Februari 2010

Lätkähysterin invaderar - 27.02.2010 00:11
----------------------------------------------------------------------
Jag tror att vårt hem nu också har blivit smittad av den här helt sjuka lätkähysterin, som verkar gå runt varje gång det är någon större tävling på gång, så jag har tagit det säkra för det osäkra och låst in mig i mitt rum. Man vet ju aldrig hurstor smittoriskenkan vara. Min syster är tydligen redan allvarligt infekterad. Just nu sitter hon där framför TV:n och stirrar på någon löjlig Finland-USA match som redan nu är 6-0 till USA. Ifall det blev oklart, så är det alltså min syster, vars största problem här i livet är att märkesskorna och märkesväskan kanske har lite fel färgnyans och inte matchar perfekt, som sitter där fastnaglad vid en skärm och tittar på random blodiga, tandlösa män som misshandlar varandra allt de hinner medan någon liten svart sak i en minimal biroll åker fram och tillbaka. Är det bara jag, är eller märker någon annan också något underligt här?

Fast på tal om vintersport, så gjorde jag också något ovanligt idag. Jag var ute och skidade. Och nu menar jag alltså helt traditionell flata-skidning i skogen och inte den otroligt roliga slalomåkning jag vanligtvis kopplar ihop med begreppet "skidor". Redan det faktum att både mina skidor och monor var så djupt gömda i källaren att jag måste gräva igenom ett helt berg av kassar för att komma i närheten av dem kanske säger något om hur länge sedan sist det verkligen var. Jag märkte t.o.m. att jag hade glömt hur man skidar. Jag vet inte riktigt hur det är möjligt, jag menar det är ju bara att föra skidorna framåt och sticka stavarna i marken, men på något sättvar det det, och jag kände mig som en hemskt misslyckad finne. Är det inte meningen att vi ungefär ska vara födda med antingen skidor eller skridskor på fötterna? Och eftersom det där med att skrinna verkligen inte är något för mig så borde jag väl kunna skida då åtminstone...?

Nå, men efter en stund lärde jag mig igen, och det var faktiskt helt roligt. Skidning är helt tydligt en underskattad sport, speciellt som motionsform. Fast vi (jag och kompisen jag var med) nu inte rörde oss framåt med någon alldeles hisnande fart så hade jag ändå hett större delen av tiden trots att det var relativt kallt ute och jag bara hade på mig en tunn rock. Man borde verkligen fara och skida oftare, inte var det ju något större fel på det. Egentligen vet jag inte ens varför jag har slutat med det och låtit skidorna samla damm längst bak i källaren? Eller joo, nu vet jag ju det. Som så många av mina motviljor mot olika sportgrenar har ju nog det här också nånting att göra med min pappa och andra traumor. Om jag kommer rätt ihåg så var min senaste skidtur en "halvtimmes länk" med min pappa mitt i skogen i Lappland, som tog ca 3-4 timmar i snö/slaskstorm och allmänt dåligt före. Mot slutet av den länken var jag alldeles genomblöt, av både svett och slask, totalt utmattad (han skidarhelt för snabbt och med skrinningsstil och väntar aldrig på mig)och hade dessutom lyckats få knä ur led som omväxling. På något sätt har jag en känsla av att den erfarenheten har påverkat min skidningsiver en aning, men kanske jag nu äntligen skulle kunna börja med det på nytt.


Misslyckad första gång - 23.02.2010 23:44
----------------------------------------------------------------------
Jag tror att jag hade någonslags panikattack just. Åtmintone hoppas jag det, för om jag inte hade det så betedde jag mig helt idiotiskt utan någon som helst orsak och lyckades dessutom såra någon ganska ordentligt i förbifarten.

Som jag berättade tidigare är jag alltså ensam hemma för tillfället, och när jag nu inte gjorde någonting speciellt igår så tänkte jag att jag nu åtminstone idag måste utnyttja situationen. Så jag hade fixat roligt program åt mig och allt var bra. För en gångs skull har jag ju ingen som väntar hem mig, så jag tänkte ta alla tid i världen på mig och planerade att bli borta hela natten. Men så blev det ju alltså inte, vilket bl.a. märks eftersom jag sitter här och skriver det här...

De som känner mig vet högst antagligen vad för slags program det här handlar om, så jag tänker inte gå in på några närmare detaljer. I varje fall var det nu första gången jag hade tänkt bli över natten där och till en början var allt frid och fröjd. Vi hade roligt och tog det för en gångs skull lugnt. Så plötsligt hände någonting, och jag kunde helt enkelt inte mera. Jag vet inte vad det berodde på, kanske var det något han sa eller något, men någonting bara klickade i mig. Jag klarade inte av hela den där situationen längre, det kändes som om allting bara rasade in på mig (vilket i och för sig är lite intressant, eftersom det enda som finns i hela lägenheten är en säng och en TV...) och jag höll plötsligt på att kvävas där under täcket. Jag insåg bara att allt var helt fel och att jag inte kunde bli kvar där, så utan någon vettig förklaring samlade jag bara ihop mina saker och stack iväg. Jag gissar att han nu ser mig som någon galning och jag är rädd för att han verkligen blev sårad. Jag är medveten om att det inte var helt normalt beteende, men jag måste bara bort. Jag kan inte rå för att han helt enkelt är fel person och sakerna han viskade till mig var på helt fel språk. Hur sexigt och fint franska än låter så hjälper det ju inte när allt man vill är att höra samma sak på ryska, även om jag inte ens skulle förstå det...

Så på grund av att jag betedde mig som någon värre knäppskalle och fick en panikattack av att sova över hos någon sitter jag nu igen här ensam hemma och försöker än en gång komma fram till vad det är för fel på mig och varför jag alltid ska förstöra allting. Hur mycket jag än skröt om hur underbarthär var igår kommer jag inte ifrån det faktum att det nog skulle vara helt trevligt med lite sällskap just nu. Jag skulle kunna behöva någon om distraherar mig lite och får mig att glömma vad jag just gjorde. Fast om man med våld vill se något positivt i det hela så verkar det ju ändå som att det finns en del första gånger som jag ännu bryr mig om, åtminstone undermedvetet. Tydligen går det inte att stänga av allt vettigt tänkande och alla känslor och göra helt vad som helst med vem som helst.


Äntligen ensam - 22.02.2010 23:17
----------------------------------------------------------------------
Nu har jag äntligen blivit övergiven här hemma då min mamma och syster har försvunnit till Sverige och lämnat mig här för att "läsa till studentskrivningarna". Och det är otroligt skönt! För en gångs skull ingen som gnäller då jag kommer in och bara slänger kläderna på golvet eller då jag lagar mat mitt i natten. Jag kan göra precis vad jag vill och ingen kommer att klaga, eftersom här inte finns någon som kan bli störd på det.

Vissa nackdelar finns det ju nog. Till exempel hade jag ju inte alls tänkt på att jag nu är den enda som har behov av ett innehållsrikt kylskåp och därigenom någon orsak att gå till butiken. Snäll som hon är hade mamma ju förstås länsat hela vårt matförråd och säkert planerat allt så att det inte skulle finnas något kvar när jag kommer hem. För att undvika att svälta ihjäl måste jag alltså ännu släpa mig iväg till butiken fast jag var helt mörbultad efter en timmes våldsam vattenpolo med ett antal kraftiga sparkar på otrevliga ställen. Men när jag en gång gick dit så tänkte jag att jag lika gärna kan satsa lite och fira att jag har hela huset för mig själv, så jag köpte allt möjligt gott.

Nu sitter jag här och njuter av vin, chips, choklad och eftersmaken av den ovanligt goda spaghettin jag lyckades åstadkomma. Och bryter mot min "fasta" allt vad jag hinner. Jag har lovat mig själv att börja äta hälsosammare och skippa allt onödigt, men tydligen har det igen blivit uppskjutet. Min mañana-filosofi verkar vara lite ineffektiv. Om jag fortsätter så här är jag ganska säker på att det kommer att bli sommar långt innan jag ens har börjat min i-form-till-stranden-fasta...

Men ibland är det nog värt det. Egentligen är det ju lite sjukt att jag bara sitter ensam här hemma när jag för en gångs skull inte här någon som kollar om jag kommer hem till natten eller inte. Här har jag världens chans att spendera natten var jag vill utan att behöva utstå något pinsamt förhör nästa morgon, men tydligen är jag för dum för att använda den. Nåja, inte är det ju något fel på att ta det lugnt heller, och jag har nästan bestämt mig för att göra något intressantare imorgon ;)


En oestetisk fråga till en kvinna...? - 21.02.2010 19:06
----------------------------------------------------------------------
Idag var jag underligt nog på väldigt bra humör ända från morgonen, trots att träningarna blev lite ineffektiva då tränaren lyste med sin frånvaro. Men vi hade roligt åtminstone. Vi passade på att träna dykning och att hålla andan och sånt medan vi inte hade någon som övervakade och stoppade oss när det började gå till överdrift. Men mot slutet tror jag att jag lyckades skrämma upp de andra lite, då jag berättade orsaken till att vi inte längre har dykning på träningarna. Inte för att det hände någonting den här gången, men man märkte att de blev lite försiktigare efter det och försökte inte vinna mig riktigt lika ihärdigt. ;)

Sedan har jag igen åkt metro, och måste bara berätta om ännu en intressant person jag träffade där. Det här hände på Itis metrostation, där jag fick höra en ny, intressant öppningsfras. En medelålders mankom plötsligt bara fram till mig och frågade om han fick ställa en "oestetisk fråga till en kvinna". Som vanligt kunde jag ju inte låta bli att svara då någon börjar prata med mig, och dessutom blev jag nog lite nyfiken på vart den här diskussionen skulle leda. Det visade sig att han var väldigt intresserad av hur gammal jag egentligen var, eftersom min längd tydligen indikerade att jag skulle ha varit ganska ung, men så såg jag ändå ut som en "ordentligt utvecklad kvinna". Jag blev inte helt på det klara med om han försökte ge mig en komplimang eller en förolämpning, men den uppskattande blicken han gav mig syftade nog mera på det första...

Vad är egentligen problemet med att fråga om någons ålder? Jag brukar alltid svara då någon frågar, och jag kan stolt meddela att det är en av de få saker jag aldrig ljugit om. Jag förstår att någon kan ta illa upp om man formulerar frågan i stil med "Hej, är du verkligen över 14?" eller "Du ser nu ut att vara minst 60", men om man frågar på ett mer taktfullt sätt och av ren nyfikenhet, så ser jag inte något problem med det. Åldern är ju ändå bara en siffra, varför skall man göra så stor sak av den?

På väg hem (äntligen) från simhallen fick jag en intressant textare. Den var av en person jag träffat på abikryssningen och tydligen gett mitt nummer åt, och började med frasen "Hur går det med flickan från brändö?". Jag hade ganska roligt åt det, eftersom det ju verkar som att han hade glömt mitt namn och nu försökte komma på något elegant sätt att förbigå problemet. Och nu försöker jag inte säga att jag aldrig skulle ha glömt någons namn, det har faktiskt hänt alltför ofta, men det blev ju ändå lite komiskt. Det var väldigt frestande att låta bli att underteckna meddelandet och se till vilka pinsamma situationer det skulle kunna leda, men jag beslöt mig ändå för att vara snäll och hjälpa honom att fylla i minnesluckorna. Så vet jag inte heller riktigt vad han ville åstadkomma med meddelandet, jag är ganska säker på att jag varnade honom för att jag inte är världens bästa på att hålla kontakten. Hoppas det inte också hör till detaljerna han har glömt, annars kan det bara bli besvärligtför mig...



Snobbig försäljare - 20.02.2010 16:04
----------------------------------------------------------------------
Efter att ha sovit ca 12 timmar den här natten gjorde jag det misslyckade beslutet att följa med min mamma och syster till stan. Jag borde egentligen veta bättre, men tydligen har jag inte ännu heller lärt mig att springa iväg så snabbt som möjligt då någon ens funderar på att släppa lös min syster någonstans där det finns butiker i närheten. Att shoppa med henne är något av en skräckupplevelse. Hon ska naturligtvis in i varenda butik som bara ser det minsta öppen ut och sedan prova precis varje plagg där inne. Jag har försökt förklara för henne att man först ska skaffa sig en egen stil och sedan bara prova det som passar in i den, men nej. Hon ska med våld följa med varje litensväng i det löjliga konceptet som kallas mode och köpa en helt ny garderob varje vecka.

Sen då jag äntligen lyckats släpa ut henne ur alla butiker hon hunnit smita in i medan jag glömt bort mig och svängt ryggen till envisades min mamma med att jag skulle fara till någon snobbig liten boutique och prova klänningar. Normalt skulle jag nog ha stretat emot ordentligt, men nu råkar det ju vara så att jag faktiskt hoppas på att bli student till våren och verkligen behöver någon lite snyggare klädsel och dessutom hade de en underligt snygg turkos-svart klänning i fönstret som jag nästan var lite intresserad av. Så vi gick in, vilket genast resulterade i några misstänksamma ögonkast av försäljarna, troligtvis orsakade av min "opassande" klädsel: farkkun, abihuppare och lenkkare med buntarna instoppade t.o.m. Tydligen är det meningen att man ska gå omkring och frysa ihjäl när det är minus 20 och storm och absolut inte sätta på sig någon varm huppare, ordentliga skor eller mössa. Ursäkta nu bara, men peronligen föredrar jag att inte förfrysa mig med några "passande" kläder bara för att några tanter med för höga tankar om sig själva ska bli nöjda.

Höjden var ändå då jag var och provade klänningen jag sett i fönstret. Visserligen var den inte så snygg på som den var på skyltdockan (varför är jag inte ens förvånad), men nu satt den nu ändå relativt bra. Dessutom var den nedsatt till halva priset, så ett tag funderade jag faktiskt allvarligt på att köpa den. Men sedan kom den otroligt störande försäljaren som inte kunde låta bli att lägga näsan i blöt in och frågade med ett väldigt förvånat tonfall om jag verkligen lyckats få på mig den. Hon var inte ett dugg intresserad av vad jag tyckte den om, bara att jag tydligen sett ut som ett sådant fläskberg att hon inte ens kunnat föreställa sig att jag skulle kunna passa i en klänning. Visst, den var storlek S, men hallå, så där kan man väl ändå inte säga! Den var ju inte ens spänd, så jag förstår inte riktigt vad hon tänkte på, men åtminstone avgjorde det saken. Aldrig att jag skulle köpa någonting därifrån, oberoende hur snyggt eller hur mycket nedsatt det skulle vara. Utan att ens bevärdiga hennes hånfulla fråga med ett svar klädde jag på mig (tyvärr tog det längre med alla vinterkläderän det egentligen skulle ha fått för att ha den bästa effekten), tog mina saker och gick ut. Om de betjänar alla kunder så där så undrar jag verkligen hur de inte har gått i konkurs ännu. Kanske jag inte riktigt passade in i deras sterotyp av en perfekt klädd kund, men det betyder ju inte att de kan bete sig hur som helst. Vad hände egentligen till serviceyrket och "kunden har alltid rätt"?


ABI ABI ABI - 19.02.2010 21:09
----------------------------------------------------------------------
... HEJ HEJ HEJ!

Jag har just kommit hem från en otroligt kyckad abikryssning och penkkis, och det där har man ju skrikit så mycket att rösten till slut har försvunnit. Men roligt var det alltså.

Penkkisen var helt jättebra! Alltså vårt abispex var så perfekt och lyckades mobba lärarna på just rätt sätt. Gruppen som ansvarade för det hade verkligen gjort ett bra jobb och plockat fram en massa komiska detaljer om lärarna. Här kan väl nämnas rektorn i armé-klädsel, en mattalärare som inte kunde skriva, och en annan som som vanligt tråkade ut alla med extremt långa utläggningar, herr pornoparta och provrättning i form av pilkastning... Jag höll åtminstone på att skratta ihjäl mig på flera ställen, och av oljudet i jumppasalen att bedöma var det nog inte bara jag som tyckte det var lyckat heller. :D

Lastbilsåkningen var också jätterolig. Hur underligt det än låter så kan jag inte tänka mig ett bättre slut på gymnasietiden än att åka omkring mitt i vintern med lastbilar ochskadaintet ont anandeförbipasserande och parkerade bilar genom att slänga karkki så hårt man orkar på dem medan man skriker sig helt hes och håller på med allmänt härjande. En del klagade på att det blev kallt, men jag tyckte inte alls det. Jag menar, hur kan man få kallt när man är inpackad i en massa kläder och håller på och hoppar omkring som galningar hela tiden? Och därifrån direkt till båten, dagen blev bara bättre hela tiden! :D

Kryssningen var också helt jättelyckad! Alltså vilken meno det kan bli på en båt full med festgalna abin. Vi höll på och drack och dansade i ungefär 12 timmar (sedan blev vi utslängda eftersom nattklubben stängde redan klockan 5 på morgonen...) och hade jätteroligt hela tiden. Eller åtminstone hade jag det, jag hoppas att det nu gäller de andra också och att jag inte har gått dem alltför mycket på nerverna. Åtminstone har de fått mera material till sin mobba-emma-databas, men inte gör det mig något. Huvudsaken är att det var roligt.

Så gjorde jag till och med nånting jag aldrig har gjort tidigare; jag ringde tillbaka till en typ som försökt få tag på mig hela natten. Då när han försökte ringa var jag troligtvis upptagen med annat, att kolla utbudet bl.a., men sen på morgonen tänkte jag att varför inte? Om jag skall leva upp till mitt motto att testa allting minst en gång, så måste jag väl testa att hålla kontakten med någon längre än en natt också. Jag vet inte hur det går med fortsättningen, men åtminstone har jag nu satt ett personligt rekord och träffat en typ två gånger utan att ens genast göra allt. Vad det är för idé med det är jag inte riktigt säker på ännu, men man kan ju inte veta om man inte har provat.

Annars så har jag också lite intressanta spår efter kryssningsäventyren. För det första har jag lyckats få något så pinsamt som ett sugmärke. Och nu menar jag alltså inte något litet och diskret som lätt går att förklara bort utan ett fullt synligt märke ganska mitt på halsen. När jag riktigt tänker efter, så har jag nog någon vag minnesbild av att någon skulle ha lekt vampyr och bitit mig i halsen, men upptagen av annat som jag var just då så är jag inte ens helt säker på vem det var...Märket går ju inte ens att dölja med någon normal skjorta, utan för att lyckas med det borde jag gå omkring med någon halsduk eller liknande virad upp över ansiktet, vilket kan verka lite mystiskt med tanke på att jag nu har gått omkring och klagat på att jag har haft hett ända sen jag kom hem. Det hjälps väl inte annat än att hoppas att föräldrarna är väldigt oobservanta de närmaste dagarna, för annars kan det leda till en ytterst besvärlig diskussion som jag helst skulle vilja skjuta upp på obestämd tid. Vilka kommentarer jag kommer att få nästa gång jag går till träningarna (att simma med en halsduk eller annan täckning är ju inte riktigt ett alternativ) och vad det innebär för den detaljerade beskrivning tränaren bad om vill jag inte ens tänka på ännu. Jag gissar att det också kommer att bli aningen pinsamt. Det andra intressanta spåret är en underlig blå-grön ring runt ett av ärren på mitt opererade knä. Här kanske jag borde tillägga att hela knät är helt otroligt ömt och inte riktigt fungerar normalt, så jag vet verkligen inte vad jag egentligen har lyckats göra. Ett ringformat blåmärke är ju lite speciellt redan i sig ;)

Men allt som allt var både penkkisen och kryssningen alltså helt underbart roliga! Det var nog den bästa fiilisen på länge, synd att det bara händer en gång i ens liv. Skulle man inte kunna ordna kryssningar för typ 18-20 åringar så där annars också?

Så har kryssningenockså lyckats förbättra min ekonomi för en stund igen. Min mamma hade ju gjort det misstaget att hon lovade att finansiera min penkkis (väldigt konstigt med tanke på att hon faktiskt var medveten om att det ända man behövde pengar till var underhållning i vätskeform...), men så hade jag lite tur och lyckades klara mig med nästan nollbudget. Så nu gäller det bara att försöka räkna ihop hur många drinkar jag egentlgen drack, vad de kan ha kostat och sedan redovisa ungefär hälften av det till sponsorn. Det borde ändå bli en hel del över, så nu kan jag festa åtminstone några kvällar till utan att jag går helt i konkurs :D


Jaaa!!! - 17.02.2010 18:03
----------------------------------------------------------------------
Jag hade allt rätt i spanska hörfen! Åtminstone enligt vad läraren ansåg att var rätt svar, de officiella svaren har ju inte kommit ännu eftersom vi skrev den först idag för några timmar sen. Men yes alltså, äntligen en hörf som har gått bra! Och nu när jag troligtvis har fulla poäng i den så borde jag ha åtminstone ett L till ganska säkrat.

Så därifrån blev jag färdigt på helt jättegott humör och det kommer ju inte att försämras i första taget, eftersom det är penkkis och allt möjligt roligt imorgon! Det kommer att bli så bäst!

Angående min karriär som smugglare så går det inte så bra. Jag har nu tvingats skippa idén med minigrip påsar och bröstimplant helt, eftersom jag genom test har kommit fram till att de helt enkelt inte fungerar. De bara läcker hela tiden, så att allt blir blött, och så ser det ju inte så där väldigt naturligt ut att gå omkring med flera deciliter vätska inklämt i bh:n... I skolan fick jag dessutom höra att de antagligen gräver igenom allas väskor, så där rök min vattenflaska-idé. Nu vet jag inte riktigt vad jag ska göra, men på något sätt ska det nog lyckas ändå.


Snart! - 16.02.2010 22:17
----------------------------------------------------------------------
Hade finska hörfen idag, och har fått veta rätta raden till tyskan, men jag tänker inte ens kommentera det. Om man ignorerar något tillräckligt mycket så kanske det till slut verkligen inte har hänt eller hur?

Istället kan jag berätta att jag hade en ovanligt lyckad mini-shoppingtur idag. Jag hittade en snygg tröja (svart med nitar) som jag tänkte sätta på abikryssningen (som är om bara TVÅ DAGAR !!! ) så att man inte behöver gå omkring i bara en ärmlös klänning. Fast jag tvivlar nog lite på att där kommer att bli kallt, men i varje fall. Man ska väl ta det säkra för det osäkra, eller något annat dumt uttryck som jag av någon orsak bara måste klämma in här. Så köpte jag ett par farkkun också. Egentligen var de inte så speciella, men jag blev helt chockad över att de var storlek 34 och t.o.m. lite lösa. Alltså fatta, 34, den minsta storleken det finns, inte några XXXXL eller annat deprimerande som jag brukar tvingas köpa. Tydligen behöver man inte få självmordstankar varje gång man går och shoppar och märker att ens kropp inte riktigt liknar de där smala stickgubbarna kläderna är ämnade för. Det gäller bara att välja rätt butik.

Så hade vi extremt effektiva träningar idag, och jag vet att jag kommer att ha världens problem med att kunna röra mig imorgon. Vi simmade en massa fjärilsspark på rygg, och det är ungefär den effektivaste magmuskelträningen jag vet. Jag ber alla redan på förhand att inte göra nånting som kan vara det minsta roligt imorgon så att jag inte behöver skratta åt något. Det kan bli en aning smärtsamt annars. Och naturligtvis gjorde all den där fjärilssparken att jag började tänka på en del gamla, mindre trevliga minnen från träningarna angående det. Föreställ er en äcklig österrikare stående där på bassängkanten med dreglet rinnande och blicken fäst på varenda rörelse man gör och dessutom ge kommentarer som : " Zzat's some nice hipmovements you've got zzere girls..." med sliskig tysk brytning (zz = th i tyskt uttalad engelska ;) ). Inte riktigt de trevligaste tankarna att ha i huvudet medan man simmar. Som tur blev den tränaren sparkad, och jag har absolut inte några såna problem längre.

Men nu är det alltså abikryssning helt just, och ifall nån har lyckats missa det så ser jag verkligen fram emot den! Det gäller bara att komma på något kreativt sätt att smuggla in sprit dit, men jag tror nästan att jag satsar på en helt normal "vattenflaska". Jag menar, vi kommer ju ändå att vara helt otroligt många abin där, och dom kan ju inte på allvar börja gräva igenom allas väskor heller. Om man tar lite starkare vatten så behöver man ju inte så mycket, och då kan man ganska diskret rulla in den i något klädesplagg och gömma längst ner i väskan. Jag tvivlar starkt på att dom börjar veckla ut alla kläder och öppna flaskor och lukta på innehåll och såna saker. Dessutom är ju faktiskt alla 18, så lite vatten gör väl inte så stor skada ;)


Den perfekta morgonen - 15.02.2010 23:24
----------------------------------------------------------------------
Okej, rubriken syftar egentligen på igår, idag var verkligen inte lika perfekt, men jag hann inte skriva det då.

Jag kom på vad det mest perfekta som kan hända på en morgon är: Man kommer till simhallen och ska på träningar, ser just den där bilen manalltid går omkring och letar efter överallt parkerad utanför och märkar att man är ensam på träningarna. Det var absolut det bästa som har hänt på länge, och jag har lite svårt att föreställa mig hur det skulle kunna bli bättre. Under de omständigheter som nu gäller förstås, annars är det ju nog inte så svårt om man inte behöver hålla sig till saker som realistiskt sett kan ha en chans att hända ;)

Men över till nutid och den här mindre perfekta dagen. Den började med en hissatimme, som jag har fått olovlig frånvaro från fastän jag faktiskt var där. Läraren måste ha gjort något så idiotiskt som att kolla närvaron i slutet av timmen och totalt glömt bort att jag faktiskt hade varit där och t.o.m. pratat med henne och meddelat att jag måste gå tidigare pga tyska-hörfen. Som alltså var min följande mindre perfekta händelse. Den kan ha skitit sig ganska ordentligt, eftersom just den här hörfen som jag skulle skriva naturligtvis måste vara otroligt invecklad och full av hårklyverier fastän alla andra vi har övat på har varit helt tydliga och självklara. Där fanns bl.a. ett helt jävligt avsnitt där man skulle fortsätta en diskussion på ett vettigt sätt, men inget av alternativen överhuvudtaget passade in i sammanhanget... Störande alltså, men jag hoppas nu att jag skulle ha fått någorlunda bra poäng.

Aj just det, så har min mamma kidnappat min rock också. Dragkedjan på den har ju varit sönder en längre tid nu, och nu har hon då slutligen tröttnat på att höra mig svära varje gång jag kommer in genom dörren och antingen är helt ihjälfrusen efter att ha gått omkring i det här istidsklimatet med öppen jacka eller blivit fångad i den efter att dragkedjan har fastnat nånstans uppe vid halsen så att den är omöjlig att ta av. Så nu hade jag en väldigt trevlig överraskning väntande på morgonen då jag måste springa ner till källaren och leta fram någon urgammal rock för att inte dö av köld. På något underligt sätt hann jag ändå med metron, fast lite bråttom blev det ju nog pga den oväntade omvägen. Dock kan jag inte klaga så hemskt mycket, eftersom jag nu på kvällen när jag kom hem fick veta att hon bara har fört den och lagas och inte slängt den i roskisen som jag först trodde.

Så har jag funderat på lite saker och har några frågor:

1. Om man vet att man kommer att såra någon förr eller senare, är det då bättre att få det överstökat så snabbt som möjligt, eller borde man dra ut på det och låta personen ifråga vara glad så länge som möjligt?
2. Kan ett halvtimmes intensivt samtal gottgöra för 3 timmars övergivning?
3. Om man själv märker att en person känner på ett visst sätt för enannan person pga att man känner igen sina egna känslor för den personen, ärdet lika uppenbart för honom då också?

Och imorgon har jag finska-hörf, så jag kanske borde gå och sova nu. Jag tänker vara utvilad och allt, och verkligen inte moka den på samma sätt som förra gången. Visst, det var mitt eget fel, men det är ju trots allt en hörförståelse på finska, hur är det egentligen möjligt att misslyckas?


Ett tag sen sist - 13.02.2010 10:23
----------------------------------------------------------------------
Så det har blivit några dagar utan inlägg här, men det har helt enkelt berott på att jag inte har hunnit vara på datorn tillräckligt länge för att skriva nånting. Min dagliga tidtabell har nu blivit ännu stressigare, eftersom jag förutom att gå på mina egna träningar också har börjat träna en grupp småungar, vilket jag kanske har nämnt tidigare också. Det går en ganska stor del av dagen till det när man själv har ca 2-3 timmars träningar och de också har ca 2 timmar. Dessutom råkar dom alltid vara nånstans i andra ändan av helsingfors så att bussresorna tar en timme åt varje håll. Inte för att jag egentligen har nånting emot det, jag borde ju få lite pengar för det och dessutom får jag hänga i simhallen och med dem som är där ännu oftare än tidigare ;)

Igår började skrivningarna. Förstås måste den första vara den svåraste, modda textkompetens. Finns det något värre? Man ska sitta där i 6 timmar och skriva 3 förhoppningsvis perfekta svar och på något sätt försöka hitta varenda minimal detalj i de där ävla texterna. Och det värsta av allt är ju att svaren borde var 1-2 sidor. Jag har alltid såna problem med det, igår också blev alla mina svar nästan 3 sidor långa, men jag hoppas nu att det ännu var inom gränsen för godkänd längd. Jag kan helt enkelt inte fatta mig kort när jag skriver, vilket den observante läsaren kanske har märkt här också...

På kvällen for jag sedan som sällskap åt en kaveri till Circus på den mest misslyckade valentine-festaren nånsin. Stället var nästan helt tomt, fast vi var där över en timme efter att det egentligen skulle ha börjat, och det förblev tomt hela kvällen. Jag tyckte verkligen synd om bänden som spelade där på ett enormt ställe inför en publik på ca 10 personer, men samtidigt var det ju nog lite komiskt. Eftersom vi inte ville förstöra kvällen helt kom vi fram till att det bästa man kunde göra i den situationen var att skratta åt det. Först då kvällens huvudartist Pete Parkkonen (märk hur dåligt hans namn och ordet huvudartist passar ihop!) höll på att uppträda börja folk långsamt droppa in. Inte för att det nu blev någon rusning då heller precis, men jag misstänker starkt att evenemangets organisatörer började bli så desperata att de satt ut en skylt med gratis inträde på gatan... För det var ju antagligen det som var det största problemet, totalt överprissatta biljetter. Min kaveri hade fått dem i födelsedagspresent, så oss störde det inte på det sättet, men jag tror inte att så väldigt många är beredda att betala 27 euro för en kväll. Precis som det blev bevisat igår. Fast trots att det hela var lite misslyckat så var det ändå helt roligt att vara en kväll ute och hänga, det kan man ju aldrig göra för mycket.

Och idag är det abihalarmålning på schemat. Får se vad det blir av det, men jag gissar att det åtminstone inte blir tråkigt när hela vår "liberala grupp" (en benämning på vårt gäng som jag tyckte passade ganska bra) samlas för att klotta.


Det är kallt ute på vintern - 09.02.2010 10:26
----------------------------------------------------------------------
Igår var jag på konsert och det var helt bäst!

Billy Talent spelade i ishallen igår, och jag var där med en vän som jag dessutom tyvärr inte träffar så ofta mera, så det var extra roligt att gå dit tillsammans. Vi hade kenttä-lippun, men hade ändå bestämt oss för att inte fara dit och köa flera timmar i förväg och försöka tränga oss in i första raden med armbågar och annat våld till hjälp. Det var ju trots allt vinter och snöstorm, så det där med att hänga utanför de stängda dörrarna i en evighet lät inte så där väldigt lockande, och dessutom ser man ju mycket bättre om man står lite längre bak i lugn och ro istället. Kenttän är egentligen inte så praktisk, om man verkligen vill se bra skall man vara där först av alla och sedan göra sig totalt utmattad då man försöker hålla kvar sin plats med våld.

Trots att vi inte alls var där i god tid, nästan sena faktiskt, så måste vi ändå köa för att komma in. Var finns logiken i det, och vad är det egentligen meningen att man skall göra för att undvika köer då? Och medan vi stod där lyckades någon skuffa mig i en vattenpöl, eller åtminstone hoppas jag att det var vatten och inte någon annan oidentifierbar blöt substans, så att mina skor, som kanske inte riktigt mera kan klassas som hela eller ens användbara, blev helt genomblöta. Just då störde det i och för sig inte så mycket eftersom vi blev insläppta direkt efter det och förväntningarna var på topp.

Lämppären var verkligen en bottennotering den här gången. Det var något väldigt okänt bänd som hette något i stil med "Jaakko and Jay" från Tammerfors. Alla deras låtar var precis likadana; de var ungefär 1 minut långa och bestod av kanske 2 eller 3 gitarrackord och samma trumrytm spelad x-antal gånger. Fast texten ändrades ändå, så jag undrar om de kanske hade en enda, extremt lång låt med väldigt många verser? Publiken var helt förståeligt inte riktigt nöjd med dem och de blev ganska ordentligt dissade med skrik som "Painukaa vittuun" och "Tulkaa jo pois sieltä"... I och för sig var de åtminstone själva medvetna om vilken nivå de var på, eftersom deras smått komiska låttexter t.ex. innehöll "...and the audience walked away..." och "...we're playing these shitty songs..." :D

Sedan då det "riktiga" bändet började uppstod som vanligt den där mystiska alla-tränger-ihop-sig-och-klämmer-varandra-till-döds-effekten och på något sätt hittade vi oss mitt i den där klungan vi på allt sätt försökt undvika. Och inte nog med det, vi hade lyckats hamna precis bredvid ett gäng galningar (som antagligen hade grundat ordentligt med något före konserten), som tyckte det var en bra idé att börja med en virvel och hoppa runt mitt i publikhavet. Vi blev påhoppade och krossade ett antal gånger och plötsligt märkte vi att vi stod alldeles bredvid sidostaketet fastän vi varit nästan i mitten från början. Men det är väl sånt som hör till konserter. Och annars var den ju jättebra, så jag skall inte klaga. De spelade alla mina favoriter det var jättebra fiilis!

Efteråt var vi så upprymda och ivriga att vi helt hade glömt bort att det var vinter och kallt ute, så vi bestämde oss för att bli och vänta utanför ishallen och se om bändet skulle komma ut och hälsa på fansen. Kanske vi borde ha förstått att det inte var särkilt vettigt då där bara fanns en handfull personer, men just då verkade det som en jättebra idé. Så stod vi där i över en timme och väntade och frös ihjäl (efter ca 20 minuter hade mina genomblöta skor frusit till is och tårna inuti med dem). Eftersom vi nu hade stått så länge så kunde vi ju inte bara gå iväg utan att få ut nånting av det heller. Och till sist lönade det sig faktiskt. De kom ut och pratade med oss, och eftersom där var så få människor lyckades jag t.o.m. få 3 autografer och en bild med trummisen. Bändmedlemmarna var jättevänliga och verkade ärligt sagt ganska tagna av att människor faktiskt hade stått såpass länge ute i kylan och väntat på att träffa dem.

Så det var en lyckad kväll, även om den hade några små, mindre lyckade detaljer, som ihjälfrysning och hemkomst klockan halv 3 med skola klockan 8 nästa morgon...


Kräsen shoppare - 07.02.2010 19:30
----------------------------------------------------------------------
Idag på morgonen fick jag en trevlig överraskning då kännykkän plötsligt började spela upp den ringsignal som är reserverad för en enda, extra viktig person. Det är jättepraktiskt att ha olika ringsignaler till olika människor, då vet man redan vem det är som ringer och om man borde skynda sig att svara eller kan ta det helt lugnt före man hittat själva telefonen och hunnit kolla på rutan. Nackdelen är ju förstås att man ibland glömmer någon av ringsignalerna man har och inte förstår att det är ens egen telefon som ringer. Det har väl hänt några gånger att jag har gått omkring en stund med en väska eller en ficka som spelar upp någon låt på full volym och undrat varifrån ljudet kommer...

Men på grund av den överraskningen har jag alltså använt närmare 5 timmar av min söndag till att leka tränare. Först hade jag egna träningar kl. 10-12, men eftersom tränaren hade lyckats tömma sin bilakku och vägrar använda kommunala trafikmedel eftersom dom är fulla med galna yxmördare (jag kunde inte låta bli att påpeka att jag har klarat mig helt bra med dem varje dag i 18 år nu, men har man fördomar så har man tydligen...) så var det alltså mitt ansvar att hitta på någon rolig tortyr i 2 timmar. Normalt skulle jag inte ha något emot det, men nu råka det ju vara så att jag själv också måste delta i tortyren, och dessutom med min kropp som verkar ha blivit fylld med bly under natten. (Den fysiska verkan av 10 km:s drogerna har uppenbarligen tagit slut någon gång mellan igår och idag, men den psykiska håller fortfarande i sig.) Och direkt efter att jag hade simmat färdigt de här träningarna måste jag skynda mig iväg till nästa simhall och nästa väntande grupp osimkunniga småungar. Åtminstone var de träningarna lättare för mig, jag behövde bara sitta där på kanten och ge order och förklara otaliga gånger vad som skulle göras. Ibland undrar jag verkligen hur svårt det kan vara att förstå enkla saker som att om man simmar t.ex. 4x100 m så betyder det att man skall simma 100 meter fyra gånger...

Efter dagens andra träningar for jag till stan för att shoppa med min mamma. Hon hade varit där igår med min syster och tydligen hade de hittat nån klänning som skulle vara så perfekt på mig att de hade reserverat den tills idag. Jag säger bara en sak: de har klart och tydligt ingen aning om hurdan stil jag har. De hade sagt att det rörde sig om en blå-svart, enkelklänning, vilekt ju lät ganska lovande, men då jag kom dit var det något helt annat. För det första var den lila, och för det andra så var den nånslags mystisk modell med något som liknade en känguruficka framtill som gjorde att man såg helt gravid ut. Dessutom kom jag än en gång till den slutsatsen att jag helt enkelt inte har rätt kroppsbyggnad för de kläder butikerna säljer. Tydligen är det inte meningen att flickor ska ha bröstmuskler som pöser ut ur urringningen på fel ställe eller ryggmuskler som gör det omöjligt att få fast dragkedjor. Och byxor tänker jag inte ens börja tala om, det är ju helt omöjligt att hitta någon modell som skulle passa både i midjan och i benen... Vår shoppingtur var som vanligt ganska misslyckad, mest pga att jag är helt överdrivet kräsen. Det går alltid ut på samma sak, så egentligen vet jag inte riktigt varför jag ens besvärar mig med att fälja med. Så här brukar det ungefär låta:

Mamma: Men titta på den här, den är väl ändå snygg!
Jag: Nå nej, den är ju hemsk.
Mamma: Tänk hur bra du skulle se ut i den här!
Jag: Va? Inte menar du väl allvar?
Mamma: Den här då? Om du skulle köpa nånting annat än svart för en gångs skull?
Jag: Aldrig i livet!

Och så fortsätter det så där i några timmar till hon har släpat mig igenom alla butiker hon hittar. Fast till sist hittade jag faktiskt en helt snygg topp som jag köpte. Jag gjorde t.o.m. min mamma överlycklig genom att köpa den gråa versionen istället för den svarta. Ibland undrar jag om det verkligen var meningen att jag skulle födas som flicka. Jag har aldrig riktigt förstått mig på alla de här sk. kvinnliga grejerna; shopping är bara ett exempel bland många. Fast å andra sidan finns det ju nog också fördelar med att vara flicka, t.ex. nagellack och vissa ekonomiska fördelar baserade på urgamla könsstereotypier för att nämna de viktigaste. ;)


Hållbar extas - 06.02.2010 21:11
----------------------------------------------------------------------
Mitt överlyckliga humör håller ännu också i sig, och jag är förvånad. Jag har inte mått så här bra på länge...

Dagen började med att min väckarklocka ringde kl. 7:00 (Obs, det är lördag idag, är jag åtminstone ganska säker på...) och jag for iväg till skolan. På vägen till metron träffade jag en lite intressant typ som jag blev och pratade med en stund. Eller pratade är kanske lite fel begrepp, det var mera så att han stod och skrek nånting helt obegripligt för full hals och jag försökte febrilt få reda på vad han egentligen försökte säga... Till slut kom jag fram till att han möjligtvis frågade vad klockan var, så jag svarade nånting och trängde mig förbi. Här kan kanske nämnas att orsaken till att jag överhuvudtaget stannade (förutom mitt allmänt välvilliga och hjälpsamma humör) vara att han vinglade så mycket att det var totalt omöjligt att ta sig förbi honom. Jag älskar metron med omnejd på lördagsmorgnar.

Sedan gick ju metron jag skulle medännu sönder. Bromsarna fastnade så att vi blev och stå i Itis och kom inte vidare förrän nästa metro kom och räddade oss. Det här ska naturligtvis också hända den enda lördagsmorgonen som jag för en gångs skull är på väg någonstans. Men inte var det så farligt, jag hann i tid och ingen skada var skedd. Istället spenderade jag metroresan med att sitta och smila som nån idiot och konstant störa min kaveri som försökte läsa matta.

Orsaken till att jag var på väg till skolan var alltså att vi skulle ha mattapreli, dvs. vi skulle sitta 6 timmar instängda i skolan på en lördag och skriva mattaprov och inbilla oss att det var studentskrivning på gång. Visst, det är helt bra övning och så, och antagligen skulle jag ha gått på den även om den inte skulle ha varit obligatorisk för att få min välbehövda hundrade kurs, men lite till överdrift gick det nog ändå. Vi hade t.ex. något närmast löjligt system med att lyfta upp en roskis på ett bord varje gång någon gick på WC:n för att visa att det var upptaget, så att ingen bara i misstag skulle få en chans att prata med varandra. Jag menar, vi var ju ändå där relativt frivilligt, så om någon skulle ha fuskat skulle de ju bara ha gjort en björntjänst åt sig själva. Dessutom hade jag telefonen i fickan, så jag skulle ha kunnat ringa till vem som helst även om roskisen var där och vaktade att jag var helt ensam. Aj just det, inledningen till prelin var ju också lite humoristisk. Vi hade samma ineffektiva lärare, som jag redan tidigare har nämnt, som kustodiant, och han lyckades på något sätt få utdelningen av provpappren att räcka 25 minuter! Han om någon har verkligen talang för att dra ut på allting.

Men själva prelin var ganska enkel. De första 5 uppgifterna (av de 10 man skulle lösa) hade jag avklarade på ungefär en timme och är 99% säker på att de är felfria. Hoppas bara att jag har lyckas läsa av uppgiften rätt och inte gjort några av mina vanliga idiotfel. Om det finns något sånt som sifferdyslexi så har jag alldeles säkert det. Nu medger jag ändå att jag måste fundera några gånger på de sista uppgifterna, och jag är grovt besviken över att jag bara klarade av den ena jokeruppgiften. Men allvarligt, är det meningen att man skall ha hört om "riktningscosiner" nångång och t.o.m. veta vad de är och hur man bestämmer dem? Hur skulle det ha varit att gå igenom nånting om matematik istället för att baralovorda Sveriges otroligt välfungerande skolsystem - där ingen lär sig något men alla mår bra - under lektionerna kära mattalärare?

Men inte ens mitt ovanligt tråkiga lördagsprogram har lyckats förstöra min extas. Jag undrar verkligen varifrån man kan få köpa mer av de där drogerna, so nån hade lagt i simhallsvattnet igår. För inte kan det väl vara helt normalt att man faktiskt mår bra?


What a feeling! - 05.02.2010 21:30
----------------------------------------------------------------------
Nu är 10 km avklarat för fjärde gången och jag är på världens bästa humör nånsin! Jag kanske inte är riktigt normal, men jag fick världens kicks av det, det var helt ljuvligt!

För dem som inte genast förstod min lycka, så var jag alltså just på "maratonträningar" och simmade 10 km i ett sträck. Jag tror att det skall föreställa nånslags skräckexempel, som skall hjälpa oss att klara av alla andra utmaningar, men jag fullkomligt älskar det. Jag menar, finns det någothärligare än att bara simma fram och tillbaka i ungefär 3 timmar och använda precis all energi an bara har i kroppen? I början kanske det är lite motigt, då man har simmat den första 100 metern och vet att det "bara" är 99 kvar, men efter en 6-7 km så får man helt enkelt den bästa känsla som finns. De andra som var där och simmade (alla för första gången) tittade ju nog lite snett på mig då jag kom dit för fjärde gången och var helt ivrig... Av någon underlig anledning förstod de inte riktigt hur man kan se positivt på en sådan strapats.

Fast okej, jag medger nog att sällskapet också kan ha något med mitt humör att göra... 5 timmar i det mest underbara sällskap man kan tänka sig är ju inte precis något man tackar nej till. Här borde jag kanske tillägga att själva simningen bara tog ungefär 3 timmar och 20 minuter, och då hade jag redan tagit väldigt god tid på mig, men av en viss orsak blev jag kvar en stund och bara hängde och hade intressanta diskussioner. Dessutom var det helt praktiskt att bli kvar där ända till slut, jag fick skjuts ända hem till dörren och behövde inte gå en meter. Fast jag misstänker lite att det berodde på att tränaren var lite orolig för min mentala hälsa då jag steg upp ur bassängen (efter att helt frivilligt ha dragit största delen av den sista kilometern fjäril) och fullkomligt strålade och försökte övertyga dem om att jag aldrig har känt mig så bra i hela mitt liv... Kanske han var orolig för att jag var i chock och skulle kollapsa nånstans mitt i skogen eller något.

Men verkligen, mitt äntligen upptäckta, perfekta recept på lycka: 10 km simning i full fart och gott sällskap ;)


Dålig övertalningsförmåga - 03.02.2010 23:08
----------------------------------------------------------------------
Idag hade jag det sista moddaprovet någonsin och det var ganska skönt. Nog för att det var extremt jobbigt att skriva det, men sen var det ju åtminstone över. Nu är det bara studentskrivningarna kvar. Ingen press, men om jag vill få godkänt (= L) så måste jag skriva 3 ganska perfekta textkompetenser och en perfekt essä. Baserat på de texter jag fick ut idag verkar det nästan som att textkompetenserna kommer att bli det större problemet. Fast jag har lite funderat på det där med bedömningen i modda och kommit fram till att lärarna troligtvis bara tittar lite på tidigare poäng man fått och sedan låter slumpen avgöra om man ska höja eller sänka. Dessutom var det en ganska underhållande idé, det framkallar en ganska komisk mental bild av alla moddalärare som har nånslags hasardspelhörna i lärarrummet och använder elevernas vitsord som insatser ;) Men seriöst, hur förklarar man annars den klart bristande logiken i bedömningen? De bästa poängen jag har fått (som idag t.ex.) har varit för mina sämsta essäer. Kanske jag har missuppfattat någonting, men jag trodde åtminstone att det borde gå tvärtom...?

Sedan gick mina kvällsplaner i stöpet pga motsträviga vänner och dålig övertalningsförmåga. Vi varundantagsvis ganska många som skulle ha morgondagen ledig, så jag hade hoppats att vi skulle kunna fara ut och festa ikväll. Men nej, till allas stora överraskning var det (igen) bara jag som tänkte i de banorna. Alla andra var helt inställda på någon tråkig och lugn hemmakväll när man för en gångs skull hade tid att göra vad som helst. Är det mig eller dem det är fel på? Hur normalt är det egentligen att ens första tanke då man ser en ledig morgon i kalendern är att fara och festa så mycket man kan kvällen innan?

Men som sagt, det blev ingenting av det. Riktigt så patetisk är jag ändå inte att jag skulle fara ut ensam och jag orkade bara inte börja fixa något annat sällskap åt mig. Istället gjorde jag min pappa glad och bjöd in mig själv på middag till honom. Jag har märkt att det är ett ganska bra sätt att slå två flugor i en smäll. Han får träffa mig, vilket han av någon underlig anledning vill och helst så ofta som möjligt, och jag får mat utan att själv behöva lyfta ett finger för det. Dessutom umgicks jag lite med min bror också och kom fram till att han kommer att bli en simmare precis som jag. Jag var med och badade honom, och han verkade verkligen älska det. Om jag intevisste bättre skulle jag nästan säga att han förstod vad han skulle göra i vattnet. Han sprattlade jätteivrigt med både armar och ben och lyckades nästan sparka sig ut ur badkaret. Kanske det är att gå händelserna lite i förväg, men jag kan inte vänta tills jag på riktigt får ta med honom och simma nångång. Hjärntvättningen skaantagligen påbörjas så tidigt som möjligt för att ha bästa effekten ;)

Då vännerna sviker en får man väl helt enkelt spendera lite tid med familjen istället. Oliver är åtminstone inte tråkig och tackar aldrig nej till sällskap. (Nå nej, det var ett skämt, jag förstår helt bra att ingen orkar följa med mig ut varje gång jag känner för det eftersom det råkar vara ungefär hela tiden...)


Aktivitetsanfall - 02.02.2010 21:36
----------------------------------------------------------------------
Som rubriken indikerar har jag varit väldigt aktiv idag. Jag började dagen med att stiga upp relativt tidigt, med tanke på att jag i princip var ledig, och läsa matta. Jag är faktiskt förvånad över hur mycket jag redan har läst på mattan. Det brukar jag ju aldrig göra och dessutom är prelin "först" på lördag så det är inte ens någon panik ännu. Men jag måste väl erkänna att jag egentligen tycker om matta (åtminstone då man faktisktfår räkna någonting till skillnad från vad man håller på med på timmarna i skolan) så det har inte varit så jättetråkigt ändå.

Efter att ha ätit frukost i all sköns ro och pluggat färdigt för stunden for jag iväg på en frivillig jumppatimme. Den var alltså frivillig, men jag for ändå... Det berodde ju nog till stor del på att det var simning på schemat, och jag hade lite överlopps energi jag måste ta ut på någonting. Jag tror att jumppaläraren kanske t.o.m. blev lite förskräckt över mitt tränande. Jag behövde ju som sagt lite utlopp för en del grejer, så det blev så att jag drog ca 3,5 km i helt full fart... De andra eleverna simmade cooper-test i 3 omgångar under tiden och drog väl ungefär 400 m per man, så det var ju nog ett lite annat tempo.

Sedan for jag helt frivilligt till skolan, eftersom jag hade fått ett textmeddelande om att vår moddatimme inte var obligatorisk. För en gångs skull hade en lärare faktiskt meddelat om en inhiberad timme och t.o.m. i god tid och på ett effektivt sätt. Man borde säkert ha dragit ett stort kors i taket eller nånting bara pga det. Men jag for alltså dit ändå, man får ju trots allt gratis och färdiglagad mat där och dessutom kan man njuta av sällskapet.

På kvällen hade jag träningar precis som vanligt, och det blev väl närmare 5 ½ km simning till. Tempot var inte riktigt lika rasande längre pga morgonens träning och mitt ovanligt goda humör efter ett trevligt möte efter skolan. Men det var ändå helt otroligt skönt att bara simma fram och tillbaka och inte tänka på nånting. 9 km på en dag är ju inte heller så dåligt. Även om jag nog hade tolkat "msn-tecknen" rätt så kunde inte ens det förstöra min upprymdhet. Lite undrar jag nog vad/vemsom är såsensationellt att det tar upp 2 hela dagar...? Fast vid närmare eftertanke kanske jag ändå inte vill veta.

Idag märkte jag att det finns fler än ett sätt att få en bra fiilis och att man kanske inte alltid behöver välja det svåraste.


Besvärliga känslor - 01.02.2010 20:14
----------------------------------------------------------------------
Idag var jag ledig från skolan hela dagen, och jag måste säga att det var otroligt skönt. Speciellt sovmorgonen. Visserligen var det just veckoslut, men det spenderade jag hos min pappa där man aldrig får sova särskilt många timmar i sträck pga en viss liten men högljudd sak som anser att det är okej att väcka alla med jämna mellanrum. Så det var verkligen skönt att komma till min mamma och få sova hur länge som helst, eller åtminstone till grannarna började förasitt reguljäraoväsen i form av att flytta omkring sina möbler. Inte för att jag har nånting emot min bror, tro inte det. Han kan bara vara väldigt smärtsam för öronen ibland...

Eftersom jag för en gångs skull inte hade nånting att göra bestämde jag mig för att ägna dagen åt mitt nya projekt; att försöka reda upp mina misslyckade förhållanden och känslor. Jag hade bestämt mig för att ge mitt hittills rätt så öppna och ostadiga förhållande med min granne en ärlig chans, och började med det. Jag har funderat ganska mycket på det här, och kommit fram till att han egentligen borde vara perfekt för mig men av någon orsak har jag bara inte fattat det. Jag menar, hur ofta hittar man en som pratar franska (det sexigaste språket ever by the way), är relativt snygg och vältränad och dessutom av någon outgrundlig orsak verkar tycka att man är det bästa som har hänt honom (på väldigt länge åtminstone). Obegripligt nog tycker han t.o.m. att jag ser bra ut då jag kommer direkt från träningarna och är helt röd i ansiktet och har håret i nånslags blöt/frusen kråkbo-frisyr. Och han skrattade inte ens då vi gick hem till honom efter att ha träffats av en slump på gatan och jag hade ett par otroligt fula långkalsonger på mig. (Varför händer sånt annars aldrig i filmer eller liknande? Inte är det väl meningen att man ska gå omkring och frysa ihjäl hela tiden bara för att man med väldigt liten sannolikhet träffar någon?) Han har alla de här små positiva egenskaperna, men ändå kan jag inte få mig själv att känna nånting för honom. Vad är det för fel på mig?

Senare, efter att jag på allvar hade försökt få det där att fungera (utan resultat), ringde min telefon. Det låter kanske ganska banalt, men för mig var det inte det. Ett ungefär 10 sekunder långt telefonsamtal lyckades, igen pga mina dysfunktionella känslor, lysa upp hela min dag. naturligtvis hade det ju med personen i andra ändan av tråden att göra, men det var antagligen ändå en lite överdriven reaktion. Det var dessutom ännu sjukare, eftersom samtalet handlade om att personen i fråga bad mig vikariera för honom, eftersom hanhade hittat någon ny, uppenbarligen väldigt attraktiv typ, som han tänkte bjuda hem till sig och ha sex med. Men trots det så blev jag överlycklig bara av att se namnet på telefonskärmen.

Skulle någon vänligen kunna upplysa mig om hur man stänger av sina känslor, alternativt ge mig en bruksanvisning som berättar hur man använder dem??? Annars är jag rädd för att jag kommer att fortsätta leka med andras känslor tills jag kommer på hur jag kontrollerar minaegna... Jag är en hemsk och misslyckad person.