Juli 2012

Författare - 22.07.2012 01:04
----------------------------------------------------------------------
Det här har nu igen inget som helst sammanhang eftersom jag ännu också har världens bloggtorka på gång, men jag tror att jag just för första gången publicerade en text jag har skrivit. Visserligen bara en fanfiction, men ändå. Jag är nästan lite nervös för vad människor tycker om den...

Jag skrev storyn i princip i huvudet medan jag låg på stranden i Spanien och nu kunde jag bara inte låta bli att skriva ner den och sedan faktiskt publicera den. Det är första gången någonsin jag skriver på engelska, och det var lite konstigt. Mitt modersmål är och kommer alltid att vara finlandssvenska, men pointen var att jag ville testa vad människor tycker och då underlättar det kanske om man skriver på ett språk som lite fler än 300 000 personer talar.

Ibland undrar jag lite varför jag studerar på medi. Jag älskar språk, läser en massa och tycker dessutom om att skriva själv också. Enligt de kriterierna skulle jag säkert vara en självklar humanist och passa in på någon litteraturinriktad linje eller kanske som översättare från något språk. Å andra sidan älskar jag också ekvationer och andra mattauppgifter. Det finns inte egentligen så hemskt mycket som är roligare än att få en hel sida med invecklade ekvationssystem, som man kan försöka lösa möjligast elegant med insättningsmetoden eller liknande. Eller extra svåra sudokun som inte på något sätt vill bli lösta före man sen till sist ser den där ena självklara siffran som sedan löser hela sudokun. Matematiska fackulteten skulle antagligen också ha varit en ganska perfekt plats för mig.

Och vad gör jag sen? Jag sitter dagarna i ändå och läser om en massa molekyler som påverkar organssystemen på något visst sätt, men har ändå inte tid eller ork för att sätta mig in i det så mycket att jag faktiskt skulle lära mig något. Varför? Jo, för att man på köpet får utföra en massa obduktioner och gräva omkring i lik och sånt. Och i framtiden kanske göra helt sjukt coola operationer på helt livs levande patienter!

Kort sagt: Jag kanske skulle ha förutsättningar för att göra en massa olika saker och skulle säkert kunna vara relativt bra på dem, men jag har helt enkelt valt att satsa på det med allra mest psykopattendenser. Men en bok ska jag nog ännu nångång skriva ;)


Motivering - 08.07.2012 14:41
----------------------------------------------------------------------
Jag kom just hem efter att igen ha gjort en grej som jag vet att de flesta inte tycker att jag borde hålla på med. Många har frågat mig varför jag gör sånt och varför jag inte kan respektera mig själv så mycket att jag skulle sluta, men saken är nu helt enkelt den att jag tycker om det.

Oftast har jag haft lite svårt att motivera hur man kan tycka om sånt, men idag märkte jag nog igen att jag verkligen gör det. Grejen jag gjorde idag involverade t.ex. att åka omkring i en lyx-BMW, som säkert kostat flera hundratusen och som ägaren skröt attvar den snabbaste 5 dörrars bilen i världen när den gjordes. Bara känslan av att sitta i den medan chauffören sticker iväg från ett trafikljus genom att trycka gasen i botten och låta bilen accelerera till nästan 150 km/h, vilket för övrigt inte tog hemskt många sekunder, var helt bäst! Jag förstår inte riktigt varför man inte skulle hålla på med sånt om man en gång har en chans.

Nåjoo, egentligen bryr jag nu mig inte om vad andra tycker. Jag diggar det och det räcker helt bra för mig, men jag tänkte att jag nu måste skriva ner någonslags motivering medan jag för en gångs skull kom på någon ;)


Man vänjer sig - 06.07.2012 00:28
----------------------------------------------------------------------
Jag har idag märkt att det är helt jättekonstigt att plötsligt kunna göra saker med två händer, vilket förstås i sig också är lite konstigt.

I 20 år har jag gjort saker på ett visst sätt, så gör jag dem lite annorlunda i 6 veckor och plötsligt kommer jag inte längre ihåg hur man gjorde dem på ett normalt sätt. T.ex. när jag skulle äta så hade jag nästan hunnit äta upp allt innan jag plötsligt kom på att jag helt i onödan håller på och byter hand för gaffeln och kniven mellan varje tugga för att jag faktiskt nu har en till nästan fungerande hand som faktiskt böjs just så mycket att man kan få in någon mat i munnen. Eller när jag skulle tvätta tänderna och som "normalt" höll glaset, tanborsten och tandkrämen i samma hand så att jag där också måste hålla på och växla mellan dem istället för att helt enkelt ha tandborsten i ena handen och klämma ut tandkräm med den andra som vilken som helst normal människa skulle ha gjort.

Tydligen är jag hemskt snabb på att lära mig nya saker, men det kanske inte alltid är så bra...


Försiktighetshysteri - 05.07.2012 21:16
----------------------------------------------------------------------
Nåja, jag fick faktiskt bort mina skruvar från handen idag! Det är helt otroligt skönt att det för en gångs skull inte tar sjukt i den varje gång man råkar röra den en millimeter. Och det att jag tycker att den inte är sjuk fast jag har ett färskt minioperationssår där de drog ut skruvarna kanske säger nånting om hur den har känts de här senaste veckorna.

Under mitt läkarbesök märkte jag att lokalbedövning är ganska coolt. Själv insprutandet var förstås ganska så smärtsamt när man måste nålar i just det området som man inte ens kunde röra utan att jag skulle hålla på och svimma, men sen då bedövningen började var det ganska intressant. Speciellt som jag sen fick se när de skar upp min hand, grävde omkring med en tång där inne och sen drog ut två 3-4 cm långa metallbitar därifrån. Det roliga var ju att jag faktiskt inte kände nånting. Lite tryck kanske, men ingenting som ens var i närheten av någon smärta. Fast jag reagerade igen på hur mycket kraft man tydligen måste använda för att få ut dem. Min läkare var en ganska stor man, men ändå såg det nog ut som om han måste ta i ganska ordentligt. Jag hoppas så att jag inte är helt för liten och svag för att bli nånslags kirurg eller annan typ som sysslar med operativa ingrepp...

Men ja, pointen med inlägget var alltså att jag skulle klaga på hur hysteriska en del läkare är. Det här var alltså inte samma typ jag har haft tidigare utan någon mycket mer störande. T.ex. försökte han säga åt mig att jag absolut inte får gå och simma på 2-3 veckor och helst inte i något naturvatten på hela sommaren. Hallå liksom! För det första är det frågan om mig, så längre än några dagar kommer inte ens på fråga, och för det andra handlar det om ett ca 1 cm långt sår som helt säkert kommer att vara tillräckligt bra läkt på några dagar. Så får jag tydligen inte heller cykla eller göra något annat som sätter ens lite vikt på handflatan eftersom jag hade så ovanliga benbrott vid de områdena. Jag ides nu sen inte riktigt börja bråka, men jag har ju faktiskt cyklat i en månad redan och jag var och simmade redan morgonen efter operationen. Helt tydligt har jag inte dött av det, så jag tvivlar på att jag gör det nu heller. Men så mycket lyssnade jag åtminstone på honom att jag inte var och simmade idag, fast jag var både på lande och på simstadion :)


Äntligen! Eller...? - 05.07.2012 00:13
----------------------------------------------------------------------
Gissa vad jag har sett fram emot nu i ca en månad? Att jag äntligen ska få ut de här fucking skruvarna ur min hand imorgon! Och gissa vad som hände idag? Nån idiot från Tölö sjukhus ringer till mig och förklarar att de har bokat fel sorts tid åt mig och antagligen inte har möjlighet att ta ut dem imorgon utan att jag borde komma nästa veckas tisdag istället. Jag blev en aning störd på typen och förklarade kanske lite väl tydligt att det skulle vara helt trevligt att få ut de här jävla sakerna så småningom och att hon direkt kan glömma att jag skulle stå ut en sekund mer än överenskommet med dem. Jag förklarade också att man nästan kan se ändorna på dem genom min hud och att det så småningom har övergått från en lätt stickande känsla till att nu kännas som att ha en kniv instucken i handen hela tiden. När man sedan dessutom har ett så smart konstruerat gips att kanten trycker på de utstickande skruvarna och sömmen på det skyddande tyget på undersidan kommer just i mitt operationsärr gör det inte precis saken bättre...

Jag tyckte nästan lite synd om henne, men jag blir allt mer övertygad om att hela sjukhuset är fullt med idioter och i något skede kommer det helt enkelt emot en gräns för hur mycket rådd man tål. Och jag vill helt på allvar få det här fixat nu, det tar ju faktiskt sjukt! Normalt brukar jag nog inte klaga så mycket, men det är en aning störande att hela tiden bli "knivhuggen" av något inifrån kroppen så man inte ens har en chans att göra något åt det. Jag menar, om man skulle råka sticka en kniv i sig är det ju bara att dra ut den, men det funkar ju inte riktigt när den sticker inifrån utåt. Men okej, ingen är antagligen intresserad, och jag ska sluta klaga nu. Åtminstone fick jag hålla kvar min ursprungliga tid, så det finns hopp om att nånting ska hända imorgon.


Landeveckoslut - 02.07.2012 14:58
----------------------------------------------------------------------
Jag har helt tydligt svårt att komma in i bloggrytmen igen, så ursäkta om inläggen nu kommer lite ojämnt och med helt för långa mellanrum... Den här gången hade jag faktiskt åtminstone en liten orsak; jag har varit fyra dagar på lande och inte haft annat nät än min usla telefon. (Annars diggar jag nog den, men den är inte riktigt gjord för att använda internet på...)

Jag hade faktiskt jätteroligt på lande. Det är på något sätt bara så skönt att vara där och inte behöva fundera på så mycket annat än vad som behöver göras för att man ska ha vatten och mat i sin ministuga. Dessutom kom en kompis och hälsade på och blev t.o.m. över natten så vi hann prata en del. Som vanligt med oss två blev det en hel del snuskiga detaljer och jag vet inte riktigt vad de andra där tyckte om det. Fast å andra sidan kan de väl lite skylla sig själv om man nu måste sätta sig med alla sina kaverin rakt utanför bastufönstret när de är fullt medvetna om att vi just är på väg dit ;)

Så tror jag att min könsförvirring blev ännu lite värre under det där veckoslutet. Det började med att jag blev lite störd på att min pappa hela tiden blandade ihop mig med min 2,5-åriga lillebror och försökte förklara för honom att det inte borde vara så svårt att skilja på oss. Jag sa att jag skulle förstå det bättre om han blandade med mig och min syster (vilket han nog också gör, men inte alls lika mycket) eftersom vi är mycket närmare varandra ålders- och könsmässigt, men det höll han inte alls med om. Åldern kunde han kanske medge att jag hade en point med, men enligt honom är nog jag och min bror mer av samma kön. Slutsats: min egen förälder anser att jag är pojke. Ändå är jag relativt säker på att jag har en kvinnas kropp. Så hur fan ska jag egentligen veta vad jag är? Kanske det faktiskt ligger nånting i att min simmare ser mig som en person av något mystiskt tredje kön?

Och för att nu ännu lite understryka min manlighet så måste jag bara skryta med att jag byggde en brygga igår. Jag mätte och sågade över hundra brädor och fick t.o.m. färdigt ihopbyggt en 2,5 m del av bryggan. Visserligen är det ännu en 2,5 m del till och en 4 m del kvar, men jag har alla delarna färdiga så det är bara att sätta på plats och skruva ihop. Så där med tanke på att jag aldrig tidigare har byggt något i den storleksklassen och aldrig ens hade använt en cirkel tidigare så tycker jag nog att jag har rätt att vara ens lite stolt. Bryggkanterna kanske är 1-2 mm ojämna och når alltså inte riktigt upp till min pappas standarder, men det jag tycker nog det ser relativt snyggt ut. Och så länge man faktiskt har en brygga att simma från och lägga till med båten så tycker jag åtminstone att man nog kan hitta på fiffigare saker att göra än att gå omkring med måttband och mäta varenda sak med millimeters noggrannhet. Plus att jag är ganska säker på att han nog inte själv heller skulle ha fått nånting snyggare till stånd, speciellt med ena handen bruten...

Som en intressant följd av bryggbyggandet har jag nu alla muskler helt otroligt sjuka. Jag förstår inte alls vad jag har gjort, men t.ex. mitt högra bakre lår är så sjukt att jag inte ens kan gå för att benet bara viker sig så fort man försöker sätta lite vikt på det. Wtf liksom? Okej jag kanske stog större delen av dagen i någon mystisk ställning och sågade, men inte borde det nu väl bli så här illa ändå?