Maj 2010

Var försiktig med önskningar - 31.05.2010 23:42
----------------------------------------------------------------------
Just i förra inlägget klagade jag på att jag hade tråkigt, men det borde jag verkligen inte ha gjort. Det kanske ligger något i det där med att man ska vara försiktig med vad man önskar sig, för idag har sen igen varit så stressig att jag inte har hunnit ta det lugnt överhuvudtaget.

Men först bara måste jag berätta det här, det är antagligen årets skämt: Min syster cyklade alltså till träningarna, och så hade hon upptäckt någon väldigt snygg typ, som tyvärr råkade blocka hela vägen genom att gå helt i mitten. Så kunde hon förstås inte använda ringklockan för att han inte skulle tycka att hon var pinsam, så hon beslöt sig för att cykla förbi lite ute på kanten av vägen. Sedan råkade där ju tyvärr vara en busshållplats som hon antingen inte märkte eller annars bara trodde att man kunde cykla igenom... För att sammanfatta situationen så cyklade hon alltså rakt in i en väldigt solid busshållplats, flög av cykeln, blev liggande på marken och typen hon höll på att charma kom fram och frågade som den omtänksamma typ han var "pärjääks sie?". Alltså seriöst, jag skrattar ännu också hysteriskt åt det där. Man kan helt enkelt inte cykla in i en busshållplats, de är ju faktiskt ganska stora och lätta att märka... :D :D :D

Men för att övergå till min stressiga dag, så började den med världens stress redan på morgonen eftersom det skulle komma städerskor till oss klockan på morgonen.Det var ett väldigt plockande av saker och putsande över allt hela natten för att städerskorna inte bara skulle tycka att vi har det smutsigt hemma. Men hallå, var är logiken i det? I varje fall, så de kom nu sen, och nu har vi ett överdrivet skinande hem med alla saker någonstans undanstoppade så att man inte har den blekaste aning om var någonting är.

Så var jag på första timmen av min italienska kurs, som jag lite så där spontant bestämde mig för att gå på när mina planer om sommarjobb helt tydligt gick åt skogen. Dessutom kan det ju aldrig skada att kunna lite av språket när jag är på väg dit i tre veckor. Kursen var åtminstone effektiv, och jag tror nog att jag kan få ut ganska mycket av den. Och inte undra på att alla var så motiverade, kursdeltagarna består av ca 30 flickor och bara 2 män, och enligt läraren har 95 % av flickorna som vill lära sig italienska någon Luigi eller Giovanni någonstans och väntar på dem... Och tydligen finns det inte i hela Rom en enda servitör eller hotellportier som inte skulle kunna några ord finska som ett resultat av ett förhållande med de väldigt populära finska flickorna ;)

Och efter kursen var det kakbeställning och annat matfixande till det här enorma spektaklet som någongång för väldigt länge sedan kunde kallas studentfest. Alltså herregud vilket besvär! Att försöka se till att maten säkert räcker men att det ändå inte blir något över, att få tidtabellen att passa ihop, att ta hänsyn till allas matbegränsningar osv osv... Man blir ju galen! Och som om inte våra egna problem skulle ha varit tillräckligt så var ju alla butiker fulla med en massa pensionärer som inte hade en aning om vad de skulle och försäljare som inte kunde skriva och annat roligt och väldigt tidseffektivt.

Som ett resultat av vårt otroligt långa butiksbesök så var jag så försenad att jag för det första inte skulle ha hunnit äta någonting, så jag gjorde som alla de väldigt uppskattade personerna som kletar mat omkring överallt och slukade i mig en smörgås i metron. Och därifrån bara direkt spurt till cykelkällaren och full fart till träningarna. 12 km på 27 minuter, nytt rekord, men så hann jag också i precis sista sekunden. Så drog jag då ensam träningar åt 3 grupper i rad, eftersom ingen annan tränare av lite mystiska orsaker orkade infinna sig. Alltså jag hatar de där ungarna när se aldrig orkar göra något. Och jag var bara på lite allmänt fittigt humör, så jag måste ju pina dem lite extra.

Efter att jag äntligen var klar därifrån, så blev det världsrekordscykling till någon helt okänd plats i arabiastranden där jag skulle på babysim med Oliver. Själva sträckan var visserligen inte så lång, men sen var det ju det här med mitt inte helt perfekta lokalsinne och tendens att testa alla andra vägar före den jag faktiskt ska ta som gjorde att jag ändå fick lite bråttom. Men babysimmet var ganska roligt, och han var helt jätteivrig. Han kommer så att bli en toppsimmare nångång :D

Inte ens när jag kom hem slutade stressen. Först upptäckte min mamma att städerskorna hade flyttat på tvättmaskinen, vilket hade den självklara följden att jag måste gå dit och flytta tillbaka den. Jag kan berätta att tvättmaskiner väger. Sedan skulle hon ju förstås använda den också eftersom alla tvättkorgar av någon orska svämmade över efter att jag hade tömt mitt golv. Och till näst hade vi en översvämmning i hela badrummet eftersom kranen tydligen inte riktigt tyckte om att bli dragen hit och dit. Så jag fick ta och leka lite rörmokare också, vilket jag tydligen är en väldigt stor naturbegåvning på. Jag hade absolut ingen aning om vad jag gjorde, men jag vred nu några random packningar och delar åt något håll och mirakulöst nog så slutade det att spruta vatten åt alla håll. Jag är bara så bra.

Nu är jag tyvärr helt dödstrött, så jag tänker gå och sova. Imorgon får jag besök från Kristinestad, så det ska också bli helt kiva ;)


Vad kan man göra? - 30.05.2010 16:42
----------------------------------------------------------------------
Rubriken passar i princip på flera olika sätt. Dels har jag helt jättetråkigt nu när sommarlovet har börjat och jag inte har absolut nånting vettigt att göra, och dels så har jag ett lite större problem också. Eller okej, det är egentligen inte varken stort eller mitt, men jag kan bara inte släppa det ändå.

Det gäller alltså min tränare, och att jag är lite orolig för att han börjar ha några allvarligare problem. Idag dök han visserligen upp på träningarna även om han var lite försenad, men han såg för det första väldigt hangover ut och för det andra så var han helt tydligt drogad. Jag hoppas att resten av typerna inte märkte något, vilket i och för sig är helt möjligt eftersom där bara var två andra personer och de inte ens har varit i vår grupp så jättelänge. Men som han nu ganska ofta brukar göra så hade han något väldigt långt och ingående samtal om allt möjligt med mig, och det blev ganska uppenbart att han inte riktigt var sig själv då det inte fanns någon röd tråd överhuvudtaget och hans juttun annars också var ännu konstigare än normalt.

Träningarna blev det inte heller riktigt nånting av, men jag försökte nu lite rädda situationen och låtsas som att han låtit mig bestämma vad vi skulle göra. Det var lite improviserat, men jag försökte mitt bästa för att det inte skulle börja komma arga samtal från oroliga föräldrar som inte vill att narkomaner tränar deras oskyldiga små barn... Men jag undrar på allvar vad som har hänt, för även om det nu inte var första gången jag har sett honom drogad så har han nog ändå haft starka principer om att vara i skick när han ska komma och träna. Och så var han ju dessutom med bil också...

Men alltså vad borde jag göra åt saken? Hans allmänna motivation till allt har på senaste tiden verkat vara ganska nära noll, och det börjar faktiskt märkas. Ändå har vi en potentiellt bra simmare kvar, men om det fortsätter så här så har han nog också planerat att byta förening. Borde jag i så fall försöka prata med tränaren om saken och kanske få honom att skärpa sig om jag berättar att han håller på att förlora också sin sista simmare eller skulle det bara leda till ännu mer depression och likgiltighet? Egentligen är det ju faktiskt inte min sak att blanda mig i, men jag kan inte hjälpa att jag bryr mig ändå. Jag trodde nästan att äntligen hade lyckats bli smart och sluta vara besatt av saken, men så räckte det tydligen med att han sa några få meningar för att ändra på den saken... (T.ex. Oon just huomannut et 150 senttisetkin voi olla kunnon kisuja, och sånt...)

Så för att övergå till något annat så kan jag ge som tips att det inte lönar sig att bara cykla omkring någonstans om man faktiskt inte alls fäster någon uppmärksamhet vid var man är utan bara tänker på annat. Ja gjorde det här just när jag skulle cykla hem, och resultatet blev att jag hamnade i någon random skog någonstans mellan vik och hertonäs och inte hade den blekaste aning om var jag var. Efter att ha cyklat omkring på några små skogsstigar i ca en halvtimme extra så hittade jag ändå till hertonäs metrostation och därifrån hem. Lite extra motion blev det ju, men kanske det inte skadar :)


Brist på rätt sällskap - 29.05.2010 12:02
----------------------------------------------------------------------
Igår kom jag för första gången på mig själv med att sakna min pojkvän. I och för sig är det redan väldigt underligt för mig att se någon som min pojkvän, jag tror att det här ungefär är första gången.

Han är alltså igen i Kristinestad dit han blev tvångsförflyttad för en tid sen och det är igen ganska länge sedan vi senast sågs. Och underligt nog saknar jag honom, och speciellt hur han behandlar mig. Det är en ganska skön omväxling att bli behandlad som att man faktiskt skulle vara viktig och det bästa som hänt någon. Kanske jag undermedvetet är någonslags bortskämd diva, men jag tycker helt enkelt om det. Och igår hade jag bara något konstigt närhetsbehov, vilket nog inte är första gången, men nu kände jag faktiskt ingen lust att slänga på en alldeles för kort kjol och gå ut på gatan och skaffa en one-night-stand. Istället joinade jag bara ännu en av min pappas supa-allt-vad-man-hinner kvällar och drack limoncello (som jag föresten kom på att är ganska gott :)), tittade på TV och hade ännu en debatt om huruvida vampyrer existerar eller bara är något löjligt påhitt som överdrivet godtrogna angstande tonårsflickor tror på. Inte för att det egentligen är något fel på sådana kvällar heller, jag skulle bara ha behövt lite sällskap.

På träningarna däremot hade jag väldigt roligt och mest tack vare att typen som är fyra-fem år yngre än jag och högst antagligen intresserad av mig var där. Visst, det hela kanske är lite sjukt, men jag kan ju inte förneka att jag tycker om honom åtminstone i viss mening och faktiskt har roligt med honom. Och om man jämför med alla andra där, som alltså också är i hans ålder, så är han faktiskt minst lika mogen som jag. ;) Dessutom är vi på ganska samma nivå i fråga om simningen och det är alltid lika roligt att hålla på och tävla med honom. Igår igen var simhallen ganska tom och vi kunde simma bredvid varandra och försöka vara först hela tiden. Det är också väldigt effektiv träning, eftersom det slutar med att båda simmar helt fullt hela tiden, för inte kan man ju ens överväga att låta den andra fara förbi. Det handlar ju ändå om den här eviga kampen för männens och kvinnornas stolthet. Jag vet inte om det bara är i vår grupp som vi har blivit lite extra påverkade av vår tränares aldrig sinande kommentarer om att kvinnorna är det svagare könet och annat allmänt rasistiskt och diskriminerande, men för flickorna är det bara ett absolut måste att vinna pojkarna och för pojkarna kan det inte finnas något mer förnedrande än att förlora mot en flicka.

Nu tror jag att jag på allvar måste fara hem och städa. Det blev inte riktigt något av det igår, och mamma har spammat min kännykkä full med missade samtal som jag ganska säkert vet vad de gällde...


Ingenting att göra - 28.05.2010 12:47
----------------------------------------------------------------------
Nu har jag seriöst ingenting vettigt att göra mera, och det är otroligt tråkigt egentligen. Visst, skönt att vara ledig och inte behöva stressa över någonting, men vad är det liksom meningen att jag nu ska hålla på med?

Antagligen borde jag cykla iväg hem till mamma och städa mitt rum före städerskan kommer på måndag, men av någon orsak är det inte så väldigt lockande. Och jag anser att det är lite sjukt att man ska stressa som någon galning och städa före det kommer anställda människor och städar till oss. Det skulle ju i så fall vara både enklare och billigare att städa själv. Vilket jag också har försökt säga till henne helt några gånger, men ska man leka framgångsrik så ska man. Nog för att t.o.m. jag håller med om att mitt rum behöver städas, det börjar väl vara några år sedan sist och det håller verkligen på att svämma över. Jag råkar nu bara ha en sådan (o)vana att jag släpper ner allt på golvet eller bordet där jag nu råkar stå just i den stunden, så det finns en massa kläder överallt och mitt bord består av flera lager på varandra när jag alltid bara bygger på det och inte plockar undan en enda sak. Städningen kommer att ta flera dagar...

Annars så har jag umgåtts lite med Oliver igen här på morgonen när jag inte hade något annat att göra, och jag börjar på allvar misstänka att han har nånslags ADHD eller något. Han hålls inte längre stilla ens 5 sekunder och är annars också allmänt otålig av sig. Visst är det ju trevligt med ett livligt och nyfiket barn, men mindre roligt då man ska typ byta blöja på honom eller sätta kläder på eller något. Speciellt som jag inte annars heller är så van vid sådant och gör det lite osäkert, vilket han naturligtvis märker direkt och utnyttjar allt vad han hinner, så blir det lite besvärligt. Och så har han också upptäckt hör väldigt roligt det är att ta tag i saker man inte egentligen får. Elsladdar verkar vara hans favorit just nu, men annat duger nog också. Det bästa idag var när jag försökte sätta ner honom på mattan för att slippa bära omkring på en sådan tung klump hela tiden och han höll i mitt hår med båda händerna, hade några fingrar runt mitt halsband och höll på att strypa mig och dessutom höll i mina byxor med tårna. Lycka till att sätta ner honom när håret lossnar, man blir strypt och byxorna dras ner samtidigt...

Nu ska jag antagligen snart till butiken, sedan fara och beställa kakor till min överdrivet storslagna studentfest och kanske fara med och fösöka få min pappas mindre bra fungerande motorcykel från ett förvaringsställe till ett annat.


Allt över - 27.05.2010 23:37
----------------------------------------------------------------------
Nu är alla inträdesförhör över och mitt sommarlov har officiellt börjat. Inte för att jag egentligen gjorde så väldigt mycket före det heller, men nu har jag inte längre ens någon chans att påverka mina framtisplaner, vilket i och för sig känns lite skrämmande. Nu är det då bara meningen att man ska gå omkring och vänta och panikera i en månad medanman försöker intala sig själv att man inte är totalt misslyckad samtidigt som man inte får börja hoppas för mycket. Alltså hur klarar människor av att vara osäker på om man kommit igenom ett prov eller inte? För mig är det definitivt första gången, och det är verkligen inte någon positiv upplevelse.

För att förklara lite mer ingående vad jag pratar om och dessutom igen få till stånd den här väldigt uppskattade längden som karakteriserar mina inlägg så hade jag alltså inträdesförhör till medicinska fackulteten igår och till biologin idag. Till medin hade jag på allvar läst; jag insåg till och med att det faktiskt var första gången i mitt liv jag läste något mer än en gång, men ändå kan jag inte nära på säga att jag skulle vara säker på att komma in. Visserligen hade jag ganska bra startpoäng; enligt listorna som av någon anledning hängde helt offentligt i aulan hade bara ett par typer av alla de flera tusen sökandena bättre än jag, och då gällde det också bara ett ynka poäng. Och jag skrev ju nog någonting på alla frågor, så en teoretiskt möjlighet att komma in finns trots allt, men för att få veta hur det går i praktiken måste jag tyvärr vänta ända till nångång i juli. Bilsan däremot hade jag helt otrolig tur med. Jag hade då inte läst överhuvudtaget, eftersom jag hade tänkt satsa på medin och sedan efter det provet så orkade jag helt enkelt inte när jag var helt deprimerad över att ha failat det första provet någonsin. Men hur det nu sen är möjligt så var alla frågor om just sådant som jag trots det kunde. Efter misslyckandet igår så var det en helt otroligt skön känsla då jag läste igenom provet och direkt bara visste att jag antagligen kommer in. För alltså jag är ganska säker på att jag gör det.

Men för att ännu fortsätta klaga på proven eftersom alla säkert är jätteintresserade av att höra det. (Alltså seriöst, jag måste ta och leta rätt på min pappersversionsdagbok, annars kommer jag snart att tappa de få läsare jag hade här då ingen orkar läsa om varje liten sak jag lyckas bli besatt av...) Alla jävla frågor i medins inträdesförhör handlade om lungalveoler!!! Alltså jag har då läst en ca 600 sidors telefonkatalog från pärm till pärm och så kommer alla frågorna från några slumpmässigt valda meningar. Det kan väl inte på allvar vara meningen att man ska läsa varje mening utantill och för att vara förberedd oberoende vilken de väljer att fråga om just det året? Jag hade åtminstone satsat mera på helheterna och enligt mig viktiga detaljer. Men åtminstone hade jag nytta av det i bilsans inträdesförhör, eftersom det handlade mycket mera om medicin underligt nog.

Nu börjar tydligen andra här hemma också bli störda på mitt skrivande och vill ha datorn, så "tyvärr" måste jag avsluta. Annars skulle jag nog säkert ha kommit på ännu något som man skulle ha kunnat gnälla på. Men hej, om man kan skriva en sång om en aprikoskärna så kan jag väl skriva om vad som helst också ;)


Överraskningar - 22.05.2010 22:51
----------------------------------------------------------------------
Det har blivit en del överraskningar de senaste dagarna, både positiva och negativa.

Jag kan börja med den positiva överraskningen och berätta att jag faktiskt fick L i modda fast det verkade väldigt otroligt efter de preliminära poängen. Tydligen är det bara vår skolas moddalärare som har något emot mig, för poängen hade höjts med 15 av sensorerna. :) Jag visste väl att jag ändå kan svenska. För dem som är lika överdrivet nyfikna som jag så kan jag väl berätta att jag allt som allt fick 5 L och 5 E. Ämnena orkar jag inte nu lista upp, detblir bara för många. Dessutom behöver jag väl inte vara så besviken på mig själv längre eftersom jag ändå inte ens skulla ha haft en chans att vara bäst när någon annan galning tydligen gick och skrev 11 L...

En annan och mindre trevlig överraskning var att mitt knä bestämde sig för att vara lite orginellt och hoppa till fel sida av benet igen. Det som inte ännu är opererat alltså, vilket innebär att jag antagligen måste operera det också. Och väldigt snart innan försäkringen går ut. Det är ju lite sjukt att det ska kosta flera tusen att göra en operation, om jag t.ex. inte skulle ha försäkring så skulle jag ju aldrig i livet ha råd med det. Men priset är nu kanske inte ändå det värsta med operationen. Jag vill bara inte vara invalidiserad i flera månader igen! Det är ungefär det värsta jag vet att inte kunna göra allt jag vill (speciellt simma då förstås) och bli klassad som mindre värd på grund av det. Att igen bli mobbad i flera månader för att jag inte kan öra mig är alltså inte något jag ser fram emot, men kanske jag på något sätt måste överleva... Det känns bara så patetiskt att inte klara av enkla saker som att gå till metron och sånt. Eller att måsta använda hissen som stinker av flera års piss och annat äckligt för att man inte klarar av trapporna om man mot förmodan äntligen lyckas ta sig fram. Finns det något mera förnedrande? Nu redan får jag en massa väldigt oönskat medlidande av alla på träningarna eftersom det nu var där jag lyckades med det här senast. Idag då vi hade en massa stafetter t.ex. så tvekade alla att välja mig till sitt lag och de tränaren försökte t.o.m. hindra mig från att vara med, men jag visade dem ändå att jag faktiskt har armar och ett ben till och mitt lag vann varje gång. Så det så, jag är inte någon invalid!

Men på grund av den här lilla oplanerade incidenten så fick jag ännu en överraskning. Jag är inte riktigt säker på om den är bra eller dålig, mest är det bara underligt efter så lång tid... Jag fick alltså skjuts hem av min tränare eftersom han inte riktigt tyckte att mitt haltande på väg till busshållplatsen såg så jätteövertygande ut (igen en massa sstörande medlidande...). Och det som var så överraskande var alltså att det kändes helt normalt att sitta där i hans bil med honom, vilket det inte har gjort på flera år. Kanske jag äntligen har lyckats få mig själv att förstå att hela saken inte var riktigt vettig...?

Imorgon är det då "puolen tunnin testi" som gäller, och jag borde försöka låta bli att skämma ut mig trots att jag troligtvis bara kan sparka med ena benet. Det kommer annars också att bli lite intressant eftersom vi ska simma det i Itis där vattnet lltid är ca 30 grader, vilket betyder att man steks efter ca 100 meter...

Måste ännu tillägga ett P.S. till det här när jag nu plötsligt kom på det. En typ försökte sälja en pink kännykkä till mig idag! Alltså fatta vilken förolämpning. Något är allvarligt misslyckat med min stil om någon tycker att jag ser ut som en person som skulle vilja ha en pink telefon... Så nu fick jag världens identitetskris också.


Trevlig påminnelse - 20.05.2010 21:13
----------------------------------------------------------------------
Jag kom just hem från en väldigt trevlig eftermiddag/kväll. Vädret är ju helt ljuvligt, och jag var dessutom så lyckligt lottad att jag blev bjuden på picnic av min pojkvän som nu har blivit en pummi som sover var som helst bara på grund av mig.

Men inte klagar jag, det var som sagt helt kiva och till och med värt att missa träningarna för, vilket redan det säger en hel del. Jag fick smaka på lite iransk mat också, bl.a. nånslags mystisk dryck som jag tyvärr inte kommer ihåg namnet på, men den var typ gjord av yoghurt, vatten och matsoda men underligt nog ändå helt drickbar.

Nu var han tyvärr tvungen att sticka tillbaka till Kristinestad, men han lovade komma tillbaka om ca en vecka. Jag tror faktiskt att jag ska ge det här med långdistansförhållanden också en chans. Om det fortsätter så här med regelbundna påminnelser så kanske jag till och med skulle kunna klara av att inte glömma honom under tiden. Det började just bli lite dåligt med den saken och de senaste dagarna hann jag redan gå och fundera på om jag borde göra slut eller inte, men nu är jag igen helt övertygad om att jag inte borde det. Åtminstone för en tid igen...

Så fick jag en lite annorlunda komplimang också i och med att jag tydligen hade vunnit "flickvänstävlingen". Det var alltså nånslags tävling med hans grannar, som också alla råkar vara utlänningar eftersom han bor i någotslags studerandekollektiv mitt i ingenstans, om vem som hade den bästa flickvännen, och jag hade då vunnit. Jag är nog inte helt säker på om det är en bra sak eller inte, men jag antog att han inte skulle ha skrutit om det om det inte skulle ha varit det ;)

Annars så ska jag nu gå och hänga upp min oanvända handduk och simppare så att det ser ut som att jag skulle ha varit på träningar. Det blev nästan lite besvärligt att försöka dölja en så här lång träff, men till slut blev det så att för någon som skulle kunna ha kontakt med mina föräldrar så var på extra långa träningar eftersom i har ett "läger" på gång, för någon som skulle kunna ha kontakt med någon från träningarna var jag på en väldigt obligatorisk "släktmiddag" och för vem som helst annan så var jag helt enkelt på dejt. Men hittills verkar ingen misstänka något, och så länge inte granntanten vi träffade på vägen hem skvallrar (vilket hon säkert gör så fort hon får en chans...) så borde ingen få reda på något och jag behöver inte riktigt ännu hämta hem någon till vår troligtvis väldigt fördomsfulla familj...


Allmän avskrivning - 17.05.2010 00:53
----------------------------------------------------------------------
Jag har egentligen inte någon aning om vad jag ska skriva, men jag är bara på skrivhumör och min dagbok i pappersform ligger antagligen i fel lager på mitt skrivbord så att jag inte hittar den. Eller det hoppas jag åtminstone för de andra möjligheterna jag kan tänka mig involverar att någon igen skulle ha städat mitt rum mot min vilja och att den nu skulle ha hamnat i väldigt fel händer... Så man får helt enkelt se vad det blir.

Veckoslutet har jag i princip ägnat åt att försöka tjäna lite pengar, med betoning på lite. Hela lördagen och halva söndagen har jag suttit med ett par tusen andra i Espoonlahtis "ljuvliga" simhall och lekt tränare på ännu en maratonlång tävling. Alltså där fanns seriöst 13 heat av flickornas 400 m crawl! Jag undrar inte alls att ingen annan tränare orkade släpa sig dit, men nu var jag ju så omtänksam av mig att jag bara inte kunde lämna de där småungarna som inte har en aning om någonting ensamma där.

Det var lite intressant egentligen att vara ensam tränare där och ha ansvaret för allt; jag har aldrig tidigare fattat hurdant kaos där faktiskt är. För det första så kom hälften av simmarna helt löjligt tidigt till hallen och både de och deras föräldrar var helt i panik när de inte hade hittat någon ansvarsperson där på platsen en timme i förtid. Som om någon skulle orka stiga upp en timme tidigare bara för att en del föräldrar råkar vara lite hysteriska. Sedan var det ju den här andra hälften som kom helt försenade när alla nycklar redan delats ut och skapade på så sätt ännu mera arbete för mig då jag på något sätt skulle fixa skåp till dem. Och uppvärmning var tydligen något helt nytt för alla. För dem som inte är så insatta i hur simtävlingar fungerar så kan jag berätta att uppvärmningen oftast är en timme, som det verkligen lönar sig att utnyttja till fullo och simma minst 1-1,5 km trots att där är allmänt kaos och ca 100 personer per bana. Men mina simmare kom alltså upp och påstod att de var färdiga efter att ha simmat i ca 5 minuter och knappt doppat sig. Här kan ännu tilläggas att de flesta skulle simma just den här 400 metern, vilket ju alltså är en lång gren och skulle behöva ännu längre uppvärmning än vanligt.

Men på något sätt överlevde jag, mycket tack vare det fina vädret och det faktum att jag använde största delen av tiden till att ligga utanför hallen och sola och läsa till inträdesförhöret. Jag har nu tyvärr kommit fram till att jag inte har någon chans att lära mig allt jag borde, men å andra sidan fick jag också en liten självförtroendekick av att jag där på tävlingarna pratade med en annan som ska söka in och som berättade att hon slutat läsa efter bara några kapitel då hon kom fram till att hon inte fattar någonting överhuvudtaget. Kanske jag ändå kan lyckas skrapa ihop några poäng...?

En annan intressant detalj som hände under tävlingarna var att jag fick en överraskande skämtteckning. Den var av mig och en annan typ från vår grupp och vi var helt tydligt kära i varandra. Den fick mig att börja fundera lite och jag undrar om den inte kan ha något korn av sanning i sig åtminstone från hans håll. Det skulle förklara varför han alltid lyser upp då jag kommer till träningarna, pratar med mig typ hela tiden och verkar överdrivet intresserad av vilka dagar jag ska komma och inte. Det kan ju hända att jag bara har varit lite blind och inte märkt något, för när man tänker efter så var den där teckningen kanske inte så absurd ändå... Sedan är det ju bara den här lilla frågan om vad jag ska göra åt det i så fall. Han råkar vara 4 år yngre, men nog helt jättetrevlig och mogen för sin ålder. Men ändå så tror jag nnog inte riktigt att det skulle bli till något, så jag får väl helt enkelt inte låtsas om något och fortsätta som vanligt.

Jag har ju i princip ännu en pojkvän dessutom. Som för övrigt tänker komma till Helsingfors imorgon eller övermorgon trots att han inte har någonstans att bo och inga inkomster här längre bara för att få träffa mig. Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om det heller. Visst, om han inte gör det så kommer det att ta slut mellan oss, det vet jag, men att någon typ är villig att bo på gatan bara för den skull... Jag undrar om jag kan ha gett honom lite för höga förväntningar? Förra gången vi träffades så var jag lite inställd på att det skulle vara vår sista, så jag såg ingen mening med att spara någonting för senare så att säga. Efteråt fick jag veta att han trots ålderskillnaden var väldigt oerfaren och efteråt sa han dessutom någonting om att han skulle vilja vara med mig för alltid. Jag kan ju inte förneka att jag igen blev en aning rädd. Kanske jag borde ha tagit reda på lite mer om vad vissa saker betyder i hans kultur innan jag gjorde dem. Jag borde ju nog ha gissat att det är mera vanligt att man "bara har en" där i Iran, men inte tänkte jag nu så långt heller. Men än så länge har han låtit helt normal i telefonen, även om han nuförtiden pratar nästan bara farsi och jag skamligt nog har lite svårt att hänga med, och om han börjar få några allvarligare idéer så får jag väl helt enkelt hitta på någonting för att slingra mig ur...

Nå ja, det börjar kanske snart räcka för den här gången. Om jag inte hittar min dagbok snart så har ni antagligen en del till inlägg av det här slaget att se framemot. Normalt försöker jag nog hålla dem lite mer koncentrerade och sammanhängande, men någonstans måste man ju få babbla av sig också ;)


Dömd att misslyckas - 13.05.2010 17:22
----------------------------------------------------------------------
Så mycket för miraklet för några dagar sedan och att försöka ge det en chans då, nu kommer det ändå att bli förstört och det är för en gångs skull inte ens mitt fel...

Idag var jag på vad som ser ut att vara min sista dejt med min nuvarande pojkvän inom den närmaste framtiden och det kändes underligt nog lite sorgligt. Jag hade väntat mig en glad "återförening" efter min ca 2 ½ veckor långa resa, men riktigt så blev det ju inte eftersom han hade lite tråkiga nyheter.

Eftersom han är utlänning så blir han nu "deporterad" till Kristinestad helt mot sin vilja. Tydligen har någon myndighet någonstans bestämt att Helsingfors är alldeles för fullt med utlänningar och att någon liten minimal by mitt i ingenting uppe i Österbotten skulle kunna hjälpa oss att bli av med den "oönskade bördan"... Han visade mig något väldigt officiellt papper, som han plötsligt bara fått i handen av någon och antagligen inte ens förstod hälften av, där det stod ungefär det där. Eller åtminstone om man läste lite mellan raderna. Och hur fräckt är det egentligen? Varför ska man plötsligt bara skicka iväg honom när han faktiskt har ett jobb här, går på kurs för att lära sig språket och ändå försöker göra något vettigt med sitt liv? Istället satsar vi här på att betala för alla våra otaliga inhemska spurgun som inte har en tanke på att göra något för att förtjäna en enda cent. Samhället är nog så rättvist.

Jag får väl bara acceptera att det inte är meningen att jag ska lyckas ha något förhållande med någon. Eller åtminstone inte längre än någon vecka. När jag nu för en gångs skull bestämt mig för att försöka så kommer det något annat ivägen som avslutar det för mig.Inte för att han egentligen nämnde något om att avsluta förhållandet, men jag vet med mig själv att jag inte är bra på långdistans förhållanden och att det snart bara kommer att bli besvärligt.


Hemma igen - 12.05.2010 09:00
----------------------------------------------------------------------
Så nu är jag äntligen hemma igen efter en lite på två veckor lång reseperiod.

Resorna har varit helt otroligt lyckade, men tyvärr måste jag nog meddela att inläggstorkan kommer att fortsätta fast jag är hemma och har tillgång till en dator nu. Det råkade ju lite bli så att inträdeslitteraturen blev kvar oöppnad i kappsäcken under hela resan och nu börjar jag få lite panik med läsandet. Jag tror inte riktigt att jag hade fattat hur bråttom jag faktiskt hade, men nu inser jag att jag på allvar borde börja göra något ifall jag ska kunna varenda liten detalj om mindre exakt två veckor...

Så hejdå tills dess, jag ska försöka att inte sätta på datorn på den resterande tiden så att jag skulle ha en chans att få någonting gjort. Nog för att jag lite har gett upp hoppet om att komma in redan, men jag vet att jag skulle bli ännu mera störd på mig själv om jag inte skulle ha gjort ett ordentligt försök. Ifall någon är intresserad att läsa om Cypern-resan som jag nu tyvärr inte hinner skriva om eftersom jag är helt oförmögen att hålla mina inlägg på normal längd så rekommenderar jag att följa med Banankokaren eller någon annan som skriver om det. Efter den 26.5 kan det möjligtvis komma någon överdrivet lång reseskildring här också, men före det är jag som sagt väldigt stressad.

Men till sist måste jag bara berätta om ett mirakel som hände igår; jag blev igen så där otroligt glad som man blir ibland då telefonen ringer, men miraklet var att det inte var samma person som tidigare :D