April 2010

Att bada bastu i skyltfönster - 29.04.2010 18:46
----------------------------------------------------------------------
Det var ungefär så det kändes då jag var i bastun efter att ha spenderat ännu en helt perfekt dag i backen med fullt solsken och allt.

Invånarna i vår grannstuga har tydligen bytts ut under natten och nu verkar den vara bebodd av ett stort pojkgäng med uppenbar brist på kvinnligt sällskap. Till deras räddning kom dock vårt bastufönster, som av en lycklig slump råkar ge dem perfekt utsikt från sin terass in i vår bastu.

Jag var då ensam i bastun, eftersom vi turats om för att inte lämna Oliver ensam, och en av pojkarna kom ut på rekognoseringsuppdrag och upptäckte utsikten. Efter det gick det några minuter och så släpade hela gänget ut en massa stolar på terassen och bänkade sig helt fräckt där och stirrade rakt in i vår fönsterförsedda bastuvägg.

Först betraktade jag hela spektaklet lite misstroget mensedan kom jagfram till att de verkligen hade sådan brist på sysselsättning och vett och etikett att de satt där och stirrade. Men bastun kändes ändå så otroligt skön efter att ha varit ute hela dagen att jag helt enkelt inte orkade bry mig. Om de verkligen var så intresserade att de ville sitta där och njuta av utsikten så fick de väl göra det. Undrar hur de skulle reagera om jag nu skulle gå dit och hälsa eller något? Jag kanske nästan borde gå och testa om de ens skulle ha vett att verka det minsta pinsamma...

Men för att gå vidare till något annat så är det ju faktiskt vappen i morgon :) Jag kommer högst antagligen att fira en alternativ vapp, vilket i praktiken innebär att jag inte går ut i närmaste park och super så mycket jag hinner. Istället kommer jag att börja kvällen med att sitta på tåget från Uleåborg till Helsingfors och sedan fara hem till en kompis. Inte för att jag har något emot lite annorlunda planer, det kan ju vara bra med lite omväxling. Dessutom är en av fördelarna med att vara på resa med min pappa att man kan dricka hur mycket alkohol som helst utan att få så mycket som en enda kommentar om saken. Och om den här veckan inte ännu skulle ha räckt så är ju vår Cypernresa också äntligen på kommande. 4 dagar kvar så far vi, yes!!! :D


Sedlar av gubbar - 28.04.2010 23:00
----------------------------------------------------------------------
Det här är en verkligt ovanlig situation, jag har en massa pengar i fickan och jag har inte ens gjort något för att förtjäna dem.

Vi var just och hälsade på några av Tiinas bekanta som råkar ha en stuga här några kilometer ifrån oss och av någon underlig orsak så slutade kvällen med att en ca 60-årig gubbe stack en 50 euros sedel i fickan på mig. Jag har ingen aning om varför, men inte kunde jag ju tacka nej till pengar heller. Normalt brukar man ju dessutom vara tvungen att göra något för att få några större sedlar, men tydligen kan man bli belönad för mindre också. Jag vet inte riktigt hur socialt acceptabelt det är att ta emot pengar av någon man just träffat, men som jag nu försöker undvika att dö av svält (eller kanske mera troligt törst) på Cypern så kan man kanske inte vara så nogräknad.

Annars så går här ännu bra på Ruka, och vädret har fortsatt att vara helt perfekt. Idag har solen igen skinit hela dagen och jag börjar få en lite intressant hjälm-glasögon-formad solbränna. Fast kanske det är bra om jag bränner ansiktet nu så kanske det har hunnit bli lite härdat innan jag far iväg och bränner det ännu mer på stranden. Människor brukar nog försöka upplysa mig om saker som solkrääm och sånt, men ännu har jag inte riktigt blivit övertygad. Jag menar, finns det något äckligare än att smeta in något luktande slem i ansiktet så att det ännu till kan komma ut och bilda snygga vita fläckar i hela ansiktet då man svettas det allra minsta...?

Och Oliver blir ungefär bara sötare ju längre tid man är med honom. Han älskar mitt hår och nagellack och smycken och allt och det är ganska roligt att leka med honom. Jag börjar nästan bli sugen på att skaffa en egen liten dreglande klump, som dessutom fungerar väldigt bra som vikt om man har brist på konditionssalar hemma. Det är nästan svårt att fatta hur jag kunde tycka att det skulle ha varit det absolut värsta som skulle ha kunnat hända och att hela livet skulle ha förstörts för bara lite mer än ett halvår sedan. Fast om man nu sedan funderar lite djupare på saken så kanske det inte bara skulle innebära en söt och rolig leksak heller utan hela livet skulle faktiskt ändras...

Nu tror jag att jag ska börja fundera på att gå och lägga mig så att man orkar upp samtidigt med Oliver imorgon och är färdig att fara till backen genast då den öppnar :)


Jag är en finne - 26.04.2010 21:16
----------------------------------------------------------------------
Sorgligt men sant så har jag idag märkt att jagär en finne, eller åtminstone djupt influerad av den finska mentaliteten.

Det gäller alltså den här f.d. klasskamraten som jag berättade om i förra inlägget, som jag idag sen tydligen inte var tillräckligt utåtriktad för att fortsätta prata med. Istället använde jag mig av den här typiskt finska taktiken att låtsas som ingenting fast det är helt klart att man märkt varandra och jag blev bara störd på mig själv eftersom jag i princip tycker att det är ganska löjligt. Men hela situationen var bara besvärlig eftersom han just hade gjort ett helt otroligt hopp från den största hyppyrin i backen och hängde där med alla sina kaverin och jag täcktes bara inte gå dit och störa. Jag har väl helt enkelt den här inställningen att man ska sköta sig själv och inte störa andra för djupt inrotad i mig.

Men vad ska man egentligen göra åt saken? Ibland skulle jag verkligen vilja vara mer social och utåtriktad, men jag är bara inte sådan. Jag har väldigt svårt att vara mig själv med personer som jag inte känner helt, vilket oftst leder till att jag bara är tyst och följer med andras samtal och verkar allmänt tråkig. Hur jag än försöker så klarar jag bara inte av att bete mig normalt och vara aktiv. Det är inte så mycket att prata med personer utan själva initiativtagandet. Sedan om någon kommer fram och pratar med mig så har jag nog inget problem med att vara vänlig och fortsätta diskussionen, men att gå fram och ta kontakt med någon är oftast helt omöjligt.

Så för att gå över till något helt annat så har jag igen lyckats vara lite självdestruktiv och har därför nu vänstra handleden så öm att den just och just håller för den kraft som krävs för att trycka på tangenterna. Jag var och skida flata och skulle gina lite genom skogen för att komma tillbaka till stugan snabbare och råkade få lite onödigt mycket närkontakt med en gran, vilket sedan ledde till att handleden vreds på något sätt. Jag hoppas verkligen att jag nu inte har brutit något eller lyckats med något annat allvarligare så att jag nu måste få något gips eller annat störande så där passligt till Cypern. Man får väl helt enkelt se hur den känns imorgon och möjligtvis fara till någon läkare om den ännu är sjuk sedan. Fast atagligen inte oberoende hur det känns ;) Så kanske jag lite får skylla mig själv som vanligt, jag borde väl ha förstått att det inte var så där jättesmart att åka offpist i en relativt brant slalombacke med flataskidor...


Solsken - 25.04.2010 22:42
----------------------------------------------------------------------
Idag har det varit så perfekt väder det bara kan vara och hela dagen var ganska ljuvlig.

På morgonen var jag som vanligt klar som första ca en minut före hissarna öppnades, men sedan fick jag naturligtvis vänta på alla andra som prompt skulle sitta i frukostbordet minst 2 timmar. Oliver var den enda som var helt med på att fara iväg genast, men tyvärr får jag väl vänta några år förrän han kommer släpandes på monor och skidor och väcker mig kl 6 på morgonen. Istället använde jag en god stund till att försöka lära honom krypa. Han är nog väldigt ivrig att fara iväg åt alla håll, men han verkar inte riktigt ha fattat att det inte fungerar när han lyfter upp både armarna och benen och ligger där på magen och sprattlar hjälplöst. Men i vatten fungerar hans teknik perfekt och jag blir bara mer och mer övertygad om att han är född till simmare ;)

När vi äntligen kom iväg (nästan en timme efter att hissarna öppnat!) var backarna ändå i helt underbart skick och solen sken allt vad den orkade, så jag brydde mig inte om att klaga. Jag hade faktiskt roligt idag och klarade mig till och med helt bra i den eviga tävlingen med min pappa. Han kanske väger mera, men jag har äntligen lärt mig tekniken och så har jag ju faktiskt bättre kondition än han också ;)

Men jag blir bara störd på det att man måste gå på ölpaus ungefär mellan varje åk. Så krävande är det faktiskt inte att åka ner för en backe att man måste få "förstärkning" direkt. Det blir ändå så att jag får åka ganska mycket ensam, men å andra sidan har jag chansen att testa allas skidor medan de sitter där på någon terass och tar igen sig. Nog för att mina egna naturligtvis är bäst, men det är ju trevligt med omväxling också. Och så är det kiva att samla misstrogna blickar från hisskötarna då jag som nu inte hör till de allra längsta personerna kommer där med min pappas skidor som är 175 cm långa och alltså över 20 cm längre än jag själv. Enligt de "professionella" typerna i t.ex. olika skiduthyrningar skulle jag antagligen borda ha några under 140 cm:s stumpar, men längden (och storleken i allmänhet) är ju inte allt här i världen ;)

Så träffade jag också en gammal parallellklasskamrat, om man kan säga så, från högstadiet. Jag kände bara nästan igen honom, och först gick jag faktiskt bara förbi, men efter att ha funderat en stund så gick jag tillbaka och frågade om det var han. Helt intressant att få veta hur det går för typer man inte har sett på ca 3-4 år också. Fast lite underligt är det ju nog att jag inte har stött på honom en enda gång hemma, fast vi ändå bor ganska i närheten av varandra, och att vi sedan råkar vara på exakt samma ställe i Lappland mitt i ödemarken på exakt samma tid.

Min "pojkvän" ringde också just, och det här är ganska underligt, men jag tyckte att det var helt kiva. Han räknar tydligen dagar tills jag kommer tillbaka och verkade tycka att det var dagens absoluta höjdpunkt att få höra min röst i några minuter. Så hörde min pappa förstås hela samtalet, eftersom vi nu råkar bo i samma stuga, och kombinerat med att jag verkade glad efteråt så lade han ihop två och två och kom fram till att jag är tillsammans med någon. På det följde naturligtvis ett värre korsförhör med det givna slutresultatet att jag är förbjuden att svara nästa gång han ringer. Ha, lycka till med att bestämma vem jag träffar eller pratar med, förbud brukar bara göra mig ännu mer angelägen om att bryta mot dem. Och efter den där löjliga reaktionen så täcks han ännu fråga när man får träffa den här personen. Som om jag skulle hämta hem någon som verkar det minsta lovande så länge han har den där inställningen mot utlänningar. Direkt då jag nämnde att han är från Iran så var saken helt klar. Men vad är det för fel på Iran? Jag tycker bara det är intressant med internationellare typer när finnar oftast är så tråkiga. Alltså inte alla naturligtvis, men nu råkar det ju vara så att jag är besatt av språk och kulturer och sådant, och den Finland känner jag ju redan till nästan för väl.

Nu ska jag sluta och gå och sova så småningom så att jag imorgon kan fortsätta bränna sönder mitt ansikte (eller åtminstone hälften av det)om det fina vädret fortsätter ;)


Illavarslande drömmar - 24.04.2010 22:52
----------------------------------------------------------------------
Jag vet inte om det beror på inlägget jag skrev igår ganska just före jag gick och sova eller vad det var, men jag hade en väldigt otrevlig och verklig dröm på natten. Detaljerna var lite mystiska som de brukar vara i drömmar, men pointen var ändå att jag hade söndrat också mitt andra knä ordentligt och inte kunde gå mer än typ några meter förrän det gick ur led. Vilket alltså hände ett antal gånger. Och vem som än har kommit på det där med att man ska nypa sig i armen för att kolla om man är vaken eftersom man inte kan känna smärta i drömmar hade bara så fel. Ens undermedvetna kan tydligen ta vara på en ordentlig smärtupplevelse och sedan spela upp den igen ganska så exakt vid något lämpligt tillfälle som t.ex. när man försöker sova. På morgonen då jag vaknade var jag verkligen övertygad om att drömmen verkligen hade hänt och vågade knappt se efter hurdan svullen klump jag hade där efter att ha haft det på fel sida av benet ett antal gånger på några timmar och ännu mindre röra på det och riskera att det skulle hända igen.

Annars så har resan fortsatt riktigt bra och "man hastam kheyli khob" för att skryta med mina nya språkkunskaper ;) Jag körde resten av vägen också, vilket innebär att jag nu har kört ca 870 km totalt, och jag fick fortfarnade göra det ganska ostört. Visst, jag fick lite väl förtjänat gnäll då jag gjorde en liten sväng i diket, men man kan väl inte helt och hållet skylla på mig då vi körde 100 km/h och någon skriker från bakbänken ca 10 m före en avtagsväg att det är där jag ska svänga? Och då hade jag ännu uttryckligen sagt att jag inte vet vart vi är på väg och att man ska förvarna i god tid...

Sedan hann jag ännu fara och testa backarna med min pappa i några timmar och det var ganska perfekt. Okej, det kanske inte är Alperna, men nu är de ju ändå relativt långa och bra. Och det verkar inte riktigt som att här skulle vara så mycket människor heller så det var fritt fram att åka som man ville i de tomma backarna som dessutom var i bra skick. Enda problemet var att det blåste ganska friskt och ännu till rakt från sidan, vilket gjorde det ganska omöjligt att svänga mot vinden. Av givna orsaker så blev det oftast så att jag skamligt nog inte riktigt klarade mig mot min pappa som väger såpass mycket mer att han inte hade samma vindproblem och ännu till allt som oftast hittade mig någonstans nästan inne i skogen efter att glidit mer och mer mot kanten under hela åket. Hoppas det skulle blåsa lite mindre imorgon eller att det åtminstone skulle ha svängt så att det är längsmed backen så man skulle få lite extra fart ;)

Synd bara att mina benmuskler lite har bestämt sig för att strejka. Det verkar som att de inte riktigt tycker om att jag, som är så usel på springning som man kan bli, med våld ska hänga med på länk på träningarna och hållas i pojkarnas fart, som inte är så där helt långsam eftersom typen som leder länken just har kommit ut från armén och lite har fastnat i det tempot... Men jag är ju nuförtiden officiellt klassificerad som pjke på våra träningar, så då måste jag väl leva upp till mitt rykte också. Det är ganska intressant egentligen, t.ex. då vi har stafetter och tävlar flickorna mot pojkarna så är det inte ens någon diskussion om saken utan jag är automatiskt i pojkarnas lag. Jag tror att jag fick min slutgiltiga pojkstatus då jag på tisdagen lyckades vinna den här f.d. armétypen i leuanveto medan resten av gruppmedlemmarna just och just fick en. Inte för att det stör mig, faktum är att jag egentligen är lite stolt över det i hemlighet :)

Men nu ska jag i bastun, så det här får räcka för den här gången. Tack och lov att Tiina har stulit en mokkula från sitt jobb och har den med här, så troligtvis kommer det ett nytt inlägg med mera rapporter från backarna imorgon.


450 km in i ödemarken - 23.04.2010 22:27
----------------------------------------------------------------------
Nu har då vår Ruka-resa börjat och jag skriver det här från ett hotell någonstans i trakten av Nilsiä, vilket enligt den snabba blick jag kastade på kartan ligger relativt nära Kuopio, som igen är någonstans ungefär i mitten av det övriga Finland som inte är Helsingfors.

Egentligen har resan gått helt bra och utan några större händelser. Vi startade idag någongång vid halva dagen och har nu alltså kört ca 450 km och dessutom avlagt den allra nödvändigaste delen av den oundvikliga släkting-och-vän-rundan. Men jag kan stolt berätta att undrens tid inte är förbi. Jag har varit chaufför hela vägen och tro det eller ej, men jag har fått köra helt i lugn och ro utan så mycket som en kommentar av min pappa från bakbänken. Ska jag tolka det som att jag plötsligt har lärt mig att köra eller vad? Inte vet jag, men åtminstone klagar jag inte och om han fortsätter så här så kan jag helt bra tänka mig att vara kusk de resterande 400 km imorgon också :)

Och angående mina tidigare dejtproblem så kan jag berätta att han har varit ganska gullig och ringt och textat mig flera gånger redan. Inte så mycket att det skulle sända stalker-varningssignaler, men just så mycket att jag blir påminnd om att han ännu finns och antagligen tänker på mig. Så har han också fortsatt med sina farsilektioner, och jag måste medge att även om han kanske lite misslyckades med ringen och det så är det här åtminstone precis rätt sätt att hålla mig intresserad ;) Jag tror att jag ska testa på att ha en pojkvän, och jag tror dessutom att jag tycker om det... :)

Imorgon blir det då slalombackarna som gäller. Det konstanta snöfallet på vägen hit har åtminstone verkat ganska lovande, så jag har god chans att testa hur mycket slalomåkande mitt opererade knä håller. Nog för att jag har varit och åka slalom sedan dess, men det har bara varit i små knölar i Södra Finland, och dessutom är det ju ganska annorlunda att vara någonstans en hel vecka. Det var ju förra året på vår 10 dagars resa till Alperna (som föresten var alldeles underbar :D) som jag slutgiltigt lyckades söndra det där knät, så nu är det ett bra tillfälle att se om det var någon nytta med hela operationen och den förnedrande invalidperioden som följde på den.

Shab bekheyr :)


Bästa sättet att skrämmas... - 22.04.2010 13:44
----------------------------------------------------------------------
Herregud, jag fick just en ring!!!

Jag var just på den där dejten jag skrev om igår och allt var helt bra och så där, men sen plötsligt så bara gav han en ring åt mig. Visserligen var det inte meningen som någon förlovning, eller det hoppas jag åtminstone väldigt mycket på, men ändå. Alltså snälla sig att det bara är jag som inbillar mig saker och har underliga associationer då jag genast förknippar en ring med en allvarligare förbindelse...?

Men seriöst, det där var kanske inte riktigt rätt sak att göra av honom. Speciellt inte till mig, eftersom jag just tyckte att jag hade tagit ett helt jättestort steg då jag bundit mig så mycket att jag träffar samma typ två gånger efter varandra. Om jagredan tidigare var rädd för att börja något lite vettigare så hjälpte det här ju inte precis. Dessutom råkar den passa bäst på mitt vänstra ringfinger, vilket jag inte heller tolkar som något gott tecken...

Fast annars var det nog ganska bra, och jag vet nu igen inte riktigt vad jag ska göra. Han betalade visserligen igen, men jag frågade faktiskt om jag borde göra det, men han insisterade. Och annars så är det helt kiva att prata med honom och jag kan typ säga vad jag vill och så där. Ibland kanske det uppstår lite språkmurar, men nu går det ju alltid att förklara saker och det är egentligen också ganska roligt att hjälpa någon med ett språk. Och han försökte lära mig några ord på farsi också.Det skulle först vara ett intressant språk att kunna, tänk nu bara på alla de där nya bokstäverna och allt! Är jag möjligtvis en språkaddict eller någo...? ;)

Men alltså hjälp! Vad ska jag göra med den här ring-grejen? I och för sig passade det ganska bra med tanke på att jag just har tappat en av mina ringar, men ifall det ligger något allvarligare meddelande bakom den så vet jag nog inte riktigt vad jag tycker om det. Och så verkade det också som att han skulle ha berättat allt om mig för sin mamma och syster hemma i Iran... Nog för att det säkert hör till kulturen att man pratar mera med varandra och det kanske är helt förståeligt att man nämner för någon att man har fått sin första mänskliga kontakt efter 1 ½ år.

Nåja, men hur som helst så blir det nu en lite på 2 veckors paus i whatever vi nu sedan hade på gång eftersom det kommer en massa resor här i mellan. Kanske vi båda skulle hinna fundera lite vart det här är på väg och så får man helt enkelt se vad som händer sedan. Resorna kommer i varje fall att bli roliga, och jag tänker absolut inte slösa dem på att fundera över vad ringar möjligtvis kan eller inte kan betyda.


Händelselöst - 21.04.2010 23:19
----------------------------------------------------------------------
Idag hände nästan inget speciellt. Och jag har kommit fram till att mitt liv annars också är ganska händelselöst. Det enda jag gör är ungefär att gå till bibban och läsa, fara på träningar och vara hemma. Okej, ibland kanske man träffar några kompisar, men annars så börjar det nog bli lite tråkigt. Det har märkts också i mina inlägg här såg jag just när jag lite bläddrade bakåt som tidsfördriv. Jag har ju inte skrivit om något annat än träningar, inträdesförhörsläsning och allmän klagan på senaste tiden. Kanske jag borde skärpa mig och antingen gå ut och skaffa mig ett liv eller något...?

Men på tal om det så bestämde jag faktiskt just en sak tills imorgon; jag ska på dejt nummer 2, vilket faktiskt är första gången i mitt liv. Och hur sjukt är det egentligen? Det kanske berättar något om mina problem med att binda sig, men nu ska jag på allvar ge det här en chans (enligt röstningsresultatet efter förra inlägget ;)) och göra ett undantag. Men man får nu sen se hur det går, jag har som sagt absolut ingen erfarenhet av hur sådant här fungerar...

Är det meningen att jag ska göra något speciellt eller räcker det liksom att bara dyka upp...? Och så en annan sak, anses det vara okej att låta pojken betala hela tiden? Jag litar inte riktigt på mina egna åsikter i det här fallet eftersom jag normalt försöker utnyttja olika förhållanden så mycket det går, men jag tänkte att om jag ska försöka göra det här lite mer långvarigt än normalt så kanske det är andra regler som gäller. I och för sig verkar personen i fråga anse det vara en självklarhet att han betalar för båda, men jag bara undrade om det kanske är meningen att jag också ska göra det emellanåt...?

Annars så ör det imorgon sista dagen hemma för mig. Sedan far jag först en vecka till Ruka och därefter till Cypern (!!!). Eller ja, jag far ju bara om det här jävla askmolnet eller vad det är skulle kunna vara så vänligt och släpa sig någon annanstans tills dess. Men det verkar nog ganska lovande ändå; idag när jag kollade så verkade det som att en del av flygen redan går och vi har ju faktiskt ca 1½ vecka ännu tills vi ska fara...


Hur vet man...? - 20.04.2010 22:12
----------------------------------------------------------------------
Okej jag vet att det här redan är andra inlägget idag, men jag tror att jag behöver lite hjälp med en sak...

Jag var alltså idag på en dejt, som jag åtminstone tror att var helt lyckad. Men nu råkar det ju vara så att jag aldrig har lyckats hålla fast vid ett förhållande längre än typ en vecka och verkligen inte har någon aning om hur sådant här som dejtande fungerar... :S

Men visst är det en relativt bra dejt om man inte tröttnar på personen efter 5 minuter, inte känner att han är så äcklig att man måste springa iväg direkt och t.o.m. kan tänka sig att träffa honom en gång till? För mig var det i varje fall första gången för flera av de där sakerna. Speciellt det där med att tröttna på någon direkt brukar jag ju ha lite problem med... Så vad anser människor, var det tecken på en lyckad dejt eller borde jag göra som jag brukar och ge upp direkt?

Han verkade faktiskt helt trevlig, och jag tror att jag hade helt roligt. Sedan var han ju så vänlig och talade om för mig hur otroligtfin jag är var tionde sekund, vilket inte heller precis störde mig ;) Och han verkade åtminstone helt allvarligt intresserad också av något annat än det "vanliga". Och på riktigt gentlemannasätt insisterade han ännu på att följa mig till träningarna och ville inte på något sätt släppa mig. (Vilket i och för sig sedan resulterade i att vi stod utanför simhallsdörren och han gav mig en "hejdå-puss" just då min tränare och några typer från min grupp kom, vilket i sin tur resulterade i ännu ett sexsamtal om hur viktigt det är att unga flickor håller ihop benen, både i simningen och i allmännhet. Inte för att jag fattade idén, han borde nog åtminstone vara medveten om att det är lite sent för det...)

Men alltså, hur fortsätter sådant här? Om jag nu lyckas övertyga mig själv om att det var lyckat, så vad gör man sedan?

Och så en annan intressant detalj som jag har gått och undrat över idag; varför finns det en toalettstol utanför granntrappan och varför förökar den sig? Alltså idag på morgonen stod där en toalettstol, vilket i och för sig kan vara helt förklarligt om någon t.ex. remontar badrummet. Men sedan har den förökat sig under dagen, först till två stycken, och nu står där redan tre. Och jag kan bara inte komma på någon vettig förklaring till varför någon skulle ha tre, eller ens två, toaletter stående utanför trappan. Jag menar, hela vårt hus består för det första av bostäder med bara en WC... Kanske toaletter också lever och har lite samma tendens som t.ex. råttor att de förökar sig helt okontrollerbart...?


Första gången igenom - 20.04.2010 15:30
----------------------------------------------------------------------
Nu har jag äntligen kommit igenom hela Galenos en gång. Eller, egentligen gjorde jag nog det redan igår, men orkade inte skriva något då, så vi kan leka att det hände nu istället ;) Nog för att jag ännu måste läsa den ett par gånger innan jag kommer ihåg vartenda ord, men alltid är det ju en början ändå...

För övrigt så tror jag att jag har fått en ny stalker. Eller är det bara jag som tycker att det går lite till överdrift när man ringer någon minst 2 gånger per dag? Jag försökte förklara till honom att det blir lite jobbigt när han hela tiden envisas med att ringa och försöka stämma träff och så där, men han påstod att några gånger per dag inte alls är hela tiden. Tydligen skulle han kunna ringa var 5:e minut också eller liknande, så efter det bestämde jag mig helt enkelt för att det kanske var bättre att sluta klaga innan det blir ännu värre...

Annars så var jag ju på tävlingar på veckoslutet, och där fick jag en ganska trevlig komplimang. Medan jag simmade alkuverran (eller försökte så gott det gick på en 25 meters bana med ca 100 simmare...) så kom en typ fram till mig och frågade hur snabbt jag egentligen simmar 50 m fjäril. Efter att jag erkände hur dålig min tid verkligen är så svalnade ju nog hennes intresse lite, men nu var det ändå ganska smickrande att min uppvärmning tydligen hade sett så proffsig ut att hon trodde att jag på riktigt var bra :) Så efter den uppmuntringen har jag nu försökt satsa lite mer på att simma fjäril på träningarna och inte alltid försöka hitta på bortförklaringar som att man ju drunknar om man simmar fjäril i en hel sarja eller något...

Och så borde jag säkert snart börja fundera på att packa någonting till Ruka, dit jag är på väg på fredagen med pappa, Tiina och Oliver... Min packning brukar nog alltid vara i sista minuten, men man kan ju alltid försöka förbättra sig. Fast på något sätt känns det lite dumt att gräva fram slalomkläderna och sådant när det är fullt solsken och 14 grader varmt ute. Inte för att man någonsin vet med vädret, igår t.ex. när jag skulle cykla till träningarna så kom det plötsligt någon värre hagelskur så att jag blev helt genomblöt och tvingades lämna cykeln på närmaste busshållplats och fortsätta därifrån med buss. Annars brukar jag nog cykla i regn också, men jag råkade ha över 10 km kvar och det var inte så där jättelockande att fortsätta när allt bara var kallt och blött och äckligt.


Sibbo nightlife - 17.04.2010 12:02
----------------------------------------------------------------------
Igår gjorde jag något ovanligt; jag lämnade civilisationen och for ut till en bar i Sibbo av alla ställen...

Jag var alltså i Paroni någonstans i Nickby, som jag för övrigt inte kan förstå varför det skall vara Sibbo "centrum" när det är så mycket längre bort och svårare att ta sig till än t.ex. Söderkulla eller något. Nog för att själva begreppet "Sibbo centrum" är ganska paradoxalt, jag menar hur kan man egentligen prata om ett centrum någonstans mitt i skogen där man kanske med god tur hittar en älg som närmaste granne på ungefär 5 km:s avstånd...? Ännu ett bevis på hur litet det egentligen är var väl att det t.o.m. fanns en bokhylla i baren, så att det verkade som att de måste kombinera biblioteket och baren eller något liknande ;)

Men om man bortser från att läget var lite ovanligt, så var det faktiskt väldigt roligt. Där var ett bänd, Sweet Revenge tror jag att det hette, och spelade och det var annars också kiva att träffa kaverina för omväxlings skull. Otroligt nog så fanns det ju nog vissa positiva aspekter med skolan också, åtminstone hade man alltid den överdrivet långa matrasten på sig att umgås med alla och ha en massa galna diskussioner. Nu har det mest blivit bibban och träningarna och det blir nästan lite tråkigt i längden...

Den här kvällen var jag dessutom chaufför, vilket var första gången och något jag egentligen inte hade väntat mig av mig själv i första taget ;) Men vad kan man göra, jag har tävlingar idag nu om några timmar och jag skall dessutom vara ansvarig för en massa småungar där, så jag tänkte att man kanske borde vara i någorlunda presentabelt skick och bilen var en ganska bra motivation till det. Till följd av det gjorde jag en del andra saker också för första gången; jag bl.a. tackade nej till en gratis drink och dansade fast jag var nykter... Drinken skulle visserligen ha varit av någon väldigt konstig person, men normalt är jag nog inte så kräsen. Dansen igen tror jag att fungerade just för att vi var i Sibbo. Jag menar, vem bryr sig om man skämmer ut sig lite inför en massa landebor som man antagligen ändå inte träffar på nytt så där i första taget.

På tal underliga människor annars, så fanns det nog av dem där också trots den glesa befolkningen. Kanske det annars var just därför de stod ut lite mer än vad de brukar göra i stan. I varje fall så fanns där en del personer med lite ...speciella... dansmoves om man säger så. En långhårig typ som verkade vara mer av den heavydiggande typen var t.ex. helt ensam på dansgolvet och utförde en mängd mystiska rörelser som emellanåt t.o.m. blev ganska skrämmande och våldsamma. Speciellt som han ju sedan med våld skulle ha mig med och dansa.

Men joo, allt som allt så var det helt rolig kväll, så tack till alla :) Med tanke på vad jag egentligen firade, förutom Ericas födelsedag förstås (Grattis fast det egentligen är först på måndag :D), så spelade de dessutom exakt rätt sång just innan vi for hem ;) Och nu kanske jag borde sticka iväg på tävlingarna och passa på att öva att backa lite med vår bil med samma...

P.S. Att vara nykter chaufför var faktiskt inte så hemskt som jag hade trott, nu kan jag t.o.m. tänka mig att vara det någongång igen ;)

P.P.S. Min telefon borde nu vara fixad så att det går att ringa till mig...


Telefonlös - 15.04.2010 11:15
----------------------------------------------------------------------
Min telefon har högst antagligen blivit stulen och det är helt otroligt störande!

Jag var alltså igår på kvällen/natten ute och festade och nu på morgonen så märkte jag att jag inte längre hade någon telefon. Antagligen blev den stulen på nattbusshållplatsen, för jag vet att jag hade den i fickan då jag gick dit eftersom jag kollade på klockan och jag kan inte riktigt föreställa mig vad det annars skulle ha kunnat hända med den. Jag har lite svårt att föreställa mig att den skulle ha fallit ur fickan eller något, även om det ju nog också är möjligt.

Men där var alltså två random utlänningar på den där hållplatsen och en av dem började hänga på mig och fråga om vart bussarna går och sånt, så jag gissar att han antingen tog kännykkän då medan han försökte hipla på mig eller att hans kaveri gjorde det medan jag var upptagen av att försöka skuffa bort den första. (Märk annars, jag försökte faktiskt säga nej till någon, men så här lyckat blev det alltså...) Han var bara allmänt störande då han försökte förklara hur han såg mig som en syster samtidigt som han gjorde allt han kunde för att försöka hångla med mig, så jag var väldigt glad när det visade sig att han inte skulle med samma buss åtminstone.

Nu efteråt undrar jag förstås lite om hela bussgrejen bara var en distrahering för att kunna råna mig, men å andra sidan verkar det hela lite överdrivet för bara en relativt billig telefon. Fast det kan ju förstås också ha varit ett helt spontant infall, jag måste nog medge att jag vet hur frestande det är att bara göra en minimal rörelse med fingrarna om man ser att någon har saker utsitckande ur fickan eller väskan eller något... Men trots att det kan vara frestande så försöker jag alltid motstå det, eftersom jag faktiskt vet att det är fel och helt otroligt störande då man själv råkar ut för det.

Det är bara så besvärligt att vara telefonlös. Så hemskt värdefull var den ju inte, men där fanns alla mina nummer och gamla textare, bilderoch allting och nu har jag ingenting. Så om någon vill att jag ska kunna ringa till dem så behöver jag alltså numret på nytt. Och mig går det inte heller att få tag på, jag ringde idag klockan sju på morgonen och spärrade mitt sim-kort. Shit alltså, jag behövde verkligen inte ett sådant här extra problem och dessutom har jag inte ens råd med det. Men för att nu med våld hitta något positivt i hela den här härvan igen så kanske jag från och med nu skulle kunna lära mig att vara lite försiktigare...

Och till slut, min nationalitetssamling fick igår igen ett nytt tillskott, som dessutom verkade relativt okej;)


Lycka - 14.04.2010 19:46
----------------------------------------------------------------------
Det här blir ett kort inlägg för att jag helt enkelt inte orkar skriva någon lång och tråkig utläggning just nu, och dessutom kan jag bara inte sluta tänka på en sak. Jag säger bara att en endamening kan göra en helt otroligt lycklig.

"Kai sä oot jo alkanut syödä ja tajunnut et sun kroppa näyttää jo muutenkin ihan hyvältä?"

Och idag ut och festa! Kan det bli bättre? <3


Tvångsmatning och galna dagar - 14.04.2010 10:09
----------------------------------------------------------------------
Min fasta slutade igår några timmar tidigare än planerat, och mot min vilja. Jag var på riktigt helt död igår och kunde ungefär inte röra mig alls. Det verkar som att musklerna behöver näring för att återhämta sig trots allt. Men på träningar måste jag ju, fast jag lämnade nog cykeln hemma den här gången och tog den lite mindre energikrävande bussen. Men trots att jag "sparat på krafterna" var min prestation på träningarna totalt usel, och det ledde sedan till lite tvångsmatning...

Visserligen har jag inte simmat så väldigt bra på hela veckan, det verkar lite bli så när man faktiskt inte har någon energi alls, men på grund av den obefintliga konkurrensen i vår grupp så har det hittills inte märkts så tydligt då jag ändå varit snabbast av alla. Men igår så gick det bara inte längre, och tränaren märkte att något var fel då jag inte ens fick armarna ovanför vattenytan längre. Så han drog den slutsatsen att darrande händer och muskler som krampar bara man försöker röra dem det allra minsta var tydliga tecken på droganvändning och hade ett "allvarligt samtal" med mig.

Där hjälpte ju sedan inte annat än att försöka förklara om min fasta för att inte bli stämplad som värsta drogaddicten. Inte för att jag vet varför jag brydde mig, det är ju inte som om han skulle ha gjort något åt saken, men jag tyckte ändå att det var bättre att rätta till missförståndet. Sedan följde en lång förelääsning om hurdet jag håller på med är helt sjukt och att han verkligen inte förstår varför jag skulle behöva göra något sådant (det var ju nog helt kiva att höra förstås... ;)) och bla bla bla. Och efter det gick han helt enkelt till cafét och köpte en stor smörgås och en chokladpatukka till mig och släppte mig inte tillbaka i bassängen före jag hade ätit upp det.

På hemvägen tror jag sedan att min mage fick någonslags chockreaktion då det plötsligt kom in en massa socker och fett och annat som jag inte ätit på en vecka, och den bestämde sig tydligen för att reagera med att vara helt otroligt sjuk hela kvällen. Så tack nu för omtanken, men det var kanske inte riktigt rätt sak att börja med så där genast efter fastan. Nåja, men nu idag på morgonen var den bättre och jag åt till och med en smörgås till frukost. Det är ganska konstigt, men underligt nog har min kropp tydligen vant sig vid att inte få tillräckligt med mat, så jag blev faktiskt mätt med en smörgås istället för de 5 jag tidigare brukade äta.

Och så var jag på galna dagarna idag på morgonen. Det kan man verkligen kalla galna dagar; jag tror aldrig att jag har sett så där mycket folk där. Alla bara rusade omkring som galningar och roffade åt sig allt de såg utan att ens titta om de ville ha det eller vilken storlek det var först. Men annars var det nog helt lyckat, jag hittade ett par farkkun och några skjortor. Och dessutom borde min syster också vara evigt tacksam mot mig då jag framgångsrikt var hennes personal shopper och lyckades skaffa farkkun i rätt storlek till henne fast allting tog slut på under en minut. Det finns vissa fördelar med att inte bara rusa omkring helt huvudlöst, då kanske man märker att det finns kläder på den undre hyllan också och behöver inte stå med alla andra och gräva febrilt i högar med XL som ingen vill ha ;) Och så kan jag inte låta bli att vara lite stolt över att hennes byxor till och med var ganska lösa åt mig. Hon har alltid varit den smalare av oss, men tydligen har min fasta haft vissa positiva följder också :)

Nu tänkte jag utnyttja det fina vädret och gå ut och läsa istället för att stänga in mig i någon läsesal med en massa typer som inte kan hålla tyst.


Lite överansträngning...? - 12.04.2010 22:00
----------------------------------------------------------------------
Skulle egentligen skriva det här genast när jag kom hem och vara jätteeffektiv och fortsätta läsa till inträdesförhören sedan, men nu har jag istället varit lite mindre företagsam och bara legat på sängen och skakat i ca 1 timme...

Annars har jag nog varit ganska aktiv idag, och jag tror att det är det mitt nuvarande totalt energilösa tillstånd beror på. Jag har då alltså varit och simmat på morgonen (visserligen bara lite på 3 km, men ändå) efter att ha fått något mystiskt infall då jag hur som helst inte kunde sova pga att grannarna började släpa omkring sina möbler igen kl 7 på morgonen. Sedan cyklade jag till bibban och läste en god stund. Jag kan nu stolt berätta att jag är på kapitel 12 och har kommit över halva boken. Om jag fortsätter lika effektivt så borde jag enligt mina överoptimistiska beräkningar ha en chans att hinna slut boken på fredag. Fast med tanke på hur lätt distraherad jag är av t.ex. internet och annat så kan det nog bra hända att det tar längre ändå...

Sedan for jag alltså iväg på träningar, och eftersom det var så skönt igår så tänkte jag att jag skule ta cykeln idag också fast jag skulle till Britas och det är ca 12 km dit. Sedan skulle jag först lära mina älskade små typer fjäril, vilket visade sig vara helt hopplöst, men i varje fall effektiv träning för mig då jag själv också var i vattnet och simmade hit och dit och försökte se vad de höll på med. Efter det var dags för mina egna träningar som började så där trevligt med en en timmes kuntopiiri bestående av bl.a. 3 x 100 punnerruksia, 3 x 100 magmuskler, 3 x 100 ryggmuskler, 3 x 100 kyykkyn och ca 20 minuters trappspringning. Och efter det ännu 1 ½ timme simning som jag idag hade glädjen att utföra med vår ljuvliga, enorma tvättsvamp hängande efter mig. En tvättsvamp kanske inte låter så farligt, men för det första är den verkligen enorm och för det andra så har den en liten tendens att suga i sig största delen av vattnet i bassängen och sedan sjunka till botten och hänga där som en helt orubblig tyngd.

Efter det där kanske det är helt förståeligt att cyklingen hem inte gick så där väldigt snabbt. I ett skede tror jag t.o.m. att jag höll på att svimma eller något för plötsligt bara märkte jag att jag lite hade "glidit ut" från cykelvägen och över på de mötande bilarnas fil... Trots allt kom jag ändå hem efter några pauser och lyckades på något sätt släpa mig in och slänga mig på sängen där jag sedan alltså låg och bara skakade i hela kroppen och orkade inte röra en fena. Mina händer darrar ännu också så mycket att det är lite besvärligt att skriva och av någon orsak har jag kallt hela tiden fast min termometer visar att det är 28 grader inne i mitt rum.

Kanske jag har överansträngt mig en aning idag? Saldot blev alltså ca 30 km cykling, 3½ timme simning, vilket innebärca 8-9 km,och 1 timme tung kuntopiiri. Och energitillgången var ju inte så där optimal eftersom jag bara har ätit lite yoghurt, 3 bananer och ett visserligen enormt lass med riven morot... Men en dag kvar av fastan, nu måste jag ju överleva så mycket ännu. (Jag tänkte alltså sluta imorgon på kvällen, eftersom jag då skulle ha "fastat" i 8 dagar och på det sättet kanske lite ha ersatt den dag jag var på båten och "tvingades" äta.)

Och nu borde jag ännu på något sätt lyckas hitta så mycket energi att jag skulle orka svänga sidorna i Galenos. Antagligen skulle det gå lättare om jag först skulle gå till köket och ta några salladsblad eller något, men aldrig i livet att jag skulle orka stiga upp härifrån...


Hål i magen - 11.04.2010 19:46
----------------------------------------------------------------------
Nu har jag bestämt mig. Jag håller på med min fasta i en vecka, vilket betyder att jag slutar på tisdag. Annars skulle jag nog vilja fortsätta, men det fungerar helt enkelt inte med träningarna, och dessutom är jag helt otroligt trött på sallad...

Idag har jag börjat cykelsäsongen på allvar i och med att jag cyklade till Märsky (ca 9,5 km) för första gången det här året. Det kändes helt otroligt bra och jag kom fram till att det kanske till en del berodde på att jag inte hade cyklat ordentligt på nästan ett år. Förra året hade jag ju den där störande knäoperationen som gjorde mig till någon värre invalid hela våren, sommaren och hösten... (Nog för att jag är ganska glad för att jag blev opererad egentligen; senast idag lyckades jag halka i duschen och efter att först ha varit livrädd i en halv sekund och bara väntat på att känna den intensiva smärtan så märkte jag till min stora glädje att mitt knä faktiskt inte ens hade gått ur led tack vare att det nuförtiden är "fastbundet" ;))

Nog för att det var skönt att cykla, men tydligen mer energikkrävande än jag trott. På ditvägen var det visserligen inte så farligt fast det nog tog hela 26 minuter och alltså blev långt ifrån mitt rekord på 23,5 min, men tillbakavägen var verkligen tung. Det kändes som att jg skulle ha cyklat omkring med ett stort hål i magen och absolut ingen energi i kroppen. Pinsamt nog så förlorade jag till och med min traditionella tävling mot bilarna... Så när jag äntligen lyckats släpa mig uppför trapporna och in genom dörren hemma, bestämde jag mig för att den här fastan tyvärr inte kan fortsätta hemskt länge mera.

Men för att fokusera på något positivt så fick jag ganska glädjande feedback för träningarna jag höll idag. Simmarna, alltså de lata och besvärliga typerna jag tidigare har skrivit om, var för en gångs skull illröda i ansiktet när vi slutade, alla hade hållits i lähtön och ingen hade dött. En verkligt lyckad träning med andra ord, och nog är det ju alltid trevligt att höra :)


Beklagligt avbrott - 10.04.2010 17:23
----------------------------------------------------------------------
Nu måste jag tyvärr erkänna att jag hade ett avbrott i min fasta på torsdag och fredag, men nu fortsätter den igen. Fast nu känns det nästan ännu svårare att bara äta den allra nödvändigaste mängden och dessutom bara i form av grönsaker och frukter. Jag tror nog inte att jag fortsätter med den i 4 veckor ändå fast det nog lite känns som att jag förlorar mot mig själv nu... Men å andra sidan skulle det kunna bli farligt att fortsätta allt för länge, under de 3 dagarna jag satsade på fastan så gick jag ner i vikt ungefär 3 kilo, och nu då jag börjat igen verkar det fortsätta med nästan samma takt. Om jag skulle fortsätta ända tills vi far till Cypern så skulle jag väl inte väga mer än 10 kilo sedan och skulle väl inte riktigtha ett speciellt hälsosamt viktindex längre ;)

Nåja, men orsaken till mitt avbrott i fastan var alltså att jag for till Åland för att delta i skolornas simtävlingar. Det skulle helt enkelt inte ha fungerat att äta bara grönsaker på båten, och dessutom behövde jag väl lite energi för att inte skämma ut vår skola totalt. Och det var verkligen ett helt klokt beslut; jag tror inte man kan kalla stafettguld och en 6. och en 8.placering enfullständig utskämning ändå.

Under resan märkte jag också att dettydligenär helt otroligt tråkigt att vara nykter på en båt.Jag testade det nu för första gången eftersomalla simmare från huvudstadregionen reste med samma båtoch på det sättet ändå hade lite med varandra attgöra. Det var helt enkelt ingen ide att dricka när manvar på väg på en tävlingresa och dessutom skulle vara någotslags exempel för en massa lågstadiebarn...Efter baraett par glas vinhittade åtminstone inte jag något intressant att göra där, så det blev istället liteuttråkat hängande i nattklubben eller i hytten. Det var egentligen ganska pinsamt attmärka i vilket skick människorna så där i allmänhet var där. Speciellt då vi kom tillbaka med en dagsbåt och där fanns personer som inte enshölls och stå klockan 3 på dagen...

Men tävlingarna gick åtminstone bra ochjag bättrade bland annat mindet här årets tid på 50 m crawl med 1 sekund. Dessutom tror jag att det varett nytt rekord på kort bana också. Kanske jag inte ändå är iriktigt så dålig form som jag trodde.Och bara föratt nu ännu skryta med hur bra vi var så kan jag juberätta att det fanns så lite stafettlag från gymnasier med attflickorna och pojkarna simmade i samma hit, och vi blev andra! Lärkans pojkar vann oss visserligen, men nu tyckerjag ändå att det är ganska bra att vi vann alla andra, både pojkar och flickor ;)


Minnet - 07.04.2010 23:14
----------------------------------------------------------------------
"Då minnet börjar svika, även om endast helt obetydligt, märker du att minnet är livets grundpelare. Ett liv utan minne är inget liv... Att vara konsekvent, våra motiv, känslor och gärningar baserar sig alla på minnet. Utan minnet är vi ingenting alls." (Luis Bunuel, inledning till kapitel 7.10 i Galenos)

Min farmor har flyttat in hos oss, och det är bara för sorgligt att se på. Jag klarade inte av att vara där, så fast jag lite hade planerat att bli över natten hos min pappa så kom jag ändå hit till mamma till natten.

Hon har alltså ganska allvarlig alzheimers, och min farfar orkar helt enkelt inte med henne, så nu försöker min pappa spela den perfekta sonen och släpade hem henne. Och då menar jag bokstavligen släpade, hon hatar att vara någon annanstans än hemma hos sig, och fattar inte alls varför hon blir dumpad på olika ställen hela tiden. Och det är just det som är så sorgligt, att hon själv inte ens fattar att det är något fel på henne.

Då jag kom in genom dörren idag så stirrade hon först på mig en lång stund, och sedan frågade hon "Kuka sinä olet?". Efter att ha förklarat vem jag var ca 5 gånger och dessutom varit tvungen att upprepa det med jämna mellanrum hela kvällen kom hon väl fram till att jag antagligen nog var någon hon kände. Så sedan började det istället med alla eviga frågor om var jag går i skola, om jag har gift mig redan, om jag har ett arbete osv. I och för sig har jag inget emot att svara på dem med några minuters mellanrum, men jag vet inte, på något sätt klarar jag bara inte av att se sådant där.

Sedan en intressant detalj, hon plockade upp samma tidning från bordet hela tiden, läste namnet och frågade vad det var. Sedan öppnade hon tidningen, läste någon slumpmässigt utvald nyhet och lade tillbaka den på bordet. Efter en stund upprepades samma procedur och hon var lika fascinerad av den här "nya" tidningen igen. Och däremellan frågade hon hela tiden vilket datum det var och när hon skulle få fara hem.

Och det allra värsta är ju att alzheimer är genetiskt och nedärvs speciellt till kvinnorna i familjen. Både min mormor och farmor är nu i det där skicket, så jag har antagligen en ca 110% chans att bli sådan jag också... Shit, jag tror att jag har hittat en av de få saker som jag verkligen är rädd för. Jag vill absolut inte bli en sådan där börda för alla och sedan inte ens själv förstå det! Citatet i början passade bara så bra, "ett liv utan minne är inget liv".

Ai joo, fastan fortsätter ännu, men träningarna går inte riktigt lika bra som vanligt. Hade problem med att gå uppför backen till busshållplatsen efteråt idag, så kanske det var en bra idé att jag ändå lämnade cykeln hemma ;)


Bra början på "fastan" - 06.04.2010 22:36
----------------------------------------------------------------------
Jag har nu också börjat "fasta" efter att ha blivit inspirerad av Banankokaren. Min fasta är dock inte riktigt lika bokstavlig, eftersom jag kom fram till att jag helt enkelt inte överlever en vecka utan att äta om jag ska gå på träningar samtidigt. Så istället tänker jag förlänga den lite, men göra den mindre extrem. I praktiken innebär det här att jag tänker försöka överleva på bara frukter och grönsaker i ca 3-4 veckor.

Dagen börjademed en frukost bestående av bara yoghurt (jag räknar det till frukter eftersom det var fruktyoghurt, dessutom är det viktigt med kalsium), vilket var en ganska stor förändring till mina normala 5-6 smörgåsar och müsli med yoghurt. Sedan for jag till bibban och läsa Galenos i några timmar. Eller det var vad jag hade planerat att göra, men blev lite distraherad av att lässalen var fullsatt med människor som alla höll på med något som var mycket intressantare än kapitlet jag försökte läsa. Då jag lyckades slita blicken från typerna bredvid mig som var väldigt upptagna av att testa hur långt ner i halsen på varandra man kan sticka sina tungor fick jag ändå reda på en intressant liten detalj; man kan tydligen riskera att få en hjärnskada om man äter för lite...

Sedan var det muntligt prov i spanska på tidtabellen, eftersom jag i något ögonblick av tillfällig sinnesrubbning tydligen hade anmält mig till det frivilligt... Jag tycker verkligen synd om vår lärare, som så där trevligt nog var den som höll provet. Efter att ha haft oss i 8 kurser måste det kännas lite nedslående att medge att ens bästa elever inte ens kan få ihop några enkla meningar på ett språk som ens skulle likna spanska...

Så jag for hem och tröståt lite kokta grönsaker, som jag visserligen hatar, men ska man fasta så ska man ;) Och med det som enda energiförråd for jag iväg på träningar, där vi hade en väldigt trevlig start efter påsklovet med en 6 kms sekari-sarja... Efter en snabbuträkning kommer man ju fram till att det bl.a. blir ca 1,5 km fjäril och lika mycket av alla andra simsätt, vilket jag kan meddela att inte var särskilt lätt på så gott som tom mage. Dessutom upptäckte jag att för lite energiintag tydligen leder till att man lättare får sendrag. Jag hade sendrag i en benet under hela de två timmar långa träningarna. En hemskt intressant känsla. Och så försökte jag också undersöka om det faktiskt är sant att man inte kan vänja sig vid smärta, men tyvärr kom jag inte riktigt fram till något entydigt svar. Visst blir man van vid det och kan tränga undan det, men å andra sidan tar det ju nog lika sjukt också efter 2 timmar som det gjorde i början.

Och nu sitter jag här hemma vid datorn och äter en banan. Skulle vara intressant att veta hur lite kalorier jag har ätit idag, kanske jag måste leta upp något program som kan räkna ut det. Jag gissar ändå att det är en viss skillnad mot mina normala matvanor, som antagligen brukar bli närmare 4000 kcal per dag ;) Nåja, men jag ska se hur det går med den här fastan, om jag är helt död imorgon så får jag kanske lite utöka mina tillåtna livsmedel. Men det är ganska roligt egentligen att testa sin självdisciplin så här.


Oväntat möte - 05.04.2010 20:41
----------------------------------------------------------------------
Jag kom just hem efter att ha varit fram och tillbaka och hälsat på min pappa. Den verkliga orsaken till det här ganska onödiga halvtimmes besöket var att min syster hade glömt någon livsviktig topp som hon bara måste ha på imorgon där. Jag vet nog hur det kommer att sluta, hon stiger som vanligt upp en timme tidigare än hon egentligen behöver, provar hela sin garderob och kommer fram till att hon absolut inte kan sätta på sig det hon hade tänkt, vilket leder till att toppen ligger bortglömd på golvet helt i onödan. Men jag hade nu inget annat att göra så jag erbjöd mig att komma med. Och pappa blev ju glad över vårt överraskningssbesök :)

Nåja, men vi gick alltså gående, och på vägen mötte vi en typ som bor i närheten och som jag typ hade ett one-night-stand med här för några veckor sedan... Situationen var ju inte riktigt optimal, då han helt tydligt ville ha en repris och inte heller drog sig för att helt öppet diskutera saken fast min syster stod bredvid. Jag försökte först ge väldigt diskreta vinkar om att det här verkligen inte var rätt tillfälle och började gå iväg, men han var seg och hängde efter oss. Efter att jag väldigt menande försökte förklara att det här är min lillasyster blev det bara ännu värre. Tydligen var han någonslags äcklig pervers typ som blev väldigt kåt på en threesome med två systrar. Alltså uj!

Till slut fattade han ändå vinken och stack, men det lämnade ju mig ändåi en ganska så pinsam situation. Jag menar, hur förklarar man sånt där till sin syster? Jag kom åtminstone inte på något vettigt, så jag försökte lite desperat släta över saken och påstå att han var någon galning jag aldrig träffat tidigare, men det var nog inte speciellt trovärdigt... Jag kan väl bara hoppas på att hon för en gångs skull skulle hålla tyst om det här och vara glad för att det ändå var med henne jag råkade ut för något sånt och inte med någon av mina föräldrar.

Men snälla, sedan när blev det okej att vara med två systrar samtidigt? I vanliga fall är jag nog inte den första att fördöma någonting, men det där verkar bara äckligt! Kanske jag borde börja kolla lite noggrannare vem jag låter mig bli upplockad av på gatan och inte godkännariktigt vem som helst.Lite mystiskt verkade det nog i och för sig redan då vi klättrade in till "honom" via balkongen, men just då orkade jag inte bry mig. (Ifall någon undrar så var det ändå en kompis till honom som bodde där, så vi riskerade inte på det sättet några allvarligare konsekvenser för inbrott, men i varje fall...) Eller sen borde jagsluta gå hem med typer som bor i samma område som jag. Om jag skulle göra det så skulle jag åtminstone kunna undvika oönskade situationer som den här och det skulle annars också bli mindre besvärligt. Men sen finns det ju också den här aspekten om att det är så praktiskt och att man med största sannolikhet hittar någon som bor i samma område då man letar efter människor på nattbussar eller då man går hem och vill ha sällskap...

Besvärliga problem som jag gissar att ingen ändå är intresserad av men som jag bara måste få klaga på.


Årstidsberoende färger? - 04.04.2010 23:01
----------------------------------------------------------------------
Gårdagens shopping gick faktiskt underligt bra, och för ovanligthetens skull hämtade jag till och med hem en del saker också. Saldot var alltså två par skor, en skjorta, en bikini och tro det eller ej; en klänning.

Men nu är problemet, eller jag ser det egentligen inte som ett problem menförsöker bara försäkra mig om att jag inte är den enda, det att klänningen är mörklila. Annars skulle den vara ganska snygg att sätta på dimissionen, men min mamma m.fl. verkar tycka att det är helt förbjudet att sätta på sig någon mörk färg på våravslutningen. Själv ser jag inte riktigt felet med det, och jag undrar dessutom lite om hon på allvar hade tänkt sig att jag skulle sätta på mig någon pastellfärgad gräddtårtskreation med spets och volanger och allting. I så fall känner hon mig verkligen inte särskilt bra.

Och varifrån kommer egentligen den här underliga föreställningen om att mörka färger hör till vintern och att bara pastellfärger godkänns på våren/sommaren? Skulle det inte i så fall vara mer logiskt att använda ljusa färger på vintern för att lite lysa upp omgivningen då det annars är mörkt och dystert ute och spara de mörka kläderna till sommaren då det redan är ljust och trevligt ute? Inte för att jag bryr mig, jag använder helst svart året om, men det var bara en tanke.

På tal om det så tycker jag faktiskt att mamma borde vara nöjd med mitt inköp, åtminstone är det ju inte svart, vilket redan betyder att jag har lytt hennes viktigaste krav. Hon har ju den här föreställningen om att jag är en allmänt missanpassad person och att jag under hela gymnasietiden inte har haft en enda vän och bara suttit ensam i något hörn och planerat hur jag ska kunna bygga den effektivaste bomben för att spränga hela skolan i bitar. Så på något sätt anser hon nu att det skulle bekräfta allas misstankar (som jag jag för övrigt hoppas att hon är ganska ensam om) om jag skulle sticka ut ännu lite mer genom att vara helt svartklädd på "denna glada dag"... Jag förstår verkligen inte hennes tankegångar, men om det får henne att tro att hon har uppfostrat ett lite mindre psykopataktigt barn om jag sätter på mig en icke-svart klänning så varför inte?

Men icke-svart är också allt jag tänker gå med på. Oberoende hur mycket jag sticker ut i raden av perfekta kloner i pastellfärgade klänningar och perfekt hår och smink (inte menat som någon förolämpning, ta inte illa upp, det är bara mitt "psykopatiska" sätt att se på saken ;)) så tänker jag inte plötsligt byta stil bara för att passa in enligt henne. Dessutom är jag ganska säker på att hon gör så stor sak av hela det här bara för att hon hoppas på att få imponera på våra snobbiga släktingar. Jag kunde verkligen inte bry mig mindre, men hon envisas med att bjuda in sina kusiner från Munksnäs till min studentfest, och det är meningen att vi ska visa att man faktiskt kan vara "fin" och "en stolthet för finlandssvenskarna" fast man bor i östra Helsingfors också.

Alltså snälla, det är allt sånt jag hatar. Jag hatar att vara finlandssvensk (inte själva språket, men hela konceptet och alla fördomar det innebär), att ha rika släktingar och att behöva visa upp sig och försäkra alla om att man nog har lyckats göra något vettigt med sitt liv. Det är dessutom så falskt. Jag menar, det är bara att inseatt vi inte kan mäta oss med typer som har äkta märkesväskor i regnbågens alla färger (som om jag skulle bry mig, men av någon orsak har jag fått höra om den lilla detaljen varje gång jag använder min fina axelväska som jag betalat en struntsumma för till någon torgförsäljare någonstans i Spanien) och ger lyxbilar i födelsedagspresenter till otacksamma barn som bara klagar på att det var fel märke... Jag har knappt ens träffat de där människorna och känner dem högst till namnet, men ändå är det alldeles självklart att de måste bli inbjudna.

Sen när blevdet hären tävling, och varför ska man tävla om så löjliga saker? Ai joo, före jag började klaga på allt annat så undrade jag vad jag ska göra med klänningen. Nu är det väl okej att ha en mörklila klänning, som föresten var ganska snygg och underligt nog till och med fick mig att se nästan normal ut istället för ett fläskberg eller bodybildare som de flesta kläder brukar göra, fast det tydligen är fel årstid för den?

Ifall någon är intresserad så har jag dessutom varit och simmat 4,5 km, cyklat omkring i skogen i regnet, städat klädskåpet och läst ett halvt kapitel i Galenos idag. Nä, trodde inte det heller ;)


För mycket att skriva - 02.04.2010 22:46
----------------------------------------------------------------------
Nu har jag tydligen lyckats med en av de där helt för långa pauserna igen för jag skulle ha helt massor att skriva och vet inte riktigt varifrån jag ska börja eller hur mycket jag ens ska ta med. Antagligen är människor inte så jätteintresserade av vad jag gör varje dag, men av någon orsak skriver jag det ändå, så ni får bara stå ut ;) (Btw, ursäkta på för hand ifall stavningen i det här inlägget är lite speciell, mamma "envisades" med att öppna en vinflaska idag, och eftersom hon dricker högst ett halvt glas och jag är den enda andra som tcker om (eller kanske mera älskar ;)) vin här så har det vissa föjlder för korrekturläsningen, som jag inte annats heller använder så där otroligt mycket tid på...)

För det första skulle jag behöva lite tolkningshjälp, och egtersom mina inlägg verkar vara väldigt populära material för psykoanalyser så tänkte jag att det här kanske är rätta stället för det. Alltså först, vill någon berätta åt mig om det finns flera möjliga tolkningar på det här, för jag har funderat och komer bara på en...:

Jag: "Shit jag är för gammal för dom här tävlingarn..."
Han: "Du är för gammal för vissa saker men för ung för andra..."

Egentligen skulle jag förstås bli hemskt glad om det visade sg att jag inte är helt ensam om min tolkning, men jag tror att jag kan vara lite partisk och inte se alla möjliga aleternativ i just den här situationen. Dessutom kan det ju bara inte vara så, eller...? Och så undrar jag också hur det är meningen att man ska tolka det att en man, som för övrigt är väldigt "manlig" och inte på något sätt gay-aktig eller något (det är inget fel på sådana heller, missförstå inte), bokar en pedikyr åt sig dagen efter att man kommenterat att han har gula tånaglar? Tydligen hade kommentaren kommit från en så viktig instans att man genast måste åtgärda det, vilket fick mig att tilka det ännu mera "fel" än jag redan gjorde...

Annars så har min långa skrivpaus mest berott på att jag helt enkelt har förbjudit mig själv från att sätta på datorn. Jag har kommit fram till att jag bara inte har tif med det. Just nu försöker jag istället satsa på att lädsa ordentligt till medins inträdesprov när ja nu tydligen har lyckats moka skrivningarna ganska ordentligt och inte längre kan räkna med att ha en massa urgångspoäng. Jag har nu kommit igenom ca en femtedel av boken, och jag måste faktiskt medge att det är ganska invecklatt. Jag har försökt intala mig själv att om jag inte fattar det så finns det en liten chans att ingen annan fattar heller, men den är det ju det här med att alla går på en massa svindyra prepkurser där de här sakerna antagligen förklaras också... Men bortsett från att jag inte fattar något så är jag ganska stolt över att jag faktiskt har satt igång och gör något. Jag har nu suttit i biiban så mycket jag har hunnit och läst i flera timmar. Det är ganska effektivt att läsa där (även om jag stör mig helt massor på att människor inte kan lära sig att man kan trycka ner handtaget när man stänger en dörr och fasktiskr inte behöver smälla den allt vad man orkar) för man har ingenting annat som kan distrahera en hela tiden (läs: datorn ;)).

Så har jag försökt börja med någonslags intensivdiet också för att kunna se någorlunda ok ut till vår resa. Lite utopistiskt visserligen att lyckas göra något åt ett så här hoplöst fall på bara 3-4 veckor, men alltid kan man ju försöka. Det fungerade faktiskt relativt bra ända till idag, då jag som sagt har hällt i mig en massa kaloriere i form av en vinflaska och dessutom ätit sacherkaka som någon hade ställt fram på bordet. Fast å andra sidan var jag ute och gå i ca 3 timmar också, så kanske det tar ut varandra?

Imorgon blir det igen mardrömsshopping på schemat, eftersom jag i något svagt ögonvlick medgav att det kunde vara ett bra tillfälle att fortsätta mitt desperata sökande efter en klänning till dimissionen... Om jag överlever så ska jag försöka rätta den här texten så att den blir någorlunda läsbar ;)