Februari 2011

Sista kvällen - 27.02.2011 09:19
----------------------------------------------------------------------
Gårdagengick åt till att sitta i tåget i ca 12 timmar. Och underligt nog såvar dethelt underhållande. Vi hade egentligen 2+5 platser, men pga vissa orsaker såvar det roligare att sitta som en överlopps sjätte person med simmarna.

Det igen kan kanske ha något att göra med föregående natt... Lägrets andra tränare for på kvällen ut och träffa sina kaverin, andra tränare, gamla milikaverin och andra mer eller mindre kriminella, och det gick nu sen som det gick. Då dörren öppnades kl 5 på morgonen och någon snubblade in och väckte mig så insåg jag att kvällen gått lite till överdrift. Då hade vi alltså väckning om 2 timmar, och med tanke på vilket skick han var i då så skulle han definitivt ha behövt sova. Men nej. Och herregud vilka samtal det blev där mitt i natten. Om hans storyn normalt är lite konstiga, så är det inget mot vad de var då... Största delen av det var nog egentligen sådant som man inte vill veta, och speciellt med tanke på vissa omständigheter. Men som vanligt så sa jag ingenting, även om jag nog väldigt väldigt diskret försökte leda samtalet i den riktning jag har velat redan länge. På något sätt var det enklare där mitt i natten i ett mörkt rum när den andra dessutom med största sannolikhet inte skulle komma ihåg det nästa morgon. Nog för att jag kommer ihåg allt vi pratade om, och därför så är det nu på något sätt lite svårt att vara naturlig med honom. Plus att han dessutom är på helt otroligt dåligt humör. Och så har jag dåligt samvete för att jag svek hans förtroende och berättade en stor del av det för simmarna. Men om någon kommer på en bra orsak som förklarar att någon sticker iväg på kvällen och säger att han far ut till baren, kommer tillbaka nångång på morgonnatten och sedan inte ens dyker upp och dra träningarna så får man gärna dela med sig.

Förresten så försöker han nu få ett arbetsavtal i Rovaniemi, och med tanke på att han tydligen behandlas som en kunglighet i den där stan så kommer han högst antagligen att få det. Vilket innebär att jag blir ensam ansvarig för hans simgrupp och kommer att vara totalt i pisset. Visst, jag kan hans träningsmetoder utantill efter alla år, men att sedan själv förverkliga det och ännu göra det på ett någolunda vettigt sätt är ju en helt annan sak.




Snöig morgonnatt - 25.02.2011 12:18
----------------------------------------------------------------------
Idag hade vi vår sista skidtur, vilket nästan var lite synd... Det är en speciell känsla när väckarklockan ringer kl 5 och man vet att en lång och utmattande skidtur i -25 grader väntar en. Och alltsåskogen var helt otroligt vacker idag! Alla träd var helt intäckta i snö och solen hade inte ens gått upp ännu, så det var som ett slags blålila skimmer över allt. Så skidade vi upp för någon stor backe och när man såg alla ljusen där nere mot stan så var det bara så fint. Jag förstår nästan varför människor kommer upp hit till Lappland för att bara skida eller gå omkring i naturen. Om man bortser från att det är total ödemark och man skulle bli galen utan simhallen förstås... ;)

Efter det så hade vi igen simning. Jag räknade att jag nu är uppe i 22 timmar på 5 dagar, nice :) Men till saken, jag skämde ut mig totalt. Vi simmade 4x(75+50) full fart, en av varje gren. Det lönar sg tydligen inte att bara festa i ett halvår och sedan dra ett hårt, en veckas läger utan någon förberedelse. Efter 2 stycken var jag totalt död och höll på att svimma i bassängen, och när vi äntligen kom till crawlen så failade jag totalt och drog samma tid som alla andra flckor och flera sekunder långsammare än pojkarna. Deprimerande alltså! Och nu har jag så otroligt sjuka muskler att jag just och just kan röra mig, och fingrarna bara skakar så det är svårt att skriva. Så där på tal om att vara utmattad och ha dålig kondition liksom...

I natt försökte pojkarna dessutom kidnappa en av flickorna med hjälp av deras rumsnyckel som de har stulit. Tyvärr misslyckades det lite eftersom hon vaknade och såg att de stod där mitt i deras rum och väckte alla andra också med att skrika hysteriskt. Synd. Antagligen borde jag som tränare och ansvarsperson ha gjort något för att stoppa planen eller ens få tillbaka flickornas rumsnyckel, speciellt som jag vet exakt vad de planerar. De tänker lyfta ut henne med madrass och allt medan hon sover, lägga henne i deras eget rum mellan deras sängar och sedan se hennes reaktion då hon vaknar. Speciellt som hennes pyjamasbyxor råkar vara lite lösa, hon varje morgon vaknar utan något på sig och pojkarna sover i bara boxers så kan det ju leda till en lite underhållande situation.Det kan bli så roligt att jag tyvärr inte kan hitta tillräckligt med orsaker för att hindra dem. Istället hoppas jag att de lyckas ;)


Bottom bitch - 24.02.2011 11:57
----------------------------------------------------------------------
Just nu sitter jag och stirrar längtande på en tom simhall dit jag till och med har en nyckel. Det skulle vara helt ljuvligt att bara gå in dit fast den är stängd och simma helt ensam i hela bassängen! Är det normalt att jag efter 16 timmar simning på 4 dagar ändå vill hoppa i på nytt?

Igår såg vi en South Park episod där en 9-åring blev en "pimp" och började sälja flickor på skolgården. Han lärde sig systemet och allt och pratade om sina "bitchar" och skaffade sig en favorit "bottom bitch". Nu går en viss typ hela tiden omkring och skryter åt alla om hur bra "bottom bitch" han har. Jag är inte riktigt säker på att man borde ta det som en komplimang...?

Annars så kan jag säga att jag börjar bli helt otroligt störd på honom. Han gör inget annat än ligger i sängen och antingen sover eller sedan ser på tv på full volym. Han hatar allt och alla och världen skulle vara en mycket bättre plats om 90% av befolkningen skulle brännas på bål med judar, muslimer och homosexuella överst. Det finns konspirationer överallt och allt är allmänt skit. Pandor får man absolut inte tycka om eftersom det bara är grymt att hålla dem vid liv med våld. Istället borde man åka iväg till Kina och inte komma hem före man har skjutit dem alla. Alltså snälla, kan man nångång diskutera något annat??? Och helst inte mitt i natten när man måste stiga upp kl 5 på morgonen? Inte för att det ju stör honom, han rör ju inte på sig före tidigast kl 9, och då också bara om någon hämtar kaffe på sängen...

Nu ska vi och ha väggklättring om ca 1 timme, det ska bli helt roligt. Före det kunde man ju kanske försöka sova lite. Det kan också bli lite intressant att försöka klättra med det här knät. Jag vet inte om jag nämnde det, men nuförtiden har jag alltså 3 knän, varav ett är en blåröd boll som bara sticker ut på fel ställe och är otroligt sjuk. Men jag har bara en månad kvar innan det blir totalförstört, så oberoende hur sjukt det är så tänker jag inte bry mig.

Äh, nu kom här dessutom några störande mummun och flyta omkring i bassängen. De förstör min utsikt...


Svordomar och pedofiler - 23.02.2011 20:38
----------------------------------------------------------------------
Lägret är ungefär halvvägs just nu, och underligt nog så går det relativt bra. Rumsfördelningen har inte åtminstone ännu gett upphov till några problem och ärligt talat så är det nästan lite tråkigt. Jag menar en vecka utan att det händer något alls på den fronten och så råkar en viss typ ligga där bredvid (btw, det är en dubbelsäng)...

Annars så kan jag än en gång konstatera att man inte ska smälla sitt knä i en hård, isig väg, speciellt inte då där inte just då råkar vara någon knäskål på plats heller. Jag var på väg som "övervakare" på simmarnas butiksfärd, och så råkade ju vägen vara lite hal. Tydligen släppte jag ur mig några färggrannare svordomar, för jag får ännu också höra om det. Men alltså vad kan man göra när det tar sjukt? Gissa om det var trevligt att ligga där med benet i någon mystisk vinkel och desperat försöka få det på plats utan att lyckas...

Igår på natten fick jag också ett totalt hysteriskt samtal av en flickas mamma. Hon var fullständigt övertygad om att hennes dotter blivit utsatt för några allvarliga sexuella trakasserier och skällde ut mig för att jag lät sådant hända och inte tog det på allvar. Vad som verkligen hände var att flickorna kom in i vårt rum medan vi låg på sängen och tittade på Simpsons och ville måla sina naglar och tänja. Märk, de ville göra det, ingen tvingade dem till något, och i rummet fanns en man och fyra kvinnor/flickor och dörren till korridoren var öppen. Nu hotade mamman då med att ringa till iltasanomat eller någon annan onödig tidning och berätta hur en vuxen man tvingat minderåriga flickor in i sitt hotellrum, fått dem att sätta sig på det iskalla golvet och böja sig i olika ställningar med bara minishorts på och sett på medan de målat sina naglar. Och så nämnde hon också något om att det inte är helt okej att tränaren filmar pornografiskt material av dessa minderåriga flickor då de är halvnakna och sparar det på sin dator. Det igen rörde sig om teknikvideor som vi filmat i simhallen, där de naturligtvis inte har något anant än simppare på sig. Seriöst, hur idiotisk får man bli? Och vad kan man annat göra än få ett hysteriskt skrattanfall då man får ett sådant samtal? Ursäkta om det verkade som att jag inte tog situationen på allvar... (Och om ni i de närmaste dagarnas kvällstidningar ser några oroväckande löpar om mig, så kan det löna sig att ta det med en nypa salt ;))



Sömnproblem - 19.02.2011 07:35
----------------------------------------------------------------------
Varför sover jag inte? Klockan är typ 7 på en lördag morgon. Jag gick och lade mig för flera timmar sedan, men jag kan helt enkelt inte somna. Jag har bara legat i sängen och snurrat runt hela tiden. Med tanke på att jag just är på väg på ett läger där jag inte kommer att få sova på en hel vecka, så skulle man ju tycka att jag borde ta tillfället i akt nu istället. Men nej, det är tydligen helt omöjligt.

I och för sig tror jag lite att det är just det där lägret som är orsaken. Jag är helt sjukt nervös för det. Försök nu sedan sova när det bara pirrar i hela kroppen, man har ont i magen hela tiden och huden känns som om den skulle brinna. Vadå överreaktion...?

Men för att nu fördriva tiden så kan jag ju berätta att jag var och såg min systers gammeldans igår. Det var jättefint och så, och ganska underligt att se sin lillasyster så där uppklädd och helt vuxen. Om man bortser från hennes otroligt dåliga klänningssmak (den var nånslags lysande pink, förstås), så måste jag ju nog medge att hon ganska bra ut med håret uppsatt och allt. Nästan så man inte kände igen henne.

Jag träffade några av mina gamla lärare också. De var väldigt intresserade av hur mina studier går, och allt sådant. Helt trevligt att märka att alla åtminstone kommer ihåg mig. Kanske jag lyckats göra något intryck...? ;)

Oliver var ju förstås också där, och som vanligt klängde han en massa på mig. Vilket naturligtvis ledde till en massa förvånade och lite nedlåtande blickar av alla andra där. Tydligen antar alla genast att jag har satt lite fart på och skaffat en unge genast då jag gått ut skolan. Så där i princip skulle jag väl nog ha hunnit med det, men varförär det så svårt för alla att ens fundera på några andra möjligheter? Och so what om jag skulle ha gjort det? Jag börjar lite tröttna på att alltid bli bemött av sådana attityder.

Nu tror jag att jag ska gå tillbaka till att ligga och vrida mig i sängen. Om man skulle få sova ens 10 minuter så skulle det ju ändå vara helt positivt. Så måste jag nog erkänna att jag är lite nyfiken på i vilket skick min syster och hennes kaveri kom hem här för några timmar sedan. Förstås hörde jag dem eftersom jag nu av vissa orsaker råkade vara vaken, men som den perfekta storasyster jag är så lät jag dem vara i fred och orkade inte gå och kolla läget ;)


Blindhet och störande biisin - 17.02.2011 22:47
----------------------------------------------------------------------
Jag glömde ju att skriva en del i mitt förra inlägg, så nu blir det helt enkelt två stycken idag istället. Men alltså en grej som jag också insåg på hälsocentralsbesöket idag var att jag är blind. Det måste jag ju helt enkelt vara, för hur kan man på något sätt annars förklara att jag har missat sådant som syns så tydligt? Alltså seriöst, idag såg jag ett likadant fall hos en patient, och det var ju nog väldigt bekant... Kanske jag borde ta och skaffa en sån där vit käpp innan jag går in i väggen eller något annat smart?

Så ännu en observation. Det fungerar inte så bra att sitta i bibban och försöka hålla reda på primordiala och primära folliklar samtidigt som en biisi nonstop spelas upp i hjärnan. Sedan skulle det också löna sig att vara lite försiktig med var man går och nynnar på den eftersom texten råkar vara något i stil med "I just had sex, and it felt so great". Busshållplatsen var kanske åtminstone inte det där mest ideala stället...

Om två dagar ska jag annars iväg på läger. Underligt nog så har jag typ lite resfeber eller något liknande. Jag är lite nervös för både rumsfördelningen och hur utskämd jag kommer att bli när alla märker att jag inte längre har någon kondition och dör halvvägs igenom lägret. Rumsfördelningen har jag i och för sig gjort, så jag har bara mig själv att skylla. Men helt vettig är den ju kanske inte. Och angående min försvunna kondition så är jag ju i och för sig tränare, så om jag inte orkar så kan jag ju bara själv bestämma när jag slutar. Men var är träningsmoralen i det då? Nu ska man ju alltid dra till slut, och inte ens fundera på att sluta pga några småsaker förrän möjligtvis då man ligger på bottnet av bassängen och har drunknat. ;)


Hälsocentralsläkare? - 17.02.2011 13:06
----------------------------------------------------------------------
Jag har just varit hela förmiddagen på hälsocentralen och följt med läkarmottagningen. Den här gången var det faktiskt lite mer inspirerande än förra gången, och jag blev nästan övertygad om att jag nog kommer att klara av att vara läkare. Hon jag var hos idag var inte alls lika social som den förra, men hade ändå en helt bra kommunikation med patienterna. Något sådant tror jag nog att jag skulle klara fast jag är totalt hopplös på att umgås med människor. Och allting blev ju ändå skött och patienterna verkade nöjda, trots att inte hela deras livshistoria gicks igenom på mottagningen.

Hälsocentralen verkade också lite mer lockande som arbetsplats den här gången. När man tänker på det, så är det ju egentligen det allra mest krävande stället att jobba på som läkare. Man har inte en aning om vad som kommer att komma in genom dörren till nästa, och inte en enda dag är likadan. I princip måste man ju behärska alla områden inom medicinen. Om man jämför med specialläkare, så verkar ju nog deras arbete ganska tråkigt. Varje dag likadana patienter och aldrig någon omväxling.

Så insåg jag än en gång att jag faktiskt tycker om östra Helsingfors. Det är ändå en viss fiilis i metron och alla fallfärdiga och spurgufyllda köpcenter och allt som inte riktigt finns i andra delar av stan. Speciellt när man ser alla kurskamraternas reaktioner då de för första gången "äventyrar sig in i slummen" så märker man hur mycket av det man egentligen tar för givet och ser som "hemma". Det kan nog bra hända att jag trots alla andra planer ändå blir kvar här. Det är helt enkelt ett bra ställe att bo på, och åtminstone blir det aldrig tråkigt ;)


Impulskontroll - 16.02.2011 23:00
----------------------------------------------------------------------
Alltså varför i helvete gör jag precis vad som helst utan att tänka efter??? En del saker kan helt enkelt inte beskrivas som annat än äckliga, så varför, varför, går jag då med på det???

Jag läste en novell för en tid sedan där en typ blev utskälld lite ordentligare och bl.a. fick höra att han hade allvarliga impulskontrollproblem. Jag tror jag har lite samma fel. För alltså, det är ju inte vettigt att ge efter för varje totalt idiotiska impuls när man dessutom vet att slutresultatet inte kommer att vara något man egentligen vill. Nya erfarenheter och sånt i all ära, men någonstans borde man väl ändå sätta en gräns...? På vilket sätt blev jag egentligen gladare av att ha upplevt det här?

För typer som nu undrar vad jag igen har lyckats med, så kan jag berätta att det inte alltid lönar sig att svara ja. Man borde inte heller känna sig tvingad att göra det bara för att någon annan alltid går en till mötes. Och det kan faktiskt finnas en relativt vettig förklaring till att det ibland finns en massa använda kondomer instuckna mellan bussbänkarna...

Lyckat annars att sedan genast efteråt fara hem och försöka se normal ut både på vägen och sedan när man kommer in genom dörren också...


Svår fråga - 14.02.2011 22:26
----------------------------------------------------------------------
En typ frågade mig idag: "Vad skulle du göra om du vaknade mitt i natten av att **** (=en viss tränare) plötsligt kom och ligga bredvid dig i sängen och började göra något...?" Vad svarar man på det? Jag har inte ens själv någon aning om vad jag skulle göra. Om ca 5 dagar kanske jag får veta. Så där på tal om att fixa problem åt sig själv.

Idag hade jag annars en lite annorlunda skoldag. För det första, vi började en ny period idag, och vi kommer allt som allt bara att ha ca 200 sidor att läsa i hela perioden! Alltså fatta hur bäst! Lite skillnad mot den där förra alldeles hemska 1200 sidor tegelstenen! För det andra, så började en del av den kliniska undervisningen och jag var på "rond" på sjukhuset.

I och för sig började det lite misslyckat. Jag hade ingen aning om var jag skulle vara, och jag kan meddela att det är väldigt lätt att tappa bort sig på ett sjukhus. Men nå joo, jag lyckades nu sen ändå till slut hitta rätt och hann till och med med fast jag var helt försenad. Vi fick vita rockar och allt och gick nu sen omkring där och följde efter läraren medan han gick sin runda. Vi var bl.a. på intesivavdelningen, kardiologin och nefrologin. Det var helt jätteintressant! Så fick vi också öva på att ta anamnes av en patient, och fast det nu kanske inte egentligen gick så där jättebra, så var det ju nog helt roligt ändå. Och patienten verkade också uppskatta sällskapet och blev inte ens så hemskt störd på oss fast vi inte kunde nånting ;)


Aktivera sig? - 13.02.2011 22:13
----------------------------------------------------------------------
Jag träffade idag en del "gamla vänner", och det var jättekiva! :D Och jätteroligt att höra att det går bra för alla. Jag menar det faktiskt den här gången ;)

En sak jag vi diskuterade och som jag ännu funderade på lite efteråt är om det egentligen är bättre att själv vara aktiv eller bara vänta på att saker händer? Jag har nog testat båda, men jag vet ändå inte. Kanske man bara inte borde ge upp direkt utan hålla på med det ena sättet en längre tid? Synd bara att jag är så otroligt kräsen och tröttnar på allt direkt... Just nu har jag tröttnat på att det inte händer nånting, så om jag bara skulle ha tillräckligt med tid så kanske det kunde vara dags att byta metod igen.

Men alltså för att nu ännu lite skriva ner en massa knäppa tankar som jag hade på vägen hem, så kom jag fram till att jag just nu har en slags "ersättningsmosaik" på gång. (Alltså seriöst, jag borde börja sova mer för det här är bara råddigt...) Jag har någon som älskar mig (Oliver), någon jag kan prata med (en viss 14-åring...), någon jag är kär i (gammal favorit i repris...) och någon att ha en fysisk relation med (en viss granne, som visserligen flyttade förra veckan...). Tänk om man kunde kombinera alla till en enda person som saker skulle fungera med (igen). Det skulle vara perfekt (igen).

Så till en annan sak. Min pappa konstaterade idag att jag säkert tycker ganska mycket om Oliver. Och det gör jag ju, jag menar vem kan egentligen låta bli? Men jag hade inte egentligen fattat att det märks så tydligt. Sedan konstaterade han att min syster nog inte alls tycker om honom på samma sätt och att våra roller har bytts helt totalt efter att han föddes. Tidigare var jag den som hatade barn och hon älskade dem. Nu är det alltid jag som leker med honom och hon som tycker han är i vägen. Och med alla andra barn är det nog ännu just så, men med honom är det helt annorlunda. Idag var han igen min lilla favoritklängväxt ;)


Opassande diskussioner - 13.02.2011 01:43
----------------------------------------------------------------------
Idag har jag varit hela dagen på tävlngar igen. Jag simmade själv också lite, och t.ex. 50 fjäril gick på 35 sekunder på lång bana. Och en av de jag tränar drog det på 31 sekunder. Nog för att man känner sig lite dålig, men gissa om jag var stolt :D

Men det jag tänkte skriva om var att nivån på diskussionerna i slutet av en sådan dag kan bli något låg. Jag började i något skede fundera på om det egentligen är helt okej att diskutera sådant som S/M-tävlingar (version av finska mästerskap, men med en lite annan betydelse av S/M...), sex på offentliga platser, olika möjliga ställningar och hur vig man måste vara för dem och hur praktiska grannar är med ett gäng 12-14-åringar...? Visserligen trodde de nog att jag skämtade om det mesta och diskussionerna blev nu inte så allvarliga, men bara så där i princip. Är det något man får tala om eller borde jag snart få sparken för att jag är totalt olämplig som tränare? I och för sig borde jag nog annars också få det om jag inte börjar minska på antalet träningar som jag drar helt i fyllan eller med världens krabbis. Och jag borde sen föregå med gott exempel, just det ;)


Ansvar - 11.02.2011 13:06
----------------------------------------------------------------------
Just nu är jag ensam hemma med Oliver. Någon litar tillräckligt mycket på mig för att lämna mig som enda ansvariga för en 1-åring. Jag vet inte nog inte om jag själv skulle göra det...

Men okej, inte har det hittills varit något problem. Han sitter helt lugnt här bredvid och går igenom min mejkpåse medan jag skriver blogginlägg. Om man skippar det att han hela tiden hackar sig själv i huvudet med spegeln så tycker jag det går ganska bra. Jag kanske bara panikerar i onödan.

Det är dessutom helt otroligt skönt att molekylbiologin äntligen är över! Jag tror t.o.m. att det finns en liten chans att tenten gick igenom, så jag kanske inte ens behöver läsa det på nytt. Visserligen kom där en fråga om kalsium/calmodulin-beroende kinas, som jag inte hade en aning om, men jag lämnade inte tomt åtminstone. Jag tycker man relativt säkert kan räkna ut från namner att det är en kinas som har något att göra med kalsium och kalmodulin. Visst borde jag få åtminstone ½ poäng för det? ;)

Sen vet jag inte riktigt vad jag har haft för problem med att gå och sova på senaste tiden. Jag har sovit högst 4 timmar per natt hela veckan, vilket ju inte är riktigt smart. Speciellt med tanke på att jag är helt slut hela tiden. Och jag skrev ett långt stycke i tenten om tumörcypresser, innan jag ens fattade att det var något fel. Men nej, och sova kan man ju inte gå förrän tidigast nångång 4-tiden...


Livsfarligt insulin - 10.02.2011 23:31
----------------------------------------------------------------------
Hur vet man att man har panikläst i bibban alldeles för länge? Här är några exempel:

1) Det är kolmörkt ute
2) Man blir utslängd pga stängningsdags
3) Man har suttit där i över 10 timmar redan
4) Man läser ett långt stycke om bakterie DNA och det enda ordet man registrerar är "swimming"
5) Man diskuterar ett problem med sina "läskamrater" och efter att ha gått igenom en massa onödiga bokstavskombinationer i 5 minuter kommer man fram till att insulin leder till apoptos...
6) Man skrattar hysteriskt åt att PDK nästan är en pdf-fil
7) Man skrattar hysteriskt åt allt annat idiotiskt också

Och nu är jag helt totalt utmattad, men åtminstone har jag försökt. Vilket definitivt inte betyder att jag kommer att komma igenom tenten imorgon, men nu orkar jag helt enkelt inte mera. Godnatt, imorgon ska jag gå och faila totalt.



Var är stressen? - 09.02.2011 21:02
----------------------------------------------------------------------
Om ca 1½dag har jag tent. Närmare bestämt fredagmorgon kl 9:00. Jag har 1200 sidor att läsa till den och just nu har jag läst kanske 300. Borde jag vara stressad? Ja. Är jag det? Nej. Varför? Ingen aning.

Jag kan bara inte få mig själv att inse att jag borde göra något för att komma igenom. Det verkar liksom inte viktigt. Men det är det ju faktiskt. Om jag inte kommer igenom den nu så måste jag gå och skriva om den, och det klarar jag inte av. Jag kan inte läsa samma sak flera gånger, det går bara inte. Jag har en enda gång lyckats motivera mig till det, och det var då jag "i misstag" kom in hit till medi. Hur gör man för att repetera, jag har aldrig riktigt förstått idén med det...?

Så till nästa problem; hur gör man för att få någon att sluta ringa en? Jag försökte meddela någolunda artigt att jag inte är intresserad av att träffas, men det verkar liksom inte gå hem. Bara för att jag råkade ta emot skjutserbjudande av någon betyder det väl inte att jag tänker gifta mig med honom nästa dag? Så svårt kan det väl ändå inte vara att inse det...?


Studiebesök - 08.02.2011 13:57
----------------------------------------------------------------------
Jag var just på hälsocentralen på studiebesök. Nu när jag bara är på första året och egentligen inte ännu kan något så fick jag bara sitta och observera, men helt intressant var det ju ändå. Och intressant att märka att jag otroligt nog har lärt mig något det här året. När patienterna beskrev sina symptom, olika orsaker och följder gicks igenom eller olika behandlingar diskuterades, så hängde jag faktiskt med underligt bra. Inte skulle jag närapå heller klara av något sådant själv, men helt trevlligt ändå att märka att man kan följa med hur tankebanorna går och inte är helt borta ändå.

Jag får nu inte skriva något specifikt om vad som hände där, men angående en patient så insåg jag åtminstone att jag själv har haft helt otrolig tur med vissa saker. Bara pga vissa dumma, impulsiva handlingar så kan man ju förstöra hela resten av sitt liv. Och när jag tänker på hur många gånger jag har hållit på med just sådant, så kändes det lite orättvist att sitta där helt frisk och titta på medan någon skräckslaget frågar om behandlingar som kommer att fortsätta hela livet...

Annars var där nog patienter av alla de slag. Vi får ju nånslags "kommunikationsundervisning", och visst är det väl bra i teorin, men här märkte man just hur dåligt det sedan fungerar i praktiken. Tyvärr tror jag inte att man kan lära ut ett bra patient-läkarförhållande, det kräver nog en hel del socialkompetens för att lyckas med ett sånt. Jag kommer nog inte att bli hälsocentralsläkare åtminstone, jag skulle helt enkelt inte klara av det.


Själviskt? - 07.02.2011 23:13
----------------------------------------------------------------------
Är man en jättedålig vän om man bara inte kan vara 100% glad för någon annan? 90% går nog, men så blir där ibland de där 10% som istället går åt till att istället fundera på varför det inte kan hända något bra åt mig istället. Okej, visst har det ju också hänt, men det har nu inte precis varit så långvarigt... Nej seriöst, jag är en dålig vän, förlåt. Och förlåt för att jag skriver om det så den det gäller får veta också. (Jag är faktiskt på riktigt glad för din skull ändå, förstås förtjänar du att vara lycklig oberoende vad jag har för problem :))

Men jag insåg för en tid sen att jag faktiskt inte är lycklig. Visst, alla studiekamrater är nog helt trevliga och så, men jag kan liksom inte öppna mig för människor så där direkt. Och eftersom jag inte gör det så har de antagligen kommit fram till att det är roligare att hänga med någon som pratar om saker och strunta i mig. Nog för att de alla går att umgås med, men jag ser dem helt enkelt inte som vänner ännu. Jag saknar (förutom det uppenbara) personer som det går att prata med. Det tog några år innan jag insåg att jag hade vänner, och nu när jag har gjort det så har alla försvunnit igen. Varför måste jag vara så långsam?

Just nu är sorgligt nog det enda som gör mig ens lite glad att simma. Varje gång jag hoppar i vattnet känns det alltid lite normalare. Annars går jag av någon underlig orsak omkring och är deprimerad hela tiden. Jag kan liksom inte bli ordentligt glad. Men simningen hjälper åtminstone för en stund. Fast kanske jag istället borde skaffa lite antidepressiva och lära mig hur man beter sig normalt i sociala situationer...?

De här inläggen börjar seriöst vara deprimerande. Och då har ingen ens läst min ocensurerade, personliga dagbok. Den först är sorglig. Men vad fan kan man göra åt det då? Om någon har kommit på något bra så får man hemskt gärna dela med sig...


Alternativ till bussar... - 05.02.2011 23:22
----------------------------------------------------------------------
Var går egentligen gränsen till vad det är värt att göra för att undvika att betala natt-taxan i bussarna? Det är ju faktiskt bara 4 euro, så om man sätter lite perspektiv på vissa saker så är det nog inte egentligen så mycket. Men bordejag bli oroad över mina prioriteringar om jagändå tycker det är värt det och inte ens kan få mig själv att inse att det är något fel med det? Jag borde säkert känna mig äcklad och allt möjligt, men tyvärr så gör jag nu inte det. Hur onormalt det nu än är så gick jag helt frivilligt med på det och antagligen kommer jag att göra det igen om jag hamnar i en sådan situation. Antingen är jag helt otroligt snål och tror att jag faktiskt inte har råd att köpa en bussbiljett, eller så är det något allvarligt fel på mig så att jag njuter av att bli behandlad på det sättet. Eftersom jag vet att just fått min lön in på kontot så lutar jag nästan mer åt det senare alternativet. Sorgligt.