemskt populär för någon som gör det första gången och vill ha ett möjligast lätt fall.


Effektiv mani - 25.09.2012 17:26
----------------------------------------------------------------------
Alltså jag har märkt att jag är helt sjukt effektiv när jag är på bra humör. Idag steg jag upp en timme tidigare på morgonen bara för att hinna läsa lite om olika sorters klaffel i hjärtat innan jag skulle till skolan, sen skippade jag den normala 2 timmars lunchpausen och gick istället till bibban och efter det satt jag ännu och läste patologi samtidigt som jag lyssnade på en 3 timmars allergiologiföreläsning. Och multitasking fungerar faktiskt när man vill. Jag lärde mig åtminstone nånting av föreläsningen och kom dessutom ett helt kapitel framåt i boken. Personen bredvid mig var t.o.m. chockad över att jag hunnit så mycket på bara lite knappt tre timmar. För att inte tala om att jag dessutom pratat en hel del med henne och följt med föreläsningen. Varför kan jag inte alltid få så här mycket gjort? Allt skulle vara så mycket enklare och man skulle inte alltid ha sån jävla tidsbrist.

Fast om någon skulle ha tittat lite noggrannare på mitt hår idag så skulle de nog aldrig ha trott att jag hade någon extra tid på morgonen. Tydligen lönar det sig faktiskt att borsta håret, eller åtminstone titta lite noggrannare i spegeln, direkt när man stiger upp och inte först 5 minuter innan man måste sticka iväg. Det är inte så hemskt trevligt när man märker en klibbig, äcklig klump i det sen när man inte längre hinner gå och tvätta det...


Dåligt svar - 24.09.2012 23:03
----------------------------------------------------------------------
Vad ska man svara när nån säger att den älskar en? Jag kan åtminstone berätta vad man inte ska svara... Kom på det först efteråt, men den bästa reaktionen kanske inte är att först stelna till i total panik och sedan säga något i stil med "Ööh... Nu vet du väl om att jag inte älskar dig?". Men, å andra sidan kan jag ju inte ljuga heller och personen i fråga verkade nog faktiskt vara medveten om svaret, så kanske det inte var riktigt lika hemskt som det låter ;D

Sen fick jag också höra idag att jag var så långt från deprimerad som personen i fråga nånsin har sett mig. Det var åtminstone helt kiva att höra. Och jag måste nog hålla med. Jag har inte varit på så här otroligt bra humör på säkert ett år. Det är en lite speciell fiilis när man går 3 km nånstans mitt i ingenstans i Esbo i kolmörker och bara är så glad att man inte kan sluta smila för sig själv hela vägen. Kanske jag är lite konstig, men ibland diggar jag mitt mystiska tvådelade humör. Speciellt då när det innebär att jag är helt sjukt glad fast jag egentligen har haft en helt skit dag.

Förresten hände en nästan lite skrämmande sak på veckoslutet. Jag var alltså på sits på fredagen och den drog ut lite på tiden så att efterfesten började först ca kl 4 på morgonen... Sen skulle jag förstås på tävlingar nästa dag och hade väckning kl 7:40. Men jag vaknade inte. Min kämppis hade kommit in i mitt rum när hon blev störd på väckarklockan som ringde i evigheter precis bredvid mitt öra och stängt av den, en timme senare när min telefon, som var helt vid mitt öra, började ringa nonstop när alla undrade var jag höll hus, hade hon kommit in på nytt och försökt väcka mig men hade inte fått nån som helst reaktion fast hon hackade mig fast hur mycket. Sen vaknade jag kl 12:20, chockad över att ha försovit mig i 5 timmar.Det är nåstan lite oroväckande att man faktiskt kan lyckas dricka så mycket att man är totalt medvetslös i över 5 timmar. I och för sig har jag ingen aning om när jag kom hem, men så länge måste det ju åtminstone ha varit ifall jag ändå var hemma när min väckning ringde. Skulle ha varit helt intressant att veta promillena i det skedet... ;)


Prioriteringar - 18.09.2012 18:14
----------------------------------------------------------------------
Jag har just varit hemma hela eftermiddagen och läst bl.a. immunologi och patologi, vilket är väldigt ovanligt för mig. Men, som så många har försökt säga åt mig så handlar tydligen allt om prioriteringar. Idag har jag faktiskt varit i skolan på alla lektioner jag borde ha varit på, är ännu på väg på träningar och har dessutom då hunnit läsa i ca 4 timmar, så inte har jag ju alls för lite tid.

Däremot brukar problemet alltid vara att jag mycket hellre far och simmar och "slösar bort" 4-5 timmar om dagen i simhallen. Idag tänker jag hålla det till 2½ timme och har dessutom kommit fram till att man nog egentligen kan få nånslags "high" av att veta att man åtminstone har fått nånting gjort också. Inte går det ju alls upp mot att fara och simma, men nu känner jag mig ändå lite stolt över att äntligen ha rivit bort plastet från patologiboken och faktiskt läst ett helt kapitel. I och för sig kan man ju lite fråga sig varför den ännu var inplastad när en del av kursen redan var förra våren, men det är nu kanske inte så relevant... Och hej, jag kom ändå igenom den delen av kursen utan att öppna boken, så vem bryr sig.

Och okej då, jag måste väl erkänna att jag inte alls prioriterade skolan idag utan bara råkade glömma bort att titta på klockan så att jag inte skulle ha hunnit fara och simma längre. Men resultatet var ju det samma ändå... ;)


Absolutistveckoslut - 17.09.2012 20:48
----------------------------------------------------------------------
Först, som uppdatering till mitt förra inlägg, så är jag nu helt säker på att jag gör rätt. På lördagens morgonträningar dök han faktiskt upp helt i tid och meddelade t.o.m. att han hade funderat på att ta med sig simpparna och komma och träna oss i vattnet. Alltså helt sjukt stort framsteg! Han har inte varit och simmat på över 4 år, så det skulle verkligen ha varit värt helt vad som helst. Och om man lyckas få till stånd något sånt så kan det ju bara inte vara fel.

Så har jag haft ett hemskt konstigt veckoslut. Jag har inte druckit en droppe alkohol sedan tisdagen, och det känns på ett sätt bra, men å andra sidan helt otroligt konstigt. Jag har säkert inte haft ett enda veckoslut utan någon alkohol överhuvudtaget ungefär sedan jag blev myndig... Men, jag fick åtminstone bevisat att jag inte är så beroende av det att jag inte klarar mig utan om jag vill och det är jag nästan lite stolt över.

Dessutom måste jag nog konstatera att veckoslutet var otroligt mycket effektivare så här. Jag fick halva immunologiboken läst och hann för en gångs skull med lite annat än att bara ligga i sängen och vara död ;)

Mina simmare kommenterade idag att jag verkade vara på mycket bättre humör och att träningarna funkade mycket bättre än vanligt. Jag vet inte om det har med alkoholbristen att göra eller om det bara hör till mina vanliga humörsvängar, men de hade nog en point. Jag går helt på övervarv hela tiden och är på otroligt bra humör. Så här manisk har jag nog inte varit sedan nångång tidigt på våren, och åtminstone känns det mycket bättre.

Fast, ifall mitt mystiska humör beror på att jag inte söp på veckoslutet så tycker jag nästan lite synd om dem som måste vara med mig i slutet av veckan. Om det här blir ännu värre kan det hända att jag beter mig ännu konstigare än vanligt...


Gör jag rätt? - 14.09.2012 21:38
----------------------------------------------------------------------
Jag kom just hem från träningarna och som vanligt har jag en massa att fundera på pga dem. Eller okej, egentligen skulle jag säkert ha varit hemma för fast hur länge sen, men jag bestämde mig för en lite extempore 15 km cykellänk i regn och storm istället för att fara hem.

Men ja, min före detta tränare och nuvarande nånslags kollega var där och höll träningarna idag. Han har i princip fått sparken från vår förening och egentligen är det jag som ansvarar för hela gruppen nu. Men nu råkar det ju vara så att jag helt tydligt är skit på det och ingen är intresserad av att dyka upp när jag är där, så har vi nu gjort ett sånt avtal att han kommer dit 2-3 gånger i veckan och jag betalar direkt åt honom. Riktigt lagligt är det ju kanske inte, men han har åtminstone varit där nu två gånger redan, så kanske det t.o.m. funkar.

Det jag undrar nu är alltså om jag gör rätt? Borde jag faktiskt betala honom min egen lön och låta honom hålla på som han gör eller borde jag istället vägra och därmed tvinga honom att antingen sluta helt eller ordna upp sitt liv så att han skulle ha en chans att bli anställd igen? När man ser det skrivet så här så verkar det ju helt självklart att det rätta skulle vara att sluta gå med på vad som helst och låta honom själv fixa nånting för en gångs skull. Men orsaken till att jag ändå gör det är att jag faktiskt tvivlar starkt på att han nånsin lyckas få sitt liv i skick. I så fall tycker jag nästan det känns bättre att då ha ett lite olagligt avtal med honom om det åtminstone ger nånslags rutin åt honom och får iväg honom hemifrån i någolunda okej skick ens några gånger i veckan. Eftersom jag dessutom vet att han nog innerst inne ändå bryr sig om våra simmare så vill jag åtminstone tro att det ger honom en liten motivation att inte förstöra sin hjärna ännu mer.

Sen är det ju förstås också det här med att han har varit min egen tränare i fast hur många år och jag har sett upp till honom i ännu lite fler, så det är inte heller så lätt att bara släppa loss och bli av med honom. Jag vet att han kan vara helt sjukt bra om han bara vill, och jag klarar inte av att se en sådan person helt tappa greppet om verkligheten utan att ens försöka göra nånting.

Och åtminstone har vi ju några simmare på plats på träningarna på det här sättet. Det höjer nu varken min tro på mig själv som tränare eller min lön som borde betala hyran och maten och sånt, men nu fixar det väl sig på något sätt. Pengar får man nu alltid om man bara vill och självförtroende har jag redan gett upp med, så det är väl fritt fram att behandla mig som en dörrmatta resten av mitt liv också.

Fast bara för att jag nu skrev ett sånhänt lite angstigare inlägg så betyder det som tur inte att jag skulle ha blivit på sämre humör för det. Jag hade en jättebra dag, var just och både simmade och cyklade och är dessutom igen hemma på en fredagkväll och bevisar för mig själv att jag inte är en alkoholist. En massa positivt alltså :)


Gentest - 14.09.2012 15:34
----------------------------------------------------------------------
Vi hade just någonslags genetisk rådgivningsundervisning i skolan, och vi diskuterade bl.a. presymptomatiska gentest. Idén med dem är alltså att testa friska personer för att få veta ifall de kommer att få någon genetisk sjukdom senare i livet, och det finns en hel del motstridiga åsikter om dem. Enligt läraren vi hade borde man vara väldigt försiktig med dem och bara göra dem ifall man är helt säker på att personen i fråga faktsikt har tänkt igenom saken ordentligt och är medveten om vad svaret kan innebära.

Jag måste nog igen en gång vara av annan åsikt. Jag har faktiskt funderat en hel del på saken och nu kommit fram till att det ändå måste vara bättre att få veta säkert. Just nu går jag t.ex. omkring och är helt övertygad om att jag kommer att få Alzheimers och att det smartaste därför skulle vara att göra självmord som typ 40-50 åring medan man ännu är medveten om vad man själv tänker och gör. Ifall jag sen skulle ta ett gentest för att få någon fakta om saken och inte bara tro på mina egna paranoida föreställningar så finns det ju faktiskt en chans att det skulle visa att jag är frisk. Eller, åtminstone har en avsevärt mindre risk att få Alzheimers. Å andra sidan om det skulle visa sig att jag har riskgenen så skulle ju inte så hemskt mycket ändras för jag var redan helt bereddpå att jag kommer att få det.

Förstås är det här säkert ganska olika från person till person, och det viktigaste kanske är att man sätter sig ner och pratar lite grundligare med patienten för att få klart för sig i vilken situation just den personen är.

Den här undervisningen var på Folkhälsan, och jag var nästan lite chockad över hur otroligt stereotypiskt finlandssvenskt något ställe kan vara. Jag vet att jag själv också är finlandssvensk och bloggar på en finlandssvensk sida och allt, men alltså ibland bara skäms jag. Läraren idag var en så typiskt stockatant man bara kan vara. Det känns lite tröstlöstattdesperat försöka göra mitt bästa för att motverka sterotypierna medan det finns andra som sedan går omkring klädda som hon och talar som hon. För nån dag sedan var det en som kallade mig borgare (= "porvari", vilket kanske låter som ett lite effektivare skällsord), och det vill jag verkligen inte vara! Jag ser det också som en slags racism att bli mobbad bara för att man råkar ha ett annat modersmål än största delen av befolkningen i det här landet och därmed automatiskt bli tagen för en stockatant eller liknande. Jag är inte sån! Jag bara råkar tala svenska och vara född i en enspråkigt svensk familj. Förlåt.

Sen måste jag bara berätta att jag för en gångs skull har en helt sjukt bra dag på gång! Inte ens gentestdiskussionen eller den allmänna irritationen på stereotypier kunde få mig på dåligt humör. Och jag har nog en ganska bra gissning om vad det beror på, men det tänker jag nu inte avslöja... ;) En sak som definitivtbidrog till mittovanligtbra humörvar att jag efter en längre tids fundering kom fram till att det faktiskt finns något som nästan går upp mot Johnny Depp år 1987 klädd som punkkare (kolla "21 Jump Street", säsong 1 avsnitt 12 om nån vill veta vad jag pratar om ;)), och att den personen faktiskt råkar gå på medi. Han vardet första jag såg idag när jag gick in genom dörren till skolan och dessutom satt han i bordet bredvid under lunchen. I och för sig är jag helt medveten om att han aldrig kommer att märka mig och att han dessutom har beskrivits som en total psykopat av större delen av göteborgsturnédeltagarna, men nu kan man väl beundra utsikten och bli på bra humör för det? ;)


Tungt veckoslut - 10.09.2012 23:32
----------------------------------------------------------------------
Jag hade en helt jättekiva lördag, men sen kanske en lite mindre kiva söndag, vilket kanske i och för sig lite hänger ihop... ;)

Lördagen började helt otroligt bra med morgonträningar som jag för en gångs skull simmade utan att vare sig vara full eller ha krabbis. Jag måste nog medge att det kanske finns nån liten point med att man inte ska sporta när man har druckit, för det kändes ju nog helt annorlunda. Dessutom lyckades jag nu äntligen dyka 50 m efter sommarpausen. Jag förstår inte riktigt hur jag kan ha haft såna problem med det, det borde ju liksom vara ganska enkelt, men nu gick det åtminstone!

Sen var jag för första gången hemma hos min gamla tränare. Jag måste säga att det var en aning intressant. Tyvärr tänker jag nu inte beskriva det desto mera eftersom där pågick en hel del olagligt, men jag kan ju åtminstone nämna att han har en del väldigt fina krukväxter... ;) Så kom jag nästan lite fram till att jag vill ha en hund. Han har en enorm pitbull, och den är bara helt ljuvlig. Den är helt jättesnäll och allt, men den har inte riktigt insett att den kanske inte är den mest perfekta storleken för att hoppa upp i famnen på en hela tiden, men det gör den på något sätt bara ännu sötare. Jag var där kanske 3-4 timmar och den halvlåg i famnen eller mellan benen på mig nästan hela tiden. Synd bara att jag råkar vara allergisk för hundar, annars skulle jag så skaffa en.

På kvällen var det sedan thorax kräftskiva/jungfruintagning och det var helt sjukt roligt att vara på sits igen efter så lång sommarpaus. I och för sig lyckades jag sticka därifrån utan både väska och huppare. Jag undrar lite hur jävligt svårt det kan vara att få med sina saker när man sticker? Och var ska man egentligen ha sina nycklar för att de ska komma med? Senast hade jag dem i rockfickan, men då tog jag ju inte med min rock fast det var -20 grader ute, och nu hade jag dem i väskan, men inte funkade det tydligen heller. Tips?

Eftersom jag nu lämnade alla mina saker efter mig så hade jag förstås inte heller kännykkän med väckningen med mig hem, så jag försov mig. I och för sig misstänker jag lite att jag nog inte ändå skulle ha vaknat eller åtminstone inte ha varit i sånt skick att det skulle ha lönat sig att fara nånstans, men lite stör det ju ändå. Jag håller helt tydligt på att bli just en sån tränare som jag inte ville bli som aldrig dyker upp och som man inte kan lita på...

Så istället sov jag till ca kl 16 och var ännu också i total koma när jag konstaterade att jag helt enkelt inte orkar sova mer. Jag tror att det inte var så smart att kombinera ett besök hos min tränare med en sits, för alltså jag var ännu också helt död idag på morgonen, och då hade det redan gått över 24 timmar sen festandet. Håller jag på att bli gammal eller?

En annan bieffekt av lördagen är att jag nu har haft en helt otrolig lust på en cigarett hela dagen. Och jag röker alltså inte. Jag vet dessutom att det inte alls är tobak jag är sugen på, för jag har aldrig riktigt fattat idén med nikotin och känner aldrig nånting av det, men hur som helst är jag helt jättesugen på att gå och röka hela tiden. Tydligen kan man bli beroende av saker ganska direkt, speciellt om det råkar vara helt massor bättre än nånting man testat tidigare... Och vad ska jag nu göra åt det här? Börja röka eller?


Äntligen bättre humör - 07.09.2012 16:28
----------------------------------------------------------------------
Jag hade på ett sätt en helt hemsk dag idag, men jag kan inte riktigt klaga på det, för på ett sätt var den också den bästa på länge.

Jag hade skola frånåtta till fyra, vilket förstås inte är så trevligt på en fredag. Speciellt som jag hade obduktion de två första timmarna och sedan två timmars amfi direkt efteråt, vilket i praktiken innebär att man för det första måste stå och för det andra stå ut med lik- och inälvslukt fyra timmar i sträck. Plus att i obduktionssalen måste man ha en massa störande skydd på sig, så man svettas ihjäl och dessutom har man konstant syrebrist eftersom man inte får någon luft genom andningsskyddet. Så det var en aning tungt. Och efter det hade vi ännu tre föreläsningar efter varandra.

Men, jag fick åtminstone helt massor ut av skolan idag. Kanske inte riktigt av undervisningen direkt, men av en massa annat. För det första deltog jag relativt aktivt och svarade på frågor under obduktionen, och allt jag sa var rätt. Det var t.o.m. jag som vågade mig på att gissa dödsorsaken, och där också hade kommit till samma slutsats som den "riktiga" obducenten. Sen hade vi en lite överdrivet lång lunchpaus där vi höll på och skämtade en massa om hur idiotiska människor det finns och slutsatsen av de diskussionerna var ungefär något i stil med att man inte ska stressa så mycket med en massa onödiga detaljer utan att man istället använder hjärnan lite och funderar om det man håller på med faktiskt är vettigt eller inte. Så, jag blev igen lite övertygad om att det kanske ännu kan bli en läkare av mig nångång.

Den övertygelsen behövdes faktiskt! Jag har redan en längre tid varit på helt otroligt dåligt humör, men nu är jag nästan glad igen. Och det bara för att jag råkade gissa rätt dödsorsak och fick höra en massa otroligt smaklösa skämt om hur man ska behandla patienter. Åtminstone är jag nu äntligen på bra humör och tänker inte bry mig det minsta om ett telefonsamtal jag just fick utan bara njuta av att det är veckoslut och allt för en gångs skull är helt okej :)


Vilken frisk människa? - 06.09.2012 13:29
----------------------------------------------------------------------
Vi hade i dag i skolan lite specialundervisning i form av smågruppsmöten med patienter medgenetiska sjukdomar. Vi träffade människor med Marfans syndrom, DTD och neurofibromatos. Det var helt intressant, och visst fick man en helt annan bild av sjukdomarna när man såg dem i verkligheten och inte bara läste om en massa symptom från en bok.

När vi pratade med Marfanpatienten så berättade hon om sina ledproblem och började med att visa hur hon kunde böja tummarna bakåt och sen dessutom få dem fast i underarmen ocm hon lite tryckte. Sen berättade hon om när hon senast försökte fara och cykla och hennes knä bara plötsligt gick ur led när hon skulle stiga upp på cykeln. Hon konstaterade bara att det ju var tur att hon hade den här sjukdomen för annars hade hennes knä säkert inte varit lika lätt att få tillbaka, men vilken frisk människa behöver nånsin vara med om något sånt?

Jag hade nästan lust att avbryta och säga att det där faktiskt var att generalisera lite för mycket, men eftersom jag aldrig räcker upp handen eller kommer med några kommentarer eller svar på frågor överhuvudtaget så gjorde jag det inte. Men saken är nu den att det där har hänt åt mig hundratals gånger. Och jag kan också böja mina tummar bakåt och få dem fast i underarmen. Eller okej, den vänstra går inte riktigt ända fast i längre efter att den var bruten här för några månader sedan, men tidigare gjorde den det. Så enligt hennes uppdelning är jag alltså inte frisk eller så har det där aldrig hänt.

Och läraren höll förstås med henne och fortsatte med att om något liknande skulle hända någon av oss andra där i rummet så skulle vi bli tvungna att åka till sjukhuset och bli opererade och gå med gips i flera månader. Sen undrar människor ännu varför jag inte tycker om att gå till läkaren. Där fick jag nu ännu en gång bekräftat att även om allt verkar okej, så blir man gipsad och förklarad dödssjuk så fort man går in genom dörren till ett sjukhus...


Deprimerande - 05.09.2012 19:08
----------------------------------------------------------------------
Jag kom just hem från träningarna och fick igen helt skit fiilis av dem. Jag börjar snart seriöst hata det där jobbet som jag tidigare älskade. Och mitt självförtroende var redan från början så skit att jag helt enkelt inte klarar av att gå dit varje dag och märka att ingen är på plats för att de inte är ett dugg intresserade av vad jag försöker lära ut. Om man tänker efter så borde det ju inte ha så stor skillnad att jag nu håller 100 % av träningarna istället för 95 % som förra året, men tydligen har det det. Bara för att en knarkargalning som dyker upp precis när det passar honom inte längre dyker upp överhuvudtaget så orkar ingen annan heller komma dit. Tack, det känns jättebra att veta att man är uppskattad...

Men så måste jag väl berätta att jag har varit lite duktig idag också och faktiskt fått en hel del skolsaker lästa. Nu har jag bara ca 80 sidor kvar i den första boken och efter det är det "bara" fyra böcker till. Men för att se det från den ljusa sidan så har jag nästan läst hela boken som vi har den första tenten om två veckor i förtid.


Press - 04.09.2012 23:02
----------------------------------------------------------------------
En typ bröt nästan vristen idag på träningarna, och jag kan nu inte låta bli att känna mig som att jag borde ha kunnat göra något åt saken. Jag har studerat medicin i över två år nu, men ändå vågar jag inte göra absolut nånting. När han föll och det verkade som om det var något allvarligare fel så blev jag förstås helt i panik eftersom jag antagligen borde veta vad man gör i sådana situationer. Sen vågade jag inte ens undersöka vristen ordentligt eftersom jag bara var rädd för att skada honom ännu mer. Och då hör ändå ortopedi och speciellt problem med benen till sånt som jag är intresserad av och kanske till och med kan nånting lite om.

I och för sig kanske jag nu inte ändå gjorde en så skit diagnos, men det var själva känslan av att inte våga göra nåtning som störde mig. Hur fan ska jag kunna bli läkare om jag inte klarar av att undersöka människor som har sjukt nånstans??? Jag vet inte riktigt vad det beror på, men alltså jag har något allvarligt problem med att skada människor. Mig själv kan jag nog hålla på och göra lite vad som helst med och jag bryr nu mig inte det minsta om nånting tar sjukt, men om det gäller andra så bara kan jag inte göra nånting. Jag får antagligen bli en hemskt misslyckad läkare med bara mig själv som möjligpatient...

Förresten så diskuterade vi idag i skolan nånting som hade lite att göra med det där att oavsiktligt skada patienter. Vi klagade på hur stora undervisningsgrupper vi har (speciellt på svenska sidan) och hur det kommer att påverka våra kliniska övningar. Det är ju helt sjukt omca 15-20 personer alla ska hålla på och öva på samma patient! Det kommer ju att bli så att man bara tycker synd om patienten och vill bli fårdig så snabbt som möjligt oberoende om man lär sig nånting eller inte. Tänk t.ex. på nånslags ortopediska undersökningar: de tar helt jävligt sjukt för patienten och om man dessutom inte riktigt vet vad man håller på med så är det antagligen ännu värre. Är man då självisk och håller på tills man hittar felet, eller försöker man spara patienten onödigt lidande och låtsas att man hittat det fast man egentligen inte kände nånting? Jag vet åtminstone vad svaret är i mitt fall; jag kommer inte att lära mig ett skit för att jag helt enkelt inte vill göra så att det tar ännu mer sjukt för den stackars patienten.

Kanske alla undersökningar inte är så hemskt skadliga för patienten, men jag vet åtminstone att de jag har varit med om där läkaren med våld försöker trycka mitt knä ur led bara för att det ser roligt ut, eller klämmer på min hand som är bruten på en massa ställen bara för att det är intressant och han aldrig har sett något sådant, inte har varit så trevliga att jag skulle vilja att 20 personer gör dem i tur och ordning...

Så hade vi idag jungfruträff på Thorax, vilket alltså innebär att vi fick se det här årets ettor. Nu är vi förresten redan 3 stycken från min lågstadieklass och 3 stycken från min gymnasieklass där. Men ja, det jag alltså skulle berätta var att jag som vanligt fastnade lite för mycket på en kommentar som antagligen inte alls var elakt menad. En person konstaterade lite bittert att det väl är de fiffiga som kommer in direkt och de flitiga som fortsätter och kommer in efter några försök. Jag kan inte låta bli att tolka det där som en pik mot mig och som en förebråelse mot att jag aldrig har behövt göra nånting. Förlåt, men jag kan inte riktigt hjälpa det. Jag vet att det är orättvist, men jag vet helt enkelt inte vad jag ska göra åt det. Om nån har något tips så tar jag hemskt gärna emot det och skulle ha blivit helt överlycklig om jag skulle ha vetat om det redan i lågstadiet...


Värre än i armén - 03.09.2012 20:43
----------------------------------------------------------------------
Jag har i dag stått en timme i en iskall dusch mitt i skogen. Varför? Jo, för att jag tvingade mina simmare ut på länk fast det öste ner så att det helt utan att överdriva var som att stå i duschen. Och förstås skulle jag ha dem att springa backe, så de höll nu på och klafsade upp och ner där, gjorde armhävningar utan skjorta i leran och klagade visserligen på att man inte såg ens 10 cm framför sig genom allt vatten som kom ner och att man fick vattenplaning och inte hade en chans att hållas på ända i lervällingen. Men alla gjorde det. I något skede hörde jag en kommentar om att det här helt säkert måste vara värre än i armén och att man antagligen där skulle få hålla sin träning inomhus om det var sånt väder. Det kändes ganska bra.

Sen var det ju förstås ett litet minus att jag själv också måste stå där i "duschen". Inte var det ju kanske helt vettigt, men så länge de håller på och springer upp och ner för en backe utan att klaga desto mera så kan jag nog helt bra stå där en timme i shorts och topp och frysa ihjäl. Efteråt gick jag sen med kläderna på i duschen, vilket också var en lite intressant känsla. Inte för att jag blev det minsta våtare mera i det skedet :D

Och en annan intressant sak var ju när jag skulle stick hem och märkte att det ända torra jag hade kvar var mina extrakläder ifall det skulle bli kallt till kvällen. Så jag cyklade sen hemåt i bokstavligen bara ett par verkkarbyxor och en huppare. Fast, å andra sidan är det knappast det konstigaste jag har haft på mig på väg till eller från hallen, så kanske det inte ens var så speciellt... ;)


Våld och vaselin - 03.09.2012 16:04
----------------------------------------------------------------------
Nu måste jag bara skriva ett inlägg för att tacka en kaveri för ett helt utmärkt råd; allt går tydligen med lite våld och vaselin! ;D

Jag var alltså äntligen och köpte ett nytt framhjul till min cykel, och när jag nu sen ändå skulle byta hjul så tänkte jag att jag kan vara effektiv och byta ringar med samma. Jag kan bara konstatera att smala ringar kanske kan vara snabba och bra att köra med, men alltså herregud vilket jävla helvete det var att få dem på fälgarna!!! Jag bytte från 47 mm till 32 mm och antog förstås att det skulle gå lika lätt att få på de nya som de gamla, men nej, absolut inte. Efter att i över en halvtimme med våld försökt dra på dem kom jag fram till att det kanske finns en viss point med att 95 % av alla mekaniker och liknande är män och dessutom ofta stora som hus. Det där krävde åtminstone mycket mer kraft och större och starkare händer än vad jag har. Jag funderade t.o.m. på att ringa till min pappa och skamset erkänna att jag helt enkelt inte klarar av det här och fråga om han möjligtvis skulle kunna komma och hjälpa mig efter jobbet. Sen kom jag förstås fram till att det inte skulle vara någon idé och att han högst antagligen bara skulle skratta åt mig ochsåga nånting i stil med "Varje man måste nu väl ändå klara av att byta ringar på sin egen cykel, så hjälplös kan man ju bara inte vara". I och för sig är jag ju kanske inte en man, men det är han helt tydligt inte medveten om, så jag fick nu helt enkelt försöka klara mig. Och dessutom kan man ju inte bara ge upp heller!

Sedan kom jag plötsligt att tänka på en sak som en kaveri brukar gå omkring och säga: "Allt går med våld och vaselin".Eftersom jag i det skedet hade lite slut på alternativ så tänkte jag att det väl inte kan skada att kleta dit lite vaselin, och gissa om jag fick på dem! Tack Banankokaren, jag har dig att tacka för mina nya snygga ringar på cykeln! :)


Walk of shame, eller tvärtom? - 02.09.2012 23:37
----------------------------------------------------------------------
Det har igen blivit några dagar utan inlägg, och nu tänker jag faktiskt skriva om något så pinsamt som ett avsnitt av "Cougar Town" (="Puumanainen"). Jag vet inte om nån här ens tittar på den serien, men jag måste erkänna att den är ganska humor ibland. Där finns t.ex. en totalt idiotisk blondinbimbo som ibland kommer med en hel del vettiga pointer.

Idet avsnittetjag såg idag diskuterade hon bl.a. det som brukar kallas "walk of shame", dvs. när mantvingas gåhem i gårdagens kläder och lite mindre fräsch efter att ha varit och festat och sedan vaknat upp bredvid någon typ man inte ens vet namnet på. Enligt henne var det inte alls något hon skämdes för, utan tvärtom en sak hon älskade. Och jag håller faktiskt med henne. Det är helt enkelt en speciell känsla med att vakna nånstans tidigt på morgonen och inte ha en aning om var man är eller vem typen bredvid en är. Och ursäkta nu, men det är inte alls något att skämmas för att sedan gå omkring barfota med klackskor i handen, utan underkläder och med håret i en såpass före detta frisyr att ingen har det minsta tvivel om vad man hållit på med hela natten. Jag tycker, precis som hon, om att känna allas förebrående blickar och samtidigt veta att de allra flesta bara är avundsjuka för att de inte själva vågar göra det ;)

Men ja, orsaken till att jag reagerade på det där avsnittet var förstås att jag gjorde just det där på fredagen. Det har faktiskt gått ganska länge sedan jag har haft en såndän kväll, men jag lyckades alltså ha sex med 3 olika personer och dessutom sluta kvällen med att slockna hos någon typ som jag inte ens kommer ihåg namnet på. Under kvällen bevisade jag bl.a. att man helt bra hinner ha sex med någon i WC:n medan ens sällskap (och första sexpartner för kvällen) är ute och röker. En hemskt mycket fiffigare sak att använda sin tid till än att förstöra sina lungor om nån frågar mig, förresten. Och tydligen kan man helt lika bra plocka upp random typer i spåran som i östra Helsingfors nattbussar. Och få sex plus en massa gratis alkohol med bara en viss blick och ett smile.

Dessutom fick jag nästa morgon veta att min "random-typ-magnet" fortfarande funkar. Det kanske beror på att jag inte längre rör mig lika mycket i östra Helsingfors, men jag hade faktiskt nästan börjat bli rädd för att kraften hade tagit slut i den eller något med tanke på hur lite konstiga dejterbjudanden jag brukar få nuförtiden. Men alltså på lördagmorgon när jag kom hem efter ännu en lite mindre lyckad "dagen efter träning", i helt hemsk krabbis, svettig, med blött hår och brist på borste-frisyr, utan det minsta smink och klädd i någo smutsiga kläder jag hittade på mitt golv fick jag ett erbjudande om att gå på kaffe med en hemskt trevlig kenyan. I och för sig var han nog lite för gammal till och med på min skala, men han frågade relativt sakligt om mitt nummer och om någon blir intresserad när man ser ut så där så kan man nu bara inte säga nej. Plus att jag inte ännu har Kenya i min samling... ;)

Och förresten, ännu en intressant detalj från min fredagkväll: Jag hittade en 5 € i fickan på den kjolen jag hade på mig då. Jag har inte en aning om hur den har kommit dit, men man ska väl inte klaga om man kommer hem från baren med mera pengar än man hade då man gick dit :D