Juni 2012

Chockerande nyhet - 26.06.2012 14:47
----------------------------------------------------------------------
Sori för den totala bloggtorkan den senaste tiden, jag har bara inte haft nån fiilis att skriva nånting. Det betyder däremot inte att det inte skulle ha hänt saker, nästan tvärtom. Sen det senaste inlägget har jag bl.a. hunnit med två threesomes till, blivit utslängd från en bar för att de inte tyckte om att man hade sex bakom deras scen, varit i Tallinn, tältat i Noux, varit på lande, fått mina simmare till final (=bland de 24 bästa i Finland) i Ikäkausimestaruukset, blivit medicine kandidat och en massa annat.

Men det som nu äntligen fick mig att faktiskt logga in och börja skriva igen var en sak som jag inte ens vet om jag får berätta ännu. Jag är inte riktigt säker på vilka alla som läser den här bloggen, så kanske det är bäst att vara lite försiktig med hur rakt ut jag skriver det. Alltså, jag pratade med min pappa i telefonen idag och fick en ganska chockerande nyhet. Jag tror att jag blev glad över det, men har liksom inte riktigt hunnit fundera på det ordentligt ännu. Förra gången det här hände var jag först helt övertygad om att det skulle bli en katastrof och att jag skulle hata det, men sen ändrade jag uppfattning totalt och älskar "det" nästan mer än nånting annat.

Så nu vet jag inte riktigt hur jag ska reagera. I princip börjar jag vara helt för gammal för att nånting sånhänt ens borde vara möjligt, så min familjesituation blir bara mer och mer konstig hela tiden. Å andra sidan, sen när har jag brytt mig om vad någon annan tycker?

Genast när lite fler personer har fått veta om det här kanske jag kan skriva ett lite klarare inlägg, men just nu får det här väl räcka så att ingen blir sur på mig för att vem som helst kan läsa deras "hemligheter" i min blogg. Okej, det kanske inte direkt är en hemlighet, men det är ändå nånting som man borde höra direkt från dem det gäller och inte från någon idiot som helt tydligt visar att hon inte var värd att bli den första man berättar nånting åt.

Förresten hade jag en jättekiva dag idag. Tack till typen som bara randomly ringde och meddelade att han står ute på min gård och tänker släpa iväg mig på en cykeltur helt utan att bry sig om att jag har några jävla skruvar stickande ut ur min hand och att jag inte ens hade klätt på mig då ännu. Att vara spontan är helt roligt ibland :)


Ledig - 05.06.2012 10:38
----------------------------------------------------------------------
Jag insåg igår att det borde ha varit min första dag på sommarjobbet, men istället låg jag hemma i sängen och slappade största delen av dagen, gick till bibban och lånade lite böcker som jag för en gångs skull faktiskt har tid att läsa och allmänt bara chillade.

Efter bibbabesöket gick jag också en tur till stranden, antagligen för att jag hade abstinens från vattnet efter att inte ha simmat på två dagar. Jag satt nu sen där en stund och insåg i något skede att det är sommar och att jag sitter och stirrar ut över ett ljuvligt, glittrande hav, vilket jag aldrig skulle ha ahft tid med ifall det inte vore för den här hemskt praktiskt timade gipsklumpen på min hand. Å andra sidan är det också ett underbart hav som jag inte kan hoppa i och simma i pga den här jävla gipsklumpen på min hand.

Så hur ska man nu sen egentligen veta om något är positivt eller negativt?

Fast just nu lutar det nog mera åt det positiva hållet. Jag var just på helt härliga morgonträningar, vilket också var något jag aldrig skulle ha haft tid med om jag skulle vara på jobb som jag borde. Om sommaren fortsätter så här så ser jag verkligen inget fel med att fara och simma typ två gånger om dagen och annars bara chilla. Det är ganska skönt faktiskt :)


Första veckoslutet av sommarlovet - 04.06.2012 14:44
----------------------------------------------------------------------
Min syster blev student på lördag och jag var förstås på hennes dimission och studentfest. Jag har lite svårt att skriva nånting om det, för jag har inte själv heller riktigt koll på om jag tyckte att det var en bra dag eller inte...

Själva dimissionen var väl helt okej. Jag pratade en del med mina gamla gymnasielärare och de flesta kom åtminstone ihåg mig och var helt på allvar intresserade av hur det går för mig nuförtiden. Så träffade jag också en av mina högstadielärare, eftersom hennes son gick på samma klass som min syster. Tydligen är jag inte en elev man glömmer i första taget. Fast okej, kanske jag inte borde bli förvånad över det...? ;)

Medan studenterna en och en fick sina mössor funderade mina föräldrar över varför man hurrade så otroligt åt en del av dem. Deras teori var att det var de som hade fått mest L av alla. Ibland är det bara sorgligt att märka hur borta ens föräldrar kan vara. Jag skulle gissa på att det var de som hade fått bland de sämsta vitsorden och bara just och just kommit igenom. Av egen erfarenhet kan jag åtminstone berätta att man definitivt inte blir hurrad åt om man råkar skriva några L. Tvärtom. Och detsamma gäller för ens vitsord under hela skoltiden. Ju mer 10:or desto mer utstött blir man och ju mer 4:or desto mer populär blir man. Men vem bryr sig nu mera?

På studentfesten måste jag sen igen träffa hela min dysfunktionella släkt. Min pappa och min fafa pratar inte ens längre med varandra, min momma verkade inte ha helt klart för sig vem jag var och så måste man dessutom stå ut med alla snobbiga finlandssvenskar. Okej, så farligt var det kanske inte. Nu var det ju stundvis helt roligt, men där kom nog en hel del diskussioner och sånt som jag har funderat på ännu länge efteråt.

Bl.a. fick jag höra att båda mina kusiner är förlovade nuförtiden. Den ena har nog redan varit det ett tag och är 3 år äldre än jag, så det kanske inte är så chockerande, men den andra är först 17 och har först gått ut ettan i gymnasiet liksom! Han kan så inte vara mer lyckad än jag på förhållandefronten! (Okej, det kanske inte är en tävling, men ändå...) Nu väntar jag bara på att de här nyheterna ska bli mer allmänt kända och så får man på varje släktträff börja svara på frågan "Nå, hur är det med din pojkvän då, börjar du inte snart bli så gammal att du också borde ta och stadga dig lite?". Och vad fan svarar jag på det? Typ "Vilken av pojkvännerna?" eller "Jag har inte tid för någon bpojkvän för att jag är så upptagen av att ha sex med allt som rör sig" eller "Ingen vill ha en psykopat som jag". Lyckat...

Så pratade jag också en del med min momma. Hennes Alzheimers har tydligen också blivit lite värre, och jag tror helt på allvar inte att hon riktigt visste var hon var och vilka alla andra var. Fast det är lite svårt att säga med henne. Hon skämtar liksom om precis allting, så man kan aldrig riktigt vara säker på om hon bara gör sig lustig över sitt eget dåliga minne eller om hon helt på riktigt frågar en vem man är. På ett sätt gör det henne ändå lättare att prata med än min famo som aldrig skämtar. Men ja, det jag egentligen skulle skriva var att man märkte hennes alkoholistbakgrund mycket mer nu när en del av hennes sociala spärrar liksom har tagits bort. Jag skulle t.ex. hämta dricka åt henne och hon frågade hela tiden vad det starkaste vi hade var och så ville hon ha så mycket som möjligt.

Sen frågade hon mig också i ett skede om jag kände mig gammal nu när min lillasyster har blivit student. Svaret är ja, jag känner mig helt otroligt gammal. Det har kanske egentligen inte så mycket med min ålder att göra som med hur jag lever mitt liv. Jag menar, 20 är egentligen inte så gammalt. Det är mera det att jag nog egentligen aldrig har planerat att bli hemskt mycket över 40, så jag borde redan ha hunnit göra hälften av allt jag vill. Dessutom börjar jag snart vara i en sådan ålder att det inte längre är okej att göra vad som helst för gratis sprit och ha en massa one-night-stands och egentligen inte ha en aning om vad man håller på med. Och jag har inga planer på att sluta med det. Så jag är på god väg att bli en patetisk 30-40-åring som ännu tror att den är cool och kan bete sig som en tonåring.

Förresten tror jag att jag också är på god väg att skaffa ett drogproblem. Jag har märkt att morfin och alkohol är en helt perfekt kombination. Man behöver inte alls dricka så hemskt mycket för att uppnå komatillstånd, det är sjukt roligt och man har inte ens nån krabbis nästa morgon eftersom man helt enkelt inte hinner dricka tillräckligt för det. Men å andra sidan kanske det inte heller är så hälsosamt. Nu har jag åtminstone nästan slut på det paketet morfin som jag hade här hemma och borde gå till apteket för att kunna fortsätta, så kanske jag på något sätt skulle kunna få mig själv motiverad till att sluta. Eller så inte, man vet aldrig.

Igår var jag sedan på lande. Det var helt nice, men jag märkte nog att jag inte är till så där hemskt stor nytta där med bara en fungerande hand. Där skulle finnas helt massor att göra, så lite synd är det ju förstås. Men nu har jag ju åtminstone inget annat än ledig tid den här sommaren, så kanske jag ändå skulle kunna hänga är lite mera. Om inte annat så kan jag åtminstone hålla ett öga på Oliver och försöka se till att han inte gör något han inte borde göra. Och det är seriöst lättare sagt än gjort. Han hinner med allt möjligt bara man vänder bort blicken ens 2 sekunder. Och det som han vet att är förbjudet är ju förstås bara ännu roligare...

Medan jag nu sen var där på lande så kommenterade min pappa att det är konstigt att jag är så mycket med mamma nuförtiden. Det kanske det i och för sig är eftersom vi tidigare inte kunde tåla varandra, men på något sätt går det bättre nu när jag inte längre bor där och kan ta henne i små doser liksom. Jag igen började sedan fundera på om det är konstigt att jag egentligen alltid har kommit bättre överens med min pappa?

Så där med tanke på hur skit han har behandlat mig så kanske det är det. Jag pratade just om "Ondskan" med en typ på träningarna, och där är ju den naturliga reaktionen att huvudpersonen hatar sin pappa mer än allt annat och använder det hatet för att klara av allt annat hemskt i sitt liv. Det jag har varit med om kommer nu förstås inte ens i närheten av det den där boken handlar om, men samma idé är det väl ändå. Och jag kan bara inte hata min pappa. So what om han kanske inte alltid har använt de bästa uppfostringsmetoderna, det är över nu och jag tror faktiskt att det har hjälpt mig på många sätt. Dessutom håller jag nog helt med om att man ibland måste vara lite sträng. Inte för att jag någonsin skulle klara av att slå någon, men på något sätt måste man ju få sina barn att förstå att nej faktiskt betyder nej och inte bara skämma bort dem. Men lite intressant är det kanske att jag aldrig har varit sur på honom för det...?

Nu vet jag inte riktigt vad jag ska göra idag. Största delen av dagen har nu redan gått förstås, men kanske man skulle hinna med nånting här ännu före träningarna? Kanske gå till bibban och skaffa lite böcker som inte handlar om medicin?

Aj just det, förresten på tal om träningar, så träffade jag en typ på min systers dimission som inte alls tyckte det var konstigt att jag var och simmade några timmar efter min operation och att jag envisas med att gå dit med en inplastad hand trots att det inte alls funkar. I och för sig är han en före detta simmare, numera triathlonist och också totalt galen i simning och annat tränande, men åtminstone finns det några få personer som inte tycker att jag är galen ;)


Blondin - 01.06.2012 00:29
----------------------------------------------------------------------
Jag har hunnit med ganska mycket idag; bl.a. efter-tent-chillande med några öl, träningar åt två grupper och sen ännu en leffa. Undrar egentligen hur jag aldrig får tiden att räcka till till något studerande när jag nog tydligen kan vara hur effektiv som helst om det gäller något annat...? Nåjoo, men nu behöver jag inte längre ens fundera på det på några månader, så heltsamma :D

Men ja, några citat från leffan (fritt översatta):
1. Mamma då hon just fått reda på att hennes son har tagit droger: (hysteriskt) "Det ligger i dina gener att bli beroende av sånt, så från och med nu ska du vara hemma senast kl 22, du bryter kontakten med alla dina vänner och jag vill veta exakt var du rör dig hela tiden! Dessutom vill jag veta precis allt du har testat."
2. Mammas råd åt sin 17-åriga son angående dejtande: "Ta åtminstone aldrig någon blondin; de innebär aldrig något gott och dessutom är de alla horor".
3. Huvudpersonens funderingar: "Nog är jag väl lycklig så länge kvinnorna kommer och går. Fast nångång skulle det ju vara helt trevligt att vakna upp bredvid samma person mer än en gång och ifall den personen skulle känna en ens lite..."

Angående nummer 1 så började jag bara fundera på att det skulle vara helt intressant att veta vad min mamma skulle säga om hon visste vad jag håller på med. Inte för att det är något farligt precis (ännu), men det var det nog inte i leffan heller. Antagligen skulle hon tvinga mig att flytta hem tillbaka och låsa in mig varje kväll. Fast egentligen tycker jag att jag sköter mig relativt bra med tanke på att jag nästan dagligen hängar med någon som odlar fast hur mycket gräs i sin lägenhet och dessutom säkert inte har sett en opåverkad minut under de senaste 15 åren. Plus att jag faktiskt dejtade en amfetaminmissbrukare utan att ens röra nånting. Nog för att jag just nu helt allvarligt funderar på att testa 4 morfintabletter och 1,5 dl vodka. Eller kanske 5 tabletter och 1 dl vodka? Vilket månne är effektivare? Fast kanske jag ändå satsar på att öka alkoholmängden och spara på tabletterna. Jag har ju "bara" ca 90 kvar, och dem behöver man recept för medan man får vodka hur lätt som helst från alko ;)

Nummer 2 igen blev jag först lite störd på eftersom jag är blond. Sen funderade jag några sekunder till och kom fram till att jag faktiskt är blond och att mamman kanske gjorde helt rätt i att varna sin son för såna som mig... Men så länge jag åtminstone inte blir kallad dum blondin så är väl allt ok, och det tror jag nog inte riktigt att man kan få mig till.

Nummer 3 kändes nästan lite bekant, åtminstone om man byter ut kvinnor mot män. Jag har nångång funderat lite mera på det där och kommit fram till att jag nog säkert också är lycklig så länge männen kommer och går, för nu blir man ju alltid lite lycklig av att höra att man har en perfekt rumpa eller att nån faktiskt tycker om ens obefintliga bröst. Och så länge männen är såpass ivriga med att komma och gå (pun intended ;)) att de ger helt sjuka saker i utbyte så kan man väl inte heller precis klaga. Men precis som huvudpersonen så har jag nog också kommit fram till att det skulle vara helt nice att vara mer än en natt med någon och att någon skulle ha ens en liten aning om vem man är. Tyvärr är ju problemet det att jag inte tror att någon som vet vem jag är skulle vilja vara med mig längre än högst en natt. De skulle antagligen ha ringt polisen redan på morgonen och bett dem komma och avlägsna en galen psykopat från deras lägenhet.

På tal om det så fick jag kanske för första gången höra att jag är galen i skolan idag. I och för sig är det ju inget nytt, men där är alla mer eller mindre galna, så jag har liksom inte stuckit ut tillräckligt mycket tidigare. Jag kommer inte riktigt ihåg sammanhanget, men jag tror det hade något att göra med att jag visade upp hur cool min hand ser ut nuförtiden (den är helt blågrön btw, ser helt sjukt ut!), berättade hur jag varit hemma ett helt dygn utan smärtmediciner medan jag kunde känna hur mitt MC V-ben rörde på sig och hur jag sedan ett drygt dygn senare packat in armen i plast och farit och simmat. Tydligen blev det lite för mycket knäppa saker till och med för medigänget.

Och till sist bara en liten glädjenyhet; jag har nu dragit sista träningen för min totalt hopplösa drunknar-grupp. På hösten blir de äntligen någon annans problem. Nog för att jag idag märkte att man står ut med dem mycket bätte efter några öl, men nu är det ändå ganska skönt att äntligen bli av med dem... :D