Mars 2010

Vart är ungdomen på väg? - 28.03.2010 19:30
----------------------------------------------------------------------
Jag undrar bara hur nuförtidens barn (för jag hör ju faktiskt inte mera till dem, jag är vuxen ;)) kan vara så otroligt naiva och omedvetna om hur saker fungerar. Inte var jag nu åtminstone så borta när jag var i den åldern...

Jag var idag igen och tränade mina "småungar", som faktiskt redan är ca 13-14 år oberoende av vad jag kallar dem, och jag visste inte riktigt om jag skulle skratta eller gråta åt deras enorma problem. En av dem hade alltså mens och kunde absolut inte gå och simma på grund av det. Min naturliga reaktion var förstås att informera henne om att tamponger faktiskt är uppfunna och att det nu faktiskt inte är någon orsak till att skippa träningen. Och hon svarade att hennes mamma hade förbjudet henne att använda dem. Tydligen är de inte "lämpliga" för flickor i hennes ålder, de borde bytas med en timmes mellanrum för att man inte ska få någon livsfarlig infektion och inte kan ju döttrarna använda dem när mamman inte heller gör det. Alltså vad är det för fel på en del människor? Vi lever ju faktiskt i en modern värld där det inte är nödvändigt för flickor att ligga i sängen en vecka i månaden som några värre invalider.

Så hon, som för övrigt är helt otroligt störande och inte har en aning om någonting, blev alltså på kanten och satt och tittade på och störde mig i 2 timmar. Jag fick bland annat veta att hennes syster hade druckit alkohol på veckoslutet (hon hade alltså smakat en klunk från sin pojkväns ölburk) och nu tydligen var något värre problembarn som kommer att sluta som en alkoholiserad, hemlös förlorare. Och vad kommer inte att hända om hon någon gång måste taett blodprov och föräldrarna får reda på att det finns alkohol i hennes blod? Jag visste inte riktigt var jag skulle börja; borde man berätta att alkoholen faktiskt inte hålls kvar i blodet för evigt eller förklara att man nog inte blir en livstidsalkoholist av en klunk öl?

Sedan kom hon till det verkligt allvarliga problemet, nämligen att hon är gravid. Jag vet verkligen inte varifrån hon hade fått det, men tydligen var hon så övertygad om saken att hon till och med hade gått till apoteket och köpt ett graviditetstest. Men inte hade hon ju kunnat använda det ännu, eftersom hennes föräldrar ju skulle kunna få veta det också på något sätt. Efter att ha tagit några djupa andetag och gjort mitt bästa för att intala mig själv att hon inte kan hjälpa att hon är så dum försökte jag väldigt långsamt och tydligt förklara att hon inte kan vara gravid, eftersom hon för det första har mens just nu och för det andra aldrig har haft en pojkvän eller något ens i närheten av det.

Och en annan av typerna som simmar där är tydligenöver öronen förälskadi min kaveri som tränar den där gruppen tillsammans med mig. Annars skulle jag ju inte riktigt kunna säga något om saken, men det var bara så löjligt. Hon bekände helt öppet att hon är kär i honom och nu förväntar hon sig att jag ska berätta det för honom nästa gång vi träffas och försöka lägga in ett gott ord för henne. Och hon tror helt på allvar att han kommer att bli överlycklig över att få höra det här och ungefär kommer att fria till henne nästa gång de ses. Hon kommer att bli ganska ordentligt besviken, men vad kan man göra när någon har en helt förvrängd verklighetsuppfattning och inbillar sig en massa...?

Så fick jag också höra av en av föräldrarna till barnen att våra träningar är helt för utspridda och att de dessutom är väldigt opassliga tider så att det blir besvärligt att skjutsa dem hit och dit hela tiden. Men hallå, bussarna är faktiskt också uppfunna och man kan förflytta sig från ett ställe till ett annat utan bil och privatchaufför. Det sorgliga var ju att personen det här gällde faktiskt redan är 15 år gammal och aldrig har använt en buss i sitt liv. Hon är så överbeskyddad man kan bli; hon blir skjutsad över allt, hon har aldrig varit ensam hemma en enda minut och hon har aldrig behövt så mycket som bre en smörgås då hon har varit hungrig. Vad tänker en del föräldrar på? Hur har de tänkt att hon nångång i en väldigt avlägsen framtid ska kunna bli vuxen och klara sig själv?

Jag vet inte vad det beror på, kanske jag har blivit lite härdad av att ha bott i östra Helsingfors (senast idagkom en typ och sitt bredvid mig i bibban och hade blod rinnande över hela ansiktet och var stupfull...)hela mitt liv och haft föräldrar som varit för upptagna av att strida med varandra eller hitta på svepskäl för att vara borta hemifrån hela kvällen om inte natten också, men jag kan helt enkelt inte förstå att de här människorna kan vara så otroligt bortskämda. Jag menar, jag har åkt buss och tagit mig själv till skolan ända sedan jag började ettan i skolan. Det var nu bara så att föräldrarna inte kunde vara hemma hela tiden, och skulle man någonstans så måste man helt enkelt ta bussen eller cykeln eller vad som nu var det mest praktiska. Och inte kan man ju vara så där borta och ovetande om allting! Det finns ju en massa sexualundervisning och allt i skolan, och dessutom måste de ju i något skede ha använt en TV eller dator eller något. Man kan helt enkelt inte undvika att få reda på en del saker.

Stackars barn, och hur ska det gå med framtiden om det där är vad som väntar?


Vip-bord och miljonärer - 27.03.2010 12:20
----------------------------------------------------------------------
Igår var ganska underhållande på många sätt. Det verkade som att ungefär alla hade bestämt sig för att fira att skrivningarna är "slut" och satsa på en riktigt ordentlig festkväll.

I början av kvällen träffade jag en typ som antingen hade gjort ett väldigt misslyckat besök till frissan eller sen trodde han på allvar att något som i det närmaste liknade "Krusty-the-clown-frisyren" (han från Simpsons med turkost hår utstickande i två trianglar på sidorna av huvudet) var det senaste modet. Jag vet inte riktigt vilket som är värre, men snyggt såg det ju inte ut med mitten av huvudet rakat och några mystiska tofsar på sidorna... Han hade tydligen födelsedag och hans kaveri tyckte antagligen synd om honom, för han gick omkring i baren och försökte desperat få varje flicka i hela baren att gå och gratulera honom.

Sedan förflyttade vi oss till Millionares Club. Varför vi skulle dit vet jag inte riktigt, men nu måste man väl ge alla ställen en chans innan man utesluter dem. Och nu har jag alltså testat det, så nästa gång kanske man kan gå rakt förbi ingången istället, en så väldigt positiv upplevelse var det ju inte. Nog för att det var lite coolt att människor kom till och från stället med limousiner, men annars var det bara överdrivet dyrt och hade dessutom inte ens någon bra stämning. Stället var fullt med medelålders finnar som hade druckit alldeles för mycket och betedde sig så att man inte visste om man borde skratta åt dem eller vad då... Musiken var också minst sagt speciell för att vara i en bar; gamla finska låtar och 20 år gamla eurovisionsbidrag.

Men sedan kom någon som möjligtvis kände någon typ i vårt gäng och erbjöd oss ett vip-bord. Det var alltså ett bord där det fanns allt möjligt: dricka, mat, frukter... Och stället blev plötsligt mycket bättre. Vem skulle nu inte vilja bli behandlad som en vip-gäst? Jag har ingen aning om vems bordet egentligen var eller vem som hade betalat det, men vi satt nu där ändå när någon en gång erbjöd det ;)

Mot slutet av kvällen började människorna där också bli lite bättre. Vi hade sist och slutligen riktigt roligt, och jag har bl.a. skaffat min första tequila-story och lagt en ny nationalitet till min "samling". Just nu ångrar jag kanske lite att jag kom hem först halv 6, speciellt som Oliver brukar vara störande morgonpigg och stiga upp halv 7 tiden. En timmes sömn efter en utekväll är ju nog lite i minsta laget...


Ny extremsport - 26.03.2010 20:40
----------------------------------------------------------------------
Jag vet att det bara är några timmar sen mitt senaste inlägg, men vad kan man göra när det har hänt saker man vill skriva om sedan dess?

Jag var just ute och cyklade. Kanske låter lite underligt med tanke på att där regnar ute och marken är täckt med några tiotals centimeter snöslask, men jag gjorde nu det ändå. Jag skulle fram och tillbaka till min mamma och orkade inte gå, så jag tänkte att jag skulle ta cykeln och "spara tid" på det sättet. Hade dock inte räknat med att cyklingen inte riktigt gick i normal fart i det här föret, så det skulle antagligen ha varit helt lika snabbt att gå. Plus att jag inte skulle ha behövt köra in i snöhögar och hålla på att falla med en meters mellanrum.

Men egentligen var det ganska bra motion. Det var ju helt otroligt tungt att försöka skuffa cykeln genom all slasken och väldigt effektivt med tanke på kaloriförbrukning. Jag hade stuckit ut med en helt tunn rock, men var ändå genomsvettig efter ungefär 10 meter... Så jag funderar på att göra den här cykelrundan till en rutin. Jag behöver ju verkligen lite extra motion om jag ska lyckas kommai nånslags strandform inom lite på en månad (som om det skulle hända...) och intressant och omväxlande var det ju åtminstone när framhjulet plötsligt sjunker in snön eller väggreppet släpper mitt i en glashal nerförsbacke ;)

Och nu ska jag ut och festa om lite på en timme. Kan inte vänta... :D


Ut eller inte? - 26.03.2010 17:16
----------------------------------------------------------------------
Nu är alla besvärliga skrivningar äntligen över (har visserligen spanska kvar, men det är ju ett så lätt språk att man antagligen inte behöver läsa...) och då uppstår ju naturligtvis frågan om man ska ut och festa eller inte.

Egentligen hade jag för en gångs skull tänkt vara snäll och stanna hemma, men nu är jag inte riktigt säker längre. Som jag antagligen redan i något tidigare inlägg har kommit fram till så kan ju ett telefonsamtal förändra allting. I det här fallet ett samtal från en vän i en annan skola som bönade och bad om att jag skulle komma med ut på kvällen. Redan själva situationen att hon försöker övertala mig var ju lite bakvänd, och att jag dessutom inte ännu heller är säker gör det bara ännu konstigare.

Men som så ofta handlar det om pengar. Dagens fråga på första sidan om man blir lycklig av pengar passade ganska bra egentligen. Det är så att vi nu har planerat en resa utomlands med typerna från skolan ungefär för att fira att det äntligen är slut eller något, och jag upptäckte just att det ju faktiskt kostar att resa. Nu behöver jag verkligen ett sommarjobb, annars kommer min ekonomi att skita sig totalt och jag kommer att få leva på typ -10 euro i månaden hela nästa år...

Varför ska allting roligt kosta? Om det skulle vara lite billigare, alternativt om jag skulle ha obegränsat med pengar, så skulle man ju kunna göra allt möjligt. Till exempel åka utomlands varje månad eller något. Och aldrig ens behöva fundera på om man ska svara ja eller nej när någon ringer och frågar om man kommer med ut. Kanske man borde hitta någon 80 år gammal miljonär, gifta sig, mörda honom efter en vecka och ärva alla pengar?

Fast nu har jag åtminstone vår resa att se fram emot. Och kvällen. För jag tror inte egentligen att någon ens tvivlade på vad jag kommer att svara. Den gången jag blir hemma medan alla andra far ut kommer nog inte att hända inom den närmaste framtiden ännu... Och nu får man väl alltid ekonomin att gå ihop på något sätt. Bara man har råd att betala inträdet till baren brukar nog resten alltid ordna sig på något sätt ;)


Jag blir galen...! - 22.03.2010 21:15
----------------------------------------------------------------------
På alla störande, ointresseradeungar jag försöker träna! Idag var banan för det första helt överbefolkad, jag tror att vi var över 20 personer där, och jag var kanske inte heller på världens bästa humör efter att ha suttit och med våld försökt skriva en bra finskauppsats under skrivningarna idag. Antagligen lyckades jag inte ens, vilket gjorde att jag bara var på sämre humör.

Men alltså på allvar, finns det något hemskare än 20 sstörande ungar som bara springer omkring och härjar och skriker och inte har en tanke på att lyssna på vad man säger? Jag skulle dra träningar i2 timmar, men efter 5 minuter började det redan kännas omöjligt. Det hela slutade med att jag helt tappade intresset för hela saken och började dela ut bestraffningar för varje gång någon så mycket som rörde en muskel eller öppnade munnen då man inte skulle det. Jag förstår inte hur man kan stå ut med såndänt???

Till råga på allt hade jag ju tänkt träna lite själv ännu efteråt, men de planerna gick också i stöpet. Tränaren var (igen) försvunnen någontans och antingen sköta några väldigt viktiga "affärer" eller skaffa en ny minderårig flickvän, så jag måste ännu vikariera för honom. Normalt har jag ingenting emot det, eftersom den gruppen ändå är där för attsimma och inte bara härja,men efter de där horror-träningarna jag just drog var jag inte på världens bästa humör. Min uttröttade hjärna var helt ur stånd att komma på något vettigt, så jag gick helt enkelt efter en klocka och tog tider åt alla. Nu fungerar det ju så också, och dessutom verkade de ha väldigt roligt.

Själv simmade jag också några tider, bara för att nu visa att jag ännu vinner dem ;). Men sedan tror jag att de lyckades övertala mig att göra något väldigt dumt också, jag lovade att ställa upp i en tävling klockan 8 på lördagmorgon och simma 200 m sekari. Det är alltså verkligen inte min sträcka, jag har säkert inte simmat det på mer än 4 år, och mitt patetiska försök till bröstsim kommer att få alla i publiken att gapskratta... Men ett löfte är ju ett löfte, så nu måste jag väl släpa mig dit då. Därefter gjorde jag ytterligare en otroligt dum sak, jag bad någon ta en tid på 50 m bröstsim åt mig. Herregud att det tog sjukt! Bröstsimsparken hör alltså inte riktigt till mina knäns favoritsaker, och jag klarar i vanliga fall av bara ungefär 25 meter, men inte kunde jag ju ändå sluta mitt i heller.

Aj joo, på tal om knän så har jag annars märkt att jag kan få mitt högra knähalvt ur led bara genom att spänna lårmuskeln. Kanske det inte är riktigt normalt att ens knän gör så,men det är ganska coolt egentligen när man känner hur det hoppar fram och tillbaka, speciellt som det inte ändå far så långt att det skulle ta sjukt. Fast det kanske jag inte borde ha sagt om jag inte ville verka helt galen igen... Nog för att de flesta säkert har märkt att jag är det redan ;)

Men nu ska jag försöka börja läsa matta så att skrivningarna på onsdag skulle gå lite bättre än de idag. Dessutom tycker jag vår lärare nämnde något om ett stipendium på 1000 € till alla som skriver minst 63 poäng. Pengar är ju aldrig fel, så jag försöker åtminstone satsa på det ;)


Fel årstid? - 21.03.2010 18:19
----------------------------------------------------------------------
Idag började jag dagen med att i misstag mörda typerna jag är tränare åt. Eftersom de i vanliga fall är helt otroligt lata och aldrig ens försöker satsa på träningen så insåg jag inte att träningarna idag kanske på riktigt var en aning ansträngande. Det kan ibland vara lite svårt att veta hur mycket av deras gnäll som borde tas på allvar och hur mycket man ska ignorera. Visst klagade de ju en del idag, men jag orkade inte bry mig och skickade bara iväg dem utan pauser då de simmade för långsamt och inte fick tid över för någon vila. Då träningen var över hade alla visserligen simmat allting till slut, men verkade ganska så döda då steg (eller egentligen kravlade) upp ur bassängen. Till råga på allt svimmade ännu en av dem. Jag kände mig nog lite dålig och oansvarig som tränare efter det... Den här gången hade jag ju tur när ingen åtminstone svimmade i vattnet medan de ännu höll på och simmade, men kanske jag borde börja koncentrera mig lite mer på vad jag håller på med när jag tränar och försöka bättra mig lite. Jag behöver ju faktiskt inte göra samma misstag som mina egna tränare har gjort, speciellt som deti längden kan bli ganska ohälsosamt att ligga avsvimmad på bottnet av en bassäng. Det är bara lite svårt att ändra sin stil när man har blivit van vid att det är så man tränar.

Efter att jag var färdig från simhallen var det meningen att jag skulle fara och köpa en ny slalomrock åt mig, eftersom den förra börjar ha lite korta ärmar. Inte för att jag egentligen vet hur det är möjligt, jag har ju faktiskt inte vuxit en centimeter sen jag var på lågstadiet och rocken är bara typ 4-5 år gammal. Antingen har den krympt på något underligt sätt eller sen har mina armar bara töjt. Håller jag på att bli nånslags apa med överdrivet långa armar?

Men att köpa en rock var ändå lättare sagt än gjort. Butikerna säljer helt enkelt inte vinterkläder mera. Alla sportaffärer hade bytt ut hela sitt sortiment och säljer nuförtiden bara cyklar och sommarkläder. Antagligen har jag missat nånting, men jag tycker nog att man ännu skulle ha mer nytta av en rock därute än en cykel som kan ha lite svårt att ta sig fram i snöhögarna. Jag hittade exakt en butik som överhuvudtaget sålde något som ens liknade det jag letade efter, men där fanns inget bra. Antingen var det någon alldeles hemsk färg eller sen var det nedsatta priset långt över 200 euro.

Alltid då man går och shoppar för att man verkligen skulle behöva något verkar det vara totalt omöjligt att hitta det. Kanske jag måste klara mig i ruka om några veckor med den gamla och istället satsa på att hitta några långa handskar istället.


Brandfara, dragspel och kemi - 19.03.2010 17:01
----------------------------------------------------------------------
Idag var det kemiskrivningar, men jag orkar inte klaga så jättemycket på det efter att redan ha suttit i nästan 6 timmar och funderat på dem. Det borde nog ha gått hel ok, fast jag nu i efterhand märkte att jag ändå trots alla tusentals genomläsningar har lyckats göra åtminstone ett idiotfel.

Metroresan hem från skolan däremot var lite intressantare... För en gångs skull var jag nästan rädd där, och de 10 minuterna det tar att åka från Brändö till Gårdsbacka kändes otroligt långa.

För det förstatror jag att jag satt bredvid en potentiell pyroman. Då jag gick in i metron koncentrerade jag mig tydligen väldigt hårt på att tala i telefon och fäste inte så stor uppmärksamhet vid var jag satte mig, vilket resulterade i ett litet spänningsmoment. När jag sedan tittade upp från telefonen märkte jag att typen mitt emot verkligen inte såg särskilt glad ut. Jag vågar nästan inte tänka på vad som hade hänt henne, men så där förkrossad och olycklig ser man nog inte ut över någonting alldeles vardagligt... Hennes ögon var helt rödgråtna och hon bara stirrade intensivt framför sig som om hon inte riktigt kunde bestämma sig för om hon borde fortsätta gråta eller ta ut sina aggressioner genom att mörda nästa person som råkar komma i hennes väg (alltså antagligen jag). Och det värsta var att hon satt med en tändare i handen och knäppte fram en låga med jämna mellanrum. Mot slutet av resan började hon dessutom dra tändaren längs med bänken så att det slog gnistor om och lågan t.o.m. brände några mörkar fläckar i den. Jag undrar inte alls om det står om en mordbrand i tidningen i morgon...

För det andra var där en annan lite intressant typ där i metron som kanske inte riktigt var i världens bästa skick. Han var väldigt högljudd och talade i telefon hela vägen. Samtalet gick ungefär så här :
"Vart försvann du? Va? Vad menar du? Du satt ju just här bredvid mig i metron! Vadå att du inte ens har varit i närheten av den här bussen (märk bytet av fordon mitt i allt :D)? Nå men vem fan var det då som va här med mig då???" (Samtalet är översatt och för full effekt borde jag egentligen ha skrivit in "vittu" i någon form mellan varje ord, men som den goda skribent jag är vill jag inte upprepa mig själv...)
Samtalet i sig var redan en aning underhållande att lyssna på, men höjden var när det kom in en grupp utländska musiker som talade spanska och började spela. Personen i fråga blev totalt galen när han såg att en av dem hade ett dragspel och började skrika och härja på ett lite skrämmande sätt. Till all tursteg musikerna på först en station före jag skulle bli av, så jag hann, eller behövde,inte se hur det hela slutade. Trots att de var flera mot en tycker jag nog lite synd om utlänningarna. De försökte ju i all välmening erbjuda lite musik åt medresenärerna och så möts det av någon mordisk galning med en uppenbar motvilja mot dragspel. Och i fall det inte skulle ha räckt så fanns ju typen bredvid mig redo att tända eld på allting...

Tur att jag trots allt kom hem oskadd. Nu borde jag väl egentligen börja läsa till nästa veckas skrivningar, men av någon orsak känns inte skolböckerna så där väldigt lockande just nu...


Det har börjat - 15.03.2010 18:38
----------------------------------------------------------------------
Studentskrivningarna alltså. Orsaken till att man har suttit och plågats tre år i gymnasiet och ens enda chans att visa att det inte har varit helt i onödan.

Okej, kanske det inte är riktigt så extremt, men ibland känns det nog så. Och jag är också medveten om att skrivningarna egentligen redan har börjat för flera veckor sedan, med textkompetens och hörförståelser, men det är först nu jag verkligen insåg det. Moddan var idag, och det var verkligen ett alldeles hemskt prov! Jag hade hoppats att det skulle komma ens någon intressant rubrik som man skulle kunna skriva en insiktsfull uppsats om till skillnad från det allmänna babbel om något totalt ointressant ämne det för det mesta blir. Men nej. Tydligen är det inte meningen att jag ska få ens ett tolererbart vitsord i moddan. I varje fall kom jag fram till att jag måste ha världens otur, eftersom det just den gången jag ska skriva kommer ett prov där jag inte har absolut någonting att säga om en enda av uppgifterna, Till slut valde jag en uppgift om utrotningshotade fiskar, vilket redan i sig låter väldigt tråkigt. Jag började rabbla upp någon halvt glömd kunskap från biologin och hoppas nu att det ens skulle ge lite poäng.

Så har jag nu fått återgå till min vänsterhänta, otroligt långsamma skrivning, eftersom jag av någon totalt obegripöig orsak inte avslutade min essä vid någon vettig längd utan bara skrev på i 6 ½ sida... Inte riktigt den smartaste idén med ett bara delvis läkt brutet finger och begränsad tid för renskrivning. Det som just hade blivit en liten värk koncentrerad till en enda punkt har nu igen spridit sig till en ganska intensiv smärta som strålar upp långt över handleden. Undrar lite hur jag ska klara av resten av skrivningarna, med tanke på att jag förra året skrev 34 sidor bara i biologin... Men det behöver man oroa sig för först i övermorgon då det är lång tyska som gäller.

Vilket påminner mig om att jag nu helt på allvar borde stänga av datorn och öppna tyskaboken istället. Jag kan inte förstå hur jag kan ha så här dålig självdisciplin och hur svårt det egentligen kan vara att få upp en bok. Jag vet att jag blir störd på mig själv om jag misslyckas, men ändå får jag ingenting gjort. Åtminstone vet jag vem jag har att skylla på sedan, så det hjälper inte att komma med dåliga bortförklaringar längre. På något sätt borde jag bara få mig själv att förstå att det faktiskt börjar bli lite bråttom med läsandet när skrivningarna nu redan har börjat, men hittills har jag inte lyckats göra det så väldigt effektivt...


Totalt missförstånd - 12.03.2010 14:02
----------------------------------------------------------------------
Jag märkte just att jag har haft en ganska lång period utan inlägg här, och jag skyller det på vårt nya "tema" i träningarna. Det är så att vi nu varje dag den här veckan har simmat 400 meter fjäril i slutet av varje träning, plus att vi annars också har haft en hel del fjäril i själva träningsserien. Normalt brukar jag ju skriva mina inlägg på kvällen efter att jag har kommit hem, men efter att ha simmat närmare 2 km fjäril och annat tungt kan jag informera om att man är ganska så död och kanske inte har världens största lust att sätta sig vid datorn och skriva något...

På tal om vårt nya tema, så fick vi annars en utmaning av vår tränare. Han lovade en mp3-spelare till den som simmar 800 fjäril i nästa tävling. Det är ju alltså inte en officiell gren, ingen vid sina sinnens fulla bruk skulle ju simma något sådant, men 800 meter frisim finns, så i princip är det möjligt. Och nu är jag antagligen lite galen, men jag överväger faktiskt på allvar att göra det. Det skulle absolut inte se snyggt ut eller ens fara det minsta framåt, men vad gör man inte för att bevisa att någon har fel och att en sak faktiskt går att genomföra om man vill tillräckligt? Fast å andra sidan, varför skulle jag skämma ut mig med någon alldeles förskräcklig uppvisning i något som har flerlikheter med en drunkningsolycka än fjärilssim och dessutom säkert tar närmare 20 minuter för att få någon usel mp3-spelare som dessutom säkert är stulen om jag känner vår tränare rätt...?

Nåja, men över till inläggets rubrik. Den syftar alltså på den grova missuppfattning jag har lyckats skapa mig själv om att jag skulle vara bra på modersmål. På något sätt har jag alltid intalat mig själv att jag har ett gott språk och att det inte är något större fel på mina texter heller, men så var det tydligen inte. Det bevisar mina resultat i moddaskrivningarna och prelin ganska entydigt. Jag vet inte riktigt vadjag har gjort för fel i dem, men på något sätt har jag lyckats få ungefär de sämsta poängen av alla i min vänkrets. Jag säger nu inte det här för att jag på något sätt skulle vara bitter eller avundsjuk på dem, det är bara det att jag hela tiden har haft den här uppenbarligen falska föreställningen om att jag skulle vara bra på att skriva.

Men vad kan man egentligen göra för att förbättra sina modersmålskunskaper? Speciellt som essä-provet är på måndag så kan det ju bli lite bråttom om man nu ännu borde hinna med några större åtgärder. Dessutom gissar jag att mitt största problem ändå är innehållet i texterna, eftersom jag vägrar tro att jag skulle ha ett dåligt språk. Inte för att de thjälper mig i praktiken, det är nästan ännu svårare att ändra på sitt innehåll så att man skulle ta upp sådana poänger som lärarna och studentexamensnämnden tycker om. Det är tydligen inte meningen att man ska tänka själv ochkomma med personliga insikter utan skriva exakt det som lärarna förväntar sig att man skriver.Kanske det är lite defensmekanismer, men själva definitionen på modersmål är väl ändå att detärdet språk man kanbäst och då är det ju lite genant att få det sämsta studentexamensresultatet i just det ämnet...

Men ikväll blir det 30 seconds to mars-keikka, så kanske jag ändå får någonting roligare att tänka på där. Nu gäller det bara att på något sätt försöka bygga upp stämningen och sluta vara besatt av några ynkliga poäng som saknas på avgörande ställen... ;)


Alternativa scenarier - 07.03.2010 16:51
----------------------------------------------------------------------
Igår hade jag en intressant natt på det sättet att jag inte sov alls för att jag inte kunde sluta tänka på en massa saker. Underligt nog är jag ändå inte alls trött fast jag bara låg där i sängen och funderade i flera timmar. Kanske man kan lura kroppen att tro att den vilar ut sig bara man ligger i sängen en stund? Tänk hur praktiskt om man kan klara sig utan att slösa bort en stor del av dygnet på att sova.

Men det jag funderade på medan jag låg där handlade mest om alternativ. Ens liv skulle ju kunna se helt annorlunda ut om antingen man själv eller personer i ens närhet skulle ha gjort annorlunda val. Allting skulle kanske ha kunnat förändras på grund av en enda sak. Och hur kan man egentligen veta om man har gjort rätt, eller om det skulle ha funnits ett annat alternativ som skulle ha gett ett mycket lyckligare liv? Vissa saker är jag tacksam över att har gått som de gått, men sedan finns det de som jag inte kan låta bli att fundera över...

Till det största temat av nattens funderingar fick jag inspiration av ett inlägg här på communityn igår och en film om Tina Turners liv som kom i tv:n. Jag försökte alltså föreställa mig hur mitt liv skulle se ut om mina föräldrar aldrig skulle ha skilt sig. Jag kom fram till en del olika scenarier, en del kanske mer sannolika än andra.

Det första, och minst sannolika, var att de på något sätt skulle ha lärt sig leva med varandra. Det här tror jag inte alls på, eftersom det i praktiken skulle ha innebärt att de måste ha någonslags tidtabell och dela upp dygnet så att de aldrig skulle ha en chans att träffa varandra. Men något positivt måste man ju alltid hitta i allting, så det här var mest ett resultat av det.

De andra scenarierna går i huvudsak ut på samma sak. De har alla minst ett dödsfall gemensamt, och är annars också långt ifrån positiva eller ens uthärdliga, men ändå många gånger sannolikare än det första. Om våra hemförhållanden skulle ha fortsatt att vara som jag kommer ihåg dem från när jag var typ 9-10 år gammal så skulle det bara ha kunnat sluta med att vi till sist skulle ha slagit ihjäl varandra. Troligtvis skulle det ha varit min pappa som skulle ha slagit ihjäl mig, eftersom jag bara inte kunde låta bli att blanda mig i allting. Naturligtvis gjorde det inte honom det minsta gladare, men åtminstone tog han ut sitt dåliga humör på mig istället för mamma. Eftersom de ganska sällan var hemma samtidigt blir det här alternativet ännu mer troligt, då jag alltid fanns till hands. Annat jag funderade på var att ett gräl lätt kunde ha gått för långt så att mamma fått lida, vilket i sin tur kunde ha lett till att också jag skulle ha blandat mig i en gång för mycket...

I vilket fall som helst så kom jag fram till att jag är helt otroligt tacksam för att skiljsmässor finns och är lagliga i Finland. Om de inte skulle göra det skulle jag ha ett mycket sämre liv, och skulle alldeles säkert hata båda mina föräldrar ganska innerligt. Förutsatt att vi alla skulle vara vid liv ännu. Som det nu är har jag ändå ett någolunda bra förhållande till dem båda, och deras liv verkar också mycket bättre. Trots att jag fortfarande hos dem båda ser alla de egenskaper som höll på att leda till katastrof och ofta kommer på mig själv med att undra hur min pappa har lyckats hitta någon ny som faktiskt verkar stå ut med honom, verkar de ändå ha hittat ett sätt att fungera. Kanske jag inte är särkilt objektiv efter att ha sett hur illa det kan bli, andra verkar åtminstone inte se några problem hos någon av dem längre. det påverkar säkert ändå lite att jag har vissa väldigt levande minnen från den tiden som jag antagligen kommer att bära med mig resten av livet... Nog är det underligt hur olika personer kan förstärka antingen det negativa eller positiva hos varandra.

Annat jag funderade på var inte riktigt lika allvarligt. Det handlade till exempel om att jag träffade en av mina gamla simkompisar här nyligen och att hon just hade deltagit i SM (jag vet att det heter FM på svenska, men vägrar använda det eftersom det bara låter fel...). Eftersom jag tidigare var bättre än hon fick det mig naturligtvis att fundera på vad det kunde ha blivit av mig om jag också bytt förening. Om hon har utvecklats så mycket att hon nu kan delta i SM skulle jag ju antagligen också ha gjort det. Kanske jag till och med skulle kunna klara mig helt bra. Men nu gjorde jag ju inte det och är fortfarande kvar i vår döende förening utan någon som helst konkurrens eller motiverande utmaningar. Fast å andra sidan skulle jag då simma med helt andra människor och framför allt ha en helt annan tränare. Kanske det egentligen skulle ha gjort gott åt mig, men jag kan ändå inte vara helt säker på om jag har gjort rätt eller fel. Jag antar att det här är just en av de besvärliga situationer där det inte finns några rätta svar, eller åtminstone inte sådana som man kan komma på på förhand.

Inte så underligt att jag inte kunde sova förra natten. Ibland skulle det verkligen vara praktiskt med en on-off knapp till hjärnan.


Rusningstrafik och slalom - 05.03.2010 23:35
----------------------------------------------------------------------
Jag lyckades faktiskt ta mig ut genom dörren idag och var t.o.m. relativt aktiv då jag var och åkte slalom i ca 3-4 timmar.

Det var helt jätteroligt, men resan dit var lite mindre trevlig. Jag skulle alltså med min pappa till Calpis, som är nånstans längs med Tavastehusleden ca en timme från Helsingfors, och naturligtvis ville han att jag skulle köra. Jag vet nog att han menar väl och vill att jag ska få öva tillräckligt, men ibland verkar det nästan som att han är någon värre sadisst som riktigt njuter av att påpeka varje minsta fel jag gör. Och att veta att han sitter där bredvid på helspänn för att märka varje liten detalj hjälper ju inte precis heller med min körning. Jag skäms verkligen för hur jag kör när han är med, ibland kan det ju t.o.m. bli farligt. Dessutom stör det mig helt otroligt, jag kan ju faktiskt köra egentligen!

Nåja, men problemet var alltså den här gången fredagsrusningen ut från Helsingfors. Eftersom både jag och min pappa var lediga hela dagen så måste vi ju förstås, somalla de störande pensionärer som har hela dagen påsig men ändå är där i butiken och bussen och överallt just då alla andra är det,ändå fara just där halv fyra tiden, då alla aktiva arbetare slutar jobbet och är ivriga att fara iväg och fira veckoslut. Hela ring 1 var helt stockad och stod stilla, vilket var något jag aldrig upplevt tidigare och därför inte riktigt kunde vänta mig. Normalt far jag på träningar först 6-tiden om jag far någonstans, och då brukar det nog redan gå relativt lätt att köra när de värsta galningarna har hunnit iväg. Jag körde tyvärr om möjligt ännu sämre än vanligt och några gånger var det t.o.m. nära att jag skulle ha kört in i bilen framför. Till mitt försvar kan jag bara säga att det var första gången jag var mitt bland så många bilar och att jag hade solen rakt i ögonen och inte såg någonting alls...

Men slalomen var helt ljuvlig, så det var nog nästan värt lite stress för att komma dit. Underligt nog var där nästan ingen fast solen sken och det var helt perfekt väder. Så vi hade backarna ganska för oss själva, vilket inte alls gjorde något. Tyvärr fungerade bara 2 hissar, så man kunde inte riktigt åka var som helst. Det är ju helt trevligt om det finns en hiss som är i gång nånstans i närheten av där man kommer ner också, så att man inte behöver gå upp. Annars var där nog ganska perfekta förhållanden för lite offpist också. Jag som normalt inte tycker om för tjock snö vågade mig också in i skogen och i några oplogade backar, och jag måste nog erkänna att det var roligt. Dessutom var det inte ens så farligt nu när det finns ungefär 2 meter snö överallt och man inte behöver oroa sig för stubbar och annat trevligt att smälla skidorna i. Nackdelen var bara att stavarna inte riktigt räckte till. Jag märkte bl.a. att det finns en orsak till att man använder olika slags skidor till slalom och flata. Det var ganska omöjligt att ta sig fram med dem i djup snö då inte ens stavarna gick att använda. Men motion fick jag ju åtminstone ;)

Imorgon väntar en tidig väckning för omväxlings skull, eftersom jag ska på min kusins konfirmation. Kanske jag borde göra något åt min dygnsrytm som på något sätt igen har stabiliserats enligt min egen biologiska klocka som anser att natten är mellan kl 3 och 10...


Sur smile, glad smile - 05.03.2010 12:37
----------------------------------------------------------------------
Det här är möjligtvis lite onödigt, men jag hade åtminstone hemskt roligt åt det här igår, och jag tror dessutom att jag har en del baby-galna vänner som uppskattar den här uppdatering ;)

Alltså, jag "flyttade" till min pappa igen igår, och träffade Oliver efter ca en veckas paus. Han har igen utvecklats helt massor, man skulle kunna tro att det har gått åtminstone ett halvt år och inte bara några dagar. Han har bl.a. lärt sig stå på helt raka ben, även om han ännu har lite problem med balansen så att man nog måste hålla i honom. Men med tanke på att han faktiskt är bara 3½ månad gammal så tycker jag ändå att det är ganska bra. Jag satt en stund med honom på soffan och han tittade väldigt ivrigt på backhoppning och hoppade med alltid då idrottarna stampade av.

Så hade han hittat på en ny min sen senast. Han har nu kommit på hur man drar ner mungiporna och gör en ganska perfekt sur smile. Och när han gör det ser han bara så rolig ut att man inte kan annat än skratta, vilket gör att han blir hemskt nöjd med sig själv och börjar skratta han också. Det kanske låter ganska tråkigt, men man måste kanske ha upplevt leken "sur smile, glad smile" för att förstå den :D

Och jag är nästan avundsjuk på hans framtida sixpack, som utvecklas med god fart. Just nu är den kanske dold under en massa babyfett, men med tanke på att han konstant gör magmuskelövningar och inte är stilla en sekund med både ryggen och benen på golvet så måste den ju vara ganska snygg vid det här laget. Jag får snart en rival, speciellt som min egen bara göms mer och mer av fläsk. Men jag har en plan. Jag har upptäckt att Oliver fungerar väldigt bra som vikt och att jag har en helt egen "hemma-konditionssal" här som tycker väldigt mycket om att bli använd. Och om vikten fortsätter att växa med den här farten så är jag en ordentlig bodybildare till sommaren.

Nåja, det får räcka med onödigt babbel för den här gången. Till nästa gång kanske jag borde göra nånting annat än att bara sitta hemma och mögla så att jag faktiskt skulle få någonting att skriva om också...


Grottmannen i huset - 03.03.2010 23:07
----------------------------------------------------------------------
Jag var just och se på Grottmannen, en pjäs som har gått på Svenska Teatern i 7 år nu (tycker nästan synd om skådespelaren, han måste vara ganska så trött på den vid det här laget...),och jag kom fram till att det var en ganska bra beskrivning av mig.

Pjäsen gick alltså ut på att en typ hade monolog i ca 2 timmar och jämförde kvinnor och män. Den var helt sjukt bra och jag höll på att skratta ihjäl mig åt hur bra det han sa stämde. Problemet var bara att han hade det här med könen fel. För jag är ju kvinna (eller det trodde jag åtminstone), men ändå kände jag igen mig ganska perfekt i hans version av männen... Eller så är det som jag alltid har misstänkt att jag egentligen borde ha varit man, men nu har tvingats göra det bästa av situationen och lyckats hitta några aspekter av att vara kvinna som faktiskt är bra.

Men till exempel hans beskrivning av hur män och kvinnor umgås med varandra. Enligt honom använder sig männen av förhandlingar i alla situationer. T.ex. då något skall göras köpslår män om det med saker i stil med "jag gjorde det senast" och den som har det sämsta budet blir tvungen att göra det. I liknande situationer anser kvinnor att samarbete är självklart och förväntar sig att alla omedelbart skall släppa allt de håller på med och åtgärda problemet. Jag, som inte rör en fena förrän någon uttryckligen ber mig att göra något (eller kanske mer konkret slänger problemet i ansiktet på mig så att det inte längre går att ignorera), hade ganska klart för mig vilken grupp jag tillhör.

Eller det här med shopping. Män, som är anpassade till jakt, har ett tydligt mål i sikte och satsar på att nå det så snabbt som möjligt, medan kvinnor, som är samlare till naturen, strövar omkring och känner på allt som kommer i deras väg. Igen ett ganska klart fall för mig som inte kan stå ut med personer som shoppar enligt min systers stil och inte kommer ut ur en butik före precis varje plagg är provat minst en gång.

Och det allra bästa; männens heliga grotta. Grottmannen skulle gå hem till sig och utföra en del heliga ritualer för att få rätt stämning, och gissa vad det innebar? Man skulle strö smutsiga kläder omkring sig, gå i duschen och slänga handduken på golvet och laga mat och lämna allting framme efter sig. Om man frågar min mamma skulle hon antagligen säga att de där är exakt mina kännetecknande vanor. Om man vill se om jag varit hemma eller inte är det bara att kolla om smutstvättshögen på golvet har vuxit, om det ligger andra felplacerade föremål på golvet eller hur köket ser ut. Och som den kvinna hon är stör hon sig tydligen extremt mycket på det, medan jag som den reinkarnation av en typisk grottman jag tydligen är aldrig har fattat problemet med det och troligtvis aldrig kommer att göra det heller.

Men jag rekommenderar pjäsen jättemycket! Och det tror jag att personen som skrattade så hysteriskt och högljutt i publiken att skådespelaren till och med hade väldigt roligt också gör.


Ändrade veckoslutsplaner? - 02.03.2010 23:02
----------------------------------------------------------------------
Till att börja med kan jag meddela att jag faktiskt har varit till läkaren idag, trots att det är emot mina principer. Och kanske det var helt nödvändigt också, för en gångs skull. Jag har fått mitt första officiella benbrott diagnosticerat. I och för sig tror jag nog att jag har brutit saker tidigare, men nu är första gången jag har orkat göra något för att få det bekräftat.

En annan väldigt intressant sak jag har gjort idag var utan tvekan att skriva moddaprelin. Det var helt otroligt trögt, och ärligt talat kändes det ju nog lite onödigt att sitta där i 6 timmar och försöka satsa på något när det ändå inte var på riktigt. Men jag gjorde det och jag kan stolt säga att jag satt där ända till tio minuter före tiden tog slut. Så länge har jag inte suttit sedan biologiskrivningarna, så det var inte så dåligt för att vara jag. Visserligen hade jag nog inte planerat att vara där så länge, men sen var det ju det här lilla bakslaget med att inte kunna hålla i en penna ordentligt, som gjorde att bara renskrivningen tog nästan 2½ timme... Men åtminstone har jag nu bevisat att det är möjligt att sitta stilla och skriva en essä i 6 timmar, så nu har jag inte längre ens någon bortförklaring att intala mig själv om jag sticker i förtid när det verkligen gäller och därför missar viktiga poäng.

Så var det ju det här med mina veckoslutsplaner också. Redan före idag hade jag ett ganska fullspäckat veckoslut planerat, bestående av bl.a. en konfirmation och möjligtvis en lätt 30 km:s skidlänk. Men nu funderar jag allvarligt på att skippa allt bara för att jag blev ombedd att delta i en demonstration. Jag visste nog redan från tidigare att jag har problem med att säga nej till människor, men det här börjar nästan gå lite till överdrift redan. Visst verkar det lite sjukt att jag ens överväger det här, när jag faktiskt för en gångs skull har annat jag borde göra? Dessutom låter det ju inte det minsta lockande att stå ett helt veckoslut utanför riksdagshuset och frysa och troligtvis bli antingen insnöad eller genomblöt. Kanske jag nu verkligen borde ta mig själv i kragen och lära mig ett nytt ord; nej. Det skulle kunna vara ett viktigt steg i mitt projekt mot ett lite mera normalt elelr ens hälsosamt liv, som för tillfället tyvärr inte framskrider så väldigt bra...


Skrivproblem - 01.03.2010 21:29
----------------------------------------------------------------------
Nu har jag igen lyckats skapa ett nytt problem åt mig själv. Vi har tydligen moddapreli imorgon, vilket jag fick veta i god tid idag, och nu har jag typ lyckats bryta fingret. Och naturligtvis på högra handen. Jag har inte riktigt ännu kommit fram till hur jag skall lyckas hålla i en penna imorgon, än mindre hur jag ska klara av att göra det i 6 timmar och både skriva och renskriva en 4-6 sidors essä...

Jag har igen en gång råkat vara lite oförsiktig på träningarna och kanske inte helt tänkt igenom vad jag höll på med. Jag skulle simma förbi en typ och smart som jag är gjorde jag det förstås medan jag själv simmade fjäril (det kan bli ganska brett i fall någon inte hänger med) och hon simmade bröstsim (som också har en ganska bred spark). Och så var det hänt; en bröstspark med full kraft rakt i högra handens ringfinger. Jag kan berätta att det kändes, och gör det ännu också. Det var väldigt trevligt att simma vidare sedan; vid varje drag strålade smärtan upp ända i armen. Men fortsätta simma måste man ju, det var inte ens något att fundera på. Jag vet inte om jag ska tolka det som att jag har en otroligt empatisk arm eller att det är något lite värre fel på mitt finger den här gången? "Av ett dumt huvud får kroppen lida", som min tränare så vänligt sa då jag beklagade mig över det.

Det är i princip därför jag nu börjar vara lite orolig för att det på allvar är brutet och att jag kanske t.o.m. borde göra något åt saken. Jag menar, normalt har jag en ganska hög smärttröskel. Jag har t.ex. en gång gått omkring med ett stift i foten en hel dag utan att fatta det. Mot kvällen tror jag att jag sa något i stil med att jag har någon underlig stickande känsla i foten, och då påpekade någon hjälpsamt att jag hade ett stift instucket där... Så oftast då jag tycker att något tar sjukt, så har jag lärt mig att det är något man borde åtgärda, och helst redan i förrgår. Men vad ska jag göra om jag efter att troligtvis ha köat i flera dagar på någon effektiv jourmottagning faktiskt får en diagnos om benbrott? Det skulle antagligen innebära någonslags gips- eller spjälfundering, vilket i sin tur skulle leda till att jag inte skulle kunna gå och simma på flera veckor! Det skulle jag verkligen inte klara av. Då står jag nästan hellre ut med lite smärta och ett lite sämre fungerande finger...

Just nu har jag en lite hemgjord spjälning av målartejp, som jag fixade till i simhallen. Det var annars igen ett otroligt bra exempel på hur hjälpsamma och alerta simvakterna är. För det första måste man ju alltid gå till deras koppi och be om hjälp, aldrig att de skulle bemöda sig om att gå ut därifrån. Sedan frågade jag helt sakligt om de hade några förstahjälps saker där, och fick som reaktion ett surt "ei ole", utan att han ens orkade slita blicken från datorskärmen. Till sist fick jag mycket motvilligt tillåtelse att själv använda en bit av målartejpen som var helt synlig på bordet och det därför inte gick att låtsas som att den inte heller fanns. Jag lovar att de där slöfockarna inte ens skulle reagera om någon skulle spränga en bomb där och alla skulle drunkna.

Fast jag har ju nog mina aningar om varför de alltid är så upptagna... För några dagar sen råkade jag komma till kassan och väntade på att få en nyckel, medan all (manlig) personal stod skockade kring en dator och tydligen inte hade någon som helst tanke på att göra något åt att det stod en kund och väntade. När jag gick förbi kunde jag ju inte låta bli att försöka se vad det var som var så fängslande, och på basen av den korta glimt jag fick så är jag ganska säker på att det var insidan av flickornas omklädningsrum... Efter lite fortsatta undersökningar märkte jag att en säkerhetskamera på något sätt har vridits i en lite underlig vinkel, så att varje gång man öppnar dörren till omklädningsrummet visas alla de som har skåpen närmast ingången. Det förklarar dessutom också varför det alltid tar så länge att välja ut vilken nyckel man ska ge då det kommer unga, snygga kvinnor dit... Kanske man borde börja vara lite försiktigare med var man klär om sig i fortsättning.

Nåja, men nu ska jag sluta med det här väldigt effektiva vänsterhänta skrivandet och hoppas på att jag antingen kommer på hur man skriver utan att hålla i en penna, eller att läraren är bra på att tyda väldigt oläslig stil ;)