Juni 2010

Midsommar och spontana beslut - 27.06.2010 21:59
----------------------------------------------------------------------
Jag kom just hem från lande efter en väldigt lyckad midsommar. Jag också några kompisar var då på vårt lande som är i närheten av Borgå och det var jätteskönt. Synd bara att stället var lite överbefolkat, som mest hade vi väl nästan 20 personer där på samma tomt. Men om man bortser från lite mindre trevliga överraskningar då man öppnade bastudörren på morgonen och upptäckte att ett par låg och sov där inne så fungerade det nog ändå helt bra. Tack till alla som var där och hoppas ni också hade roligt och vill komma någon anna gång också.

Så medan vi nu höll på att fira midsommar så fick jag också höra om ett möjligt jobberbjudande i Luxemburg. Och eftersom det naturligtvis är en sak man ska göra så där spontant så har jag nu nästan bestämt mig för att jag ska flytta dit. Det låter bara så lockande, och jag hade genast en känsla av det är det jag ska göra. Så nu har jag lite kollat upp saker angående studieplatser och sånt, och tyvärr har jag kommit fram till att medin åtminstone anser att man bara kan skjuta upp studierna på grund av "militär, graviditet eller annat godtagbart skäl". Så ifall jag nu på något miräkulöst sätt skulle ha ett tjockt kuvert väntande här när jag kommer hem från Italien i slutet av juli så hoppas jag att en utomlandsvistelse skulle kunna räknas som godtagbart skäl. Annars blir det nog säkert inte något av flytten. Så dum är jag ändå inte att jag skulle avstå från en plats i medicinska fackulteten dit det är helt omöjligt att komma in. Om jag däremot bara blir antagen till biologiska eller om jag har misslyckats helt totalt och inte ens kommer dit så tror jag nog att jag till och med skulle vara beredd att ge upp min studieplats, så ivrig är jag faktiskt att komma bort härifrån.

Men vi får se hur det går. Jag tänker åtminstone anmäla intresse och sedan ifall jag skulle ha en chans att få jobbet så bestämmer jag hur jag gör när jag har resultaten från inträdesproven. Hur som helst så kan det alltså hända att jag inte är här längre på hösten, och det skulle jag i så fall se otroligt mycket fram emot. :)


39 km, hyresbostäder, Tallinn och annat - 23.06.2010 23:38
----------------------------------------------------------------------
Det här kommer nu att handla om både igår och idag för att jag helt enkelt varken hade tid eller ork att skriva något igår på kvällen.

Orsaken till att jag var en aning slut igår var att jag råkade cykla 39 km av misstag. Jag hade alltså morgonträningar på simstadion och cyklade dit helt som vanligt, men på hemvägen skulle jag sedan via Maunulas bibba för att låna en bok jag läst en recension om i tidningen och som var utlänad i alla andra bibbor. Enligt reittiopas skulle det bara vara ca 6 km och en helt rak väg dit, men så gick det ju inte riktigt så. Men trots att det stod 39 km på mätaren när jag äntligen lyckats ta mig hem så vägrar jag erkänna att det skulle vara något fel på mitt lokalsinne. Jag hade nog visserligen en känsla av att jag inte riktigt var på väg åt rätt håll, men har man nu fotografiskt minne och är säker på att man bara skulle rakt så kan det ibland bli lite fel. Den här gången var det åtminstone till en del kartans fel, eftersom den inte visade en liten minimal korsning där det var meningen att jag skule svänga snett till höger och inte bara fortsätta rakt. Men det är väl alltid bra med motion eller? Dessutom, om jag klarade av det där med livet relativt i behäll så kanske det faktiskt kan bli något av min halvt planerade cykelutfärd till lande den här sommaren; dit är det ändå bara ca 35 km ;)

Morgonträningarna var förresten i sig också lite intressanta. Jag kunde inte sparka överhuvudtaget, eftersom jag lite har överansträngt mitt opererade knä de senaste dagarna. Tydligen tycker det inte riktigt om den här överdrivet ivriga 150 km i veckan-cyklingen kombinerat med mina otaliga patetiska försök att gå ner på huk och upp tillbaka på ett ben som en del av våra balansövningar på måndagen... (Läkaren har i princip förbjudit mig att göra "yhden jalan kyykkyjä" överhvudtaget, och springning och allt sånt är också förbjudet, men sedan när har det nu lönat sig att lyssna på några läkare? Jag får dessutom en massa kicks av att bevisa att andra har fel ;)) Men alltså till saken, jag har aldrig fattat hur viktigt det egentligen är för mig att alltid vara bäst och snabbast förrän nu då jag faktiskt inte hölls i lähtön medan en annan gjorde det. Jag borde väl ta mig i kragen och börja träna lite ordentligare; tydligen kan jag inte bara ta det för givet att jag alltid kommer att vara bäst... Underligt ;)

Så efter träningarna och mitt lilla cykeläventyr så for jag på picknick till stan, vilket var helt nice, fast det var mulet och nästan kallt och vi blev någonslags allmän turistattraktion där vi låg och solade som de enda i hela parken och dessutom på den strategiskt utvalda platsen mitt framför någon antagligen berömd gravsten... Men alltså det som var lite roligt var att det på vägen dit ringde någon väldigt enträgen gubbe till mig och skulle hyra en lägenhet. Han trodde ju förstås inte genast att han hade fel nummer och började med någon lång förklaring om hur han hade förälskat sig totalt i min tvårummare någonstans på Puijonkatu och han bara måste få hyra den. Efter en något förvirrande diskussion fick jag honom till sist övertygad om att ifall jag nu faktiskt skulle äga en lägenhet så skulle jag åtminstone inte hyra ut den utan flytta in själv. Undrar vad det var för practicaljoke som förorsakat det missförståndet också?

Idag var jag sedan med mamma i Tallinn. Det var helt kiva, och åtminstone kunde vi ju inte ha bett om bättre väder. Inte ett moln på himlen på hela dagen och ingen stress någonstans. Och när man försöker lite så är ju inte min mamma heller så hemsk att umgås med. Visst, vi har våra ibland rätt så våldsamma meningsskiljaktigheter och vi är båda lika envisa och totalt oförmögna att medge att vi har fel, men bara man emellanåt slår dövörat till och struntar i en del av vad som sägs så fungerar det faktiskt relativt bra. Åtmninstone var det bättre att vara på kryssning utan min syster; jag kan bara inte tåla hennes eviga shoppande när hon bara fastnar i vareviga butik vi går förbi och man kommer högst hundra meter framåt per timme...

Nåja, men nu ska jag faktiskt gå och sova. Imorgon måste jag tyvärr stiga upp tidigt igen för att hinna på morgonträningarna. Vad är det här egentligen för sommarlov när man måste stiga upp före 7 varje dag??? Fast å andra sidan älskar jag att hoppa i vattnet på morgonen och få en perfekt start på dagen. Och den första personen man träffar på morgonen är ju inte heller helt fel... :)


Bröllopsdiskussioner - 20.06.2010 20:44
----------------------------------------------------------------------
På senaste tiden har det blivit lite svårt att få ihop till min vanliga mängd med ett inlägg om dagen eftersom jag helt enkelt inte har gjort något värt att skriva om och inte är riktigt säker på att jag vill tråka ut er med att typ skriva om mina matvanor och sådant. Men jag kanske borde försöka aktivera mig och gå ut hemifrån lite mera så att det skulle hända något. När jag väl kommit utanför dörren brukar jag nog inte ha problem med att ingenting händer, men det är ju det att man först måste lyckas släpa sig upp från soffan. Jag fick en egen läppäre till studentpresent (vilket faktiskt var ganska chockande! :) ) och sedan dess har det blivit ännu svårare att slita sig från datorn när man kan ha med den överallt, i sängen och så... ;)

Men alltså det jag skulle skriva om börjar med en bekännelse; skamligt nog så såg jag igår på hela Victorias och Daniels bröllop. Alltså jag, som av princip är emot allt som har med bröllop att göra; allvarliga förhållanden, löjligt överdrivna dekorationer, stora spektakel och allt det där. Men när jag nu råkade bo hos min mamma just då och hon nu råkar vara den här stereotypen av en finlandssvensk snobb så var det ju inte ens tal om att man skulle ha fått byta kanal på TV:n på hela dagen. Och om jag nu är helt ärlig så kanske det inte var så hemskt heller. Jag menar, visst det hela var ju helt otroligt överdrivet, men åtminstone var de ju lyckliga och verkade vara nöjda med att äntligen officiellt få vara med varandra för evigt. Inte skulle det ju kanske vara helt fel heller, om man bara skulle ha turen att hitta någon man skulle vilja leva med resten av livet. Och om den personen skulle tycka om en tillbaka så skulle det ju kanske inte heller störa.

Nåja, men vi satt nu där framför TV:n och drack champagne och åt specialbeställd prinsesstårta (inte jag för att jag helt enkelt inte står ut med den där äckligt smöriga gräddsmaken och all söt marsipan) och passade samtidigt på att diskutera lite om bröllop i allmänhet. Hur det nu sedan var så kom vi in på hur det fungerar mellan personer från olika religioner och om man kan gifta sig i kyrkan och så. Min mamma konstaterade bl.a. så här : "En sak kan jag nog säga; om ni nångång skulle hämta hem en muslim så skulle jag nog bli ganska så besviken." Och det är alltså verkligen ett ordagrannt citat.

Till slut blandades också det pågående fotbolls VM:et in i dskussionen och så började vi prata om hurdana männen är i olika länder. Slutresultatet av den diskussionen blev att de sista länder man ska ta sin man från är Algeriet ("I det där området är de alla så skenheliga och extrema") och Iran ("De har nu hela tiden något krig på gång och du såg ju i Sinkkuelämää-filmen hurdana de är där i det området")... Inte för att jag nu längre har några egentliga problem med det, men visst är det någon annan också som ser ironin i det här? På tal om toleranta familjer eller...?

Så när det hållit på så där en stund så kunde jag ju inte låta bli att börja försvara dem. I något skede råkade jag nämna att det faktiskt bor en algerian i vårt hus och att han är helt okej, och det fick ju sedan något humoristiska följder... Idag var min mamma tydligen fast besluten om att ta reda på vad jag egentligen känner för mystiska typer, för hon var ute med roskisen minst 10 gånger fast ingen hade slängt något i den, pumpade cykeln helt onormalt länge och fast jag just pumpat den åt henne förra veckan och vattnade blommorna ute balkongen utan att egentligen koncentrera sig på saken så att hon hällde allt vatten ut över balkongkanten... Till slut hade hon nu lyckats få syn på honom och kommenterade bara något om att "jag tror jag träffade din algerian just" :D

Alltså på riktigt, jag vet inte mera om jag ska skratta eller gråta. Det är ju helt otroligt att man kan ha en så gammalmodig och fördomsfull familj. Inte för att jag egentligen bryr mig, om jag mot förmodan någongång hittar någon som det verklligen fungerar med så behöver jag nog inte något annat än mitt eget godkännande.

Förresten fick jag idag höra att jag har snygga tånaglar :D :D :D


Varför bryr jag mig? - 17.06.2010 18:40
----------------------------------------------------------------------
Alltså jag undrar på riktigt hur man kan få sig själv att sluta bry sig om något. Jag har försökt intala mig själv minst tusen gånger att det inte har någon som helst skillnad för mig längre och jag trodde till och med att jag hade lyckats, men tydligen inte. Det kan räcka med bara några ord för att man ska bli lika sjukligt besatt av allt igen. Och till vilken nytta? Absolut ingen, jag kan ändå inte göra något åt saken eftersom jag helt enkelt är för feg och aldrig kommer att våga testa hur det skulle gå om jag skulle försöka. Inte för att det skulle funka ändå, det är jag 90 % säker på, men där finns ändå de där 10 % som tydligen gör att jag bara inte kan släppa det här.

Ifall jag dessutom har rätt i en del av de spekulationer jag har hållit på med någon då jag har haft brist på sysselsättning och alla mina andra problem också beror på den här obessionen så börjar det på allvar bli en aning destruktivt. Jag har ju nog försökt strunta i det och gå vidare, men det fungerar ändå inte riktigt då det finns där i bakgrunden och stör. Idag fick jag bara ännu ett bevis på att jag så inte har kommit över någonting över huvudtaget...

Men för att nu hitta något positivt i det hela så blev jag åtminstone så störd på allt att jag fick en otrolig motivation att dra helt fullt på träningarna och sedan cykla omkring i full fart i två timmar efteråt. Synd att jag antagligen inte kommer att kunna gå imorgon på grund av muskelvärk, men vad kan man göra...


Den finska sommaren - 14.06.2010 22:23
----------------------------------------------------------------------
Vilket ljuvligt sommarlov alltså. Det regnar ute och är äckligt kallt och grått, jag har ingenting vettigt att göra så jag bara växlar mellan att vara på datorn och träna och alla kompisar håller antagligen på med någo eget så att man inte hinner träffa dem heller. Underligt nog finns det vissa saker jag saknar med skolan; man hade åtminstone någonslags rutin och våra matraster var ju aningen intressantare än det jag nu har hållit på med...

Men för att nu göra något annat än klaga så kan jag ju åtminstone berätta om en del av det jag har försökt döda tid med. Idag på morgonen t.ex. så hade jag slutprov i italienskan och jag kände mig inte längre som en fullständig lögnare när jag skrev att jag talar sju språk. Efter det gjorde jag sen egentligen inte något annat intressant, jag for bara till träningarna. Jag kände mig en aning dum då jag cyklade där i 12 km i regnet och bara hade shorts och en topp på mig, men har man bestämt sig för en cykeltur så har man. Medan jag simmade fiick jag annars höra att jag skulle vara världens bästa simmare om jag skulle vara en halvmeter längre och inte ha helt förstörda knän. Jag vet inte riktigt om jag blev glad eller ledsen av det; å ena sidan så var det ju nog en ganska fin komplimang men å andra sidan så visar det ju också att jag skulle ha kunnat ha alla chanser att lyckas, men pga. omständigheter som jag inte har någon möjlighet att påverka kan jag inte det.

På söndagen, vilket jag tror är igår men inte är helt säker på eftersom det är en tid sedan jag egentligen haft koll på dagarna, var jag däremot på landet och det var helt kiva. Dessutom plockade vi upp en kaveri på vägen, så där fick jag lite välbehövligt sällskap också. Synd bara att vädret nu inte är det bästa, annars skulle man ju fast kunna hänga där några dagar och simma och sola i lugn och ro. Kanske jag gör en lite längre cykelutfärd här ännu någongång den här sommaren och testar på det.

Men det var ungefär allt jag gjort som ens är värt att nämnas. Imorgon börjar dagen med morgonträningar på simstadion, så jag hoppas verkligen att det inte regnar så att man kan cykla dit och sedan njuta av utomhusträningarna utan att få en massa iskallt regn i ansiktet då man simmar ryggsim.


Blåmärken - 12.06.2010 11:57
----------------------------------------------------------------------
Det här börjar redan bli lite mystiskt; jag får hela tiden en massa blåmärken utan att göra någonting. Förra veckan hade jag vänstra låret helt blått så att människor inte ens vågade komma och sitta i min famn när de var rädda för att jag skulle gå sönder. (Det var alltså lite brist på stolar, ingenting desto konstigare på gång ;)) Och för några dagar sedan så var det min arm som såg allmänt misshandlad ut. Fast okej, just den missfärgningen har jag nog en liten aning om hur den uppkom, men hela armen var liksom blåsvart, så det var ju liksom lite överdrivet. Igår märkte jag igen att mitt högra lår har fått ett enormt blåmärke. Och jag har alltså på allvar inte gjort något som skulle ha kunnat förorsaka dem. Vad är det för fel på mig egentligen, det är väl ändå inte riktigt normalt att få blåmärken helt så där bara...?

Så till något helt annat. Igår "flyttade" jag till min pappa igen och Oliver verkade verkligen ha saknat mig. Han blev helt otroligt glad när jag kom och skulle inte alls ha velat bort från min famn, inte ens fast kolckan blev över tio på kvällen och han borde ha varit och sova för länge sedan. Tydligen känner han ändå igen människor fast han vanligtvis nog är nöjd bara någon ger honom lite uppmärksamhet.

Förresten så märkte jag också en lite misslyckad sak. Min före detta pojkvän hade tydligen födelsedag på torsdagen, vilket innebär att jag var så vänlig och gjorde slut med honom typ två dagar före hans födelsedag. Lyckat alltså. Så hade jag också världens dilemma av att gratulera eller inte gratulera honom. Jag var inte riktigt säker på om han ville höra något av mig någonsin mera, men å andra sidan kändes det ännu elakare att bara ignorera det hela, så det slutade med att jag skickade ett gratulationsmeddelande kl 23:59.


Paralleller - 09.06.2010 23:20
----------------------------------------------------------------------
Jag inser att jag lite har fastnat på det simningstemat nu, men tyvärr så är det nu ungefär det enda jag gör just nu. Mitt socialliv har tydligen dött i och med att det blev sommarlov.

Idag fick jag alltså höra att simning är som sex. Man behöver rätt teknik, och sen när man väl lär sig den så är det så otroligt skönt att man aldrig mera vill sluta med det. Det här gällde då främst fjäril, där höftrörelsen är speciellt viktig för att få det att funka. Man kan vifta med armarna och sparka med benen allt man orkar, men om man inte kan röra på höften på rätt sätt så blir det ändå ingenting av det hela. Så är det inte heller fråga om kraft, för mycket kraft kan t.o.m. förstöra hela saken och göra det väldigt otrevligt för alla inblandade. Det är ju inte meningen att man ska våldta vattnet och söndra kaklen och allt i förbifarten. Rytmen är också väldigt viktig. När man väl har hittat den rätta rytmen så lönar det sig att hålla på en stund så man säkert får in den ordentligt i kroppen.

Det här var då alltså en snabb guide till hur man lär sig simma fjäril ifall någon skulle vara intresserad. Det där med att våldta vattnet och söndra kaklen fick jag höra efter att igen ha blivit tagen för ett misshandlingsoffer när min arm råkade vara lite full av blåmärken. Det igen har nog visserligen något att göra med kakel, men inte riktigt de som finns i simbassängen. Åtminstone var det inte fråga om misshandel, underligt nog har jag faktiskt lyckats undvika det här iöver ettår om inte flera redan. Jag har inte ens tänkt på det egentligen, det hör väl också till en av de där sakerna som man märker då det händer, men inte ens reagerar på då det inte gördet.

Till slut fick jag också något väldigt förvirrande erbjudande om att det kanske skulle vara idé att satsa på lite bättre teknik i fortsättningen och att han åtminstone aldrig brukar få några klagomål eller oönskade skador... Ursäkta nu, men vad ska man egentligen tro om det? Jag var förresten enda flickan där, så jag tror att man ganska lugnt kan dra slutsatsen att det var menat till mig. Är det som vanligt bara jag som tänker snuskigt eller vadå?

Ai joo, så har jag ju faktiskt gjort något annat också; skämt ut mig på italienskakursen... Tyvärr råkade det i boken finnas en uppgift där man skulle räkna upp vilka språk man talade och jag förstod naturligtvis inte att ljuga. När jag räknade upp alla så råkade dessutom läraren gå förbi och det tog inte så länge innan hon utropade något i stil med "Herregud, pratar du på allvar sju språk fast du bara är 18 år gammal ännu???" Där fick då hela gruppen veta att jag för det första är en freak och för det andra den yngsta där på kursen som egentligen inte har något där att göra. Tack.


Vatten - 08.06.2010 18:55
----------------------------------------------------------------------
...är bra till ganska mycket. Och nu menar jag då simbassängsmängder av det. Idag var jag på simstadion och tränade för mig själv eftersom vår förening har blivit av med sin tisdagstur när ingen orkar aktivera sig tillräckligt mycket för att hålla koll på att ingen stjäl våra träningstider. Men alltså det var helt otroligt skönt. Där var nästan ingen när det nu råkade vara lite kallt och jag hade hela banan nästan för mig själv. Jag hoppade bara i och så simmade jag ca 5-6 km crawl utan att stanna en enda gång. Inte en riktigt normal träning kanske, men det behövdes. Redan det att det tog så länge (jag räknade alltså inte, men gissade på sträckan enligt hur lång tid det gått) visar ju kanske att jag hade en del att processa,normalt brukar det räcka med en ca 2 km, och efter det kan man sen börja ta pauser och bete sig lite mera normalt så att människor inte tror att man försöker dränka sig eller något.

Vattnet kan liksom skölja bort allt annat. Man hör inget, ser inget om man inte lyfter på huvudet och tittar och man behöver inte tänka på något. Ibland kan det var en trevlig omväxling att koncentrera sig på något så simpelt som de enformiga kaklen man glider förbi. Visst, ibland kanske det kommer störande hinder i form av omkringflytande konditionssimmare, men de får helt enkelt akta eller tåla att bli påsimmade. Simning är en bra sport på det sättet att man hela tiden är i vattnet och det inte kan störa någon ifall man råkar svettas som en fontän genast då man lite rör på sig, som jag, och man kan till och med gråta helt diskret under träningarna om man behöver det och sedan bara skylla på att simglasögonen läcker.

Så, här var nu några orsaker till att jag älskar simning. Det kändes bara som att jag behövde skriva ner det, och så råkar det ju vara ungefär det enda jag har gjort idag, så det fanns inte så mycket material att välja på heller... Och så ännu en sak till sist; har någon nångång lyssnat på texten till Juanes sånger? Jag råkade göra det idag när jag inte orkade byta till mina CD:n i stereon och bara satte på vad som råkade vara där, och jag kom på att de är helt otroligt bra. Just passligt mörka och deprimerande för det humör jag nu är på...


Tårar och skuldkänslor - 07.06.2010 22:04
----------------------------------------------------------------------
Jag känner mig verkligt hemsk idag...

Jag gjorde alltså slut med min första långvarigare pojkvän (för mig var det långvarigt, även om andra kanske tycker att det här är helt löjligt...) och det varverkligen hemskt! Jag träffade honom idag, och vi gick på kaffe och pratade lite om saker och att det nu bara är så att vi vill olika saker. Jag försökte förklara så snällt som möjligt, men jag är helt enkelt oförmögen att såra människor och jag kände mig helt otroligt elak när jag satt där och försökte göra slut och han satt mitt emot och bara grät...

Jag tror att han förstod vad jag försökte säga och han lovade åtminstone att inte hata mig, men med tanke på hans reaktion så blev jag inte riktigt övertygad. Han sa något om att fara tillbaka till Kristinestad där det inte finns några människor som kan såra honom och försöka glömma att han någonsin träffade mig... Shit alltså, jag kan verkligen det här. Tills jag har kommit fram till vad det egentligen är för fel på mig och varför jag bara får en oemotståndlig lust att springa iväg så fort som möjligt direkt då någon ens nämner något om ett seriösare förhållande så kanske det är bäst att jag helt enkelt låser in mig här hemma och undviker att träffa människor. Det här experimentet med att ha en pojkvän var ungefär så misslyckat som det bara kan bli.

Som om det inte skulle räcka så blev jag ju själv också ledsen av att se honom gråta och allt. Men det har jag nu väl ändå ingen rätt till, eftersom det var jag som förstörde allt...?


Vampyrer - 03.06.2010 23:27
----------------------------------------------------------------------
Jag funderade lite på varför vampyrer egentligen är så otroligt fascinerande. För det är de ju, det behöver man inte ens ifrågasätta. Det hela började med att min mamma kommenterade nånting om att flickor ju är helt otroligt dumma när de faller för typer som tänder på att bita dem i halsen och mörda dem medan jag höll på att titta på ett av de typ femtielva vampyrprogrammen som kommer på TV och som man helt enkelt inte kan låta bli att sitta som fastklistrad vid. Jag vet faktiskt inte vad det är med dem, men ifall någon skulle hitta en vampyr åt mig så skulle jag inte tveka en sekund.

Och en annan sak som på något sätt kanske hänger ihop med vampyrer: vad får män egentligen för sjuk satisfiering av att bita flickor i halsen? Nu pratar jag alltså inte om att typ bita av hela halsen och suga i sig allt blod utan om mera vardagligt bitande som resulterar i väldigt snygga sugmärken eller allmänna tandmärken. Vilket jag nu råkar ha på halsen, en rad väldigt synliga tänder mitt framme där det definitivt kommer att synas på studentfotot imorgon. Alltså varför? Kan man inte bara nöja sig med att liksom kyssas på munnen eller ens vara lite försiktigare så att man har en chans att dölja vad man gjorde på natten?

För övrigt så köpte jag äntligen en ny kännykkä idag. Jag måste ju köpa den när man fick den ca 90 € nedsatt till specialpris och den t.o.m. fanns i nånting som liknar turkost. Nu är ju problemet bara det att jag inte kan använda den. Och bruksanvisningar rör man ju bara inte, det är en principsak. Dock började det nästan verka lite lockande när jag först kämpat 20 minuter med att få upp baksidan på telefonen för att kunna sätta i akkun och mamma bara öppnade bruksanvisningen och efter 5 sekunder berättade att man ska dra den på ett visst sätt...

Och så väntar jag ännu desperat på tips på hur man kan göra slut med någon på ett så bra sätt som möjligt...


Sinkkuelämää igen (?) - 02.06.2010 21:39
----------------------------------------------------------------------
Idag var jag alltså och såg Sinkkuelämää 2 på leffa och jag kan nog rekommendera den. Sen kan man ju lite undra vadjag egentligen gjorde på premiären bland alla andra hysteriska fans, men det råkade nu bara bli så. Jag hade lovat att gå med mamma, och hon bestämde nu sen att premiären var något att satsa på nu när hon ändå råkade vara ledig. Men alltså leffan var nog bra, Samantha i Abu Dhabi där kvinnor måste gå "anständigt" klädda var ju lite intressant om man säger så ;)

Och om någon undrade varför min mamma är ledig (vilket ingen förstås gjorde, men jag tänker klaga på det ändå) så är det alltså för att ha ordentligt med tid för att ordna det här helt löjliga spektaklet som ska föreställa min studentfest. Det håller verkligen på att gå totalt överstyr, senast idag hamnade jag att släpa upp 60 vinglas från min pappas källare. Alltså jag är verkligen lite orolig för hur mycket människor det egentligen är meningen att vi ska tränga in hit om vi behöver minst 60 glas... Jag undrar lite om min mamma överhuvudtaget är medveten om att vi faktiskt bor i en höghuslägenhet med begränsat utrymme och inte någonslags stor herrgård med enorma trädgårdar och sånt?

Men alltså till rubrikens andra möjliga betydelse. Min pojkvän mokade rejält nu förra gången vi träffades och nu försöker jag febrilt komma på hur jag ska lyckas göra slut på ett någolunda godkänt sätt... För det första, så fick jag en ring till, och den här gången började han med någon story om hur hans pappa hade träffat hans mamma då hon var 18 år (vilket jag alltså är nu ifall någon missade den detaljen) och han hade använt sina sista pengar på att köpa en så fin ring som möjligt till henne och hur de sedan bestämt sig för att leva resten av sina liv tillsammans. Det är bara sånt som får mig att vilja springa iväg därifrån så snabbt som möjligt.

Så ville han också ha sex utan kondomer, eftersom han tyckte att "det var dags". Alltså herregud, det är det absolut sista någon som vill träffa mig på nytt ska säga till mig! Jag har en gång gjort ett enda större misstag i mitt liv, och det hade att göra med just det. Så kondomen hölls på, men han försökte ändå få mig att lova någonting om att vi skulle vara tillsammans för evigt. Sorry, men det kan jag helt enkelt inte göra, och genom att försöka pressa mig till något sådant så fick han mig nu slutligen övertygad om att det här verkligen inte blir till något. Jag kan bara inte ens tänka tanken på att binda mig till något så allvarligt som han vill ha, för mig är det ju faktiskt redan ett stort steg att bara vara med en enda person...

Så nu är jag alltså övertygad om att jag vill göra slut, men har ingen aning om hur jag ska lyckas med det. Jag menar, hur gör man slut med en som tycker att man är en "gåva av gud" och har lärt en ca 15 olika sätt att säga jag älskar dig på farsi? Jag behöver seriöst hjälp, jag är totalt usel på sånt här... Om jag på något sätt lyckas sluta det här så ska jag på allvar sluta helt med förhållanden. De leder ingenstans och jag känner mig bara fångad ända tills jag till slut får nog och sårar den andra. Jag är helt enkelt misslyckad på det sättet.

Och för att nu göra min dag ännu sämre så råkade jag få en cykel rakt på mig så att mitt knä gick ur led igen. Det skulle ju kanske inte skada om min syster skulle lära sig att använda fotstödet och sluta slänga cyklar omkring sig. Nu blir det väl bara ännu mer utmanande att gå med mina klackskor på lördag, som om jag inte redan färdigt skulle ha varit tillräckligt dålig på det.