April 2012

Självförtroendeboost - 29.04.2012 23:42
----------------------------------------------------------------------
Jag kom just hem från en hemskt extempore dejt. En typ ringde till mig för en stund sedan och frågade om jag hade något speciellt för mig. När jag sa att jag just kommit hem och inte riktigt höll på med något så bad han mig sedan vara färdig om 20 minuter och så kom han och plockade upp mig. Jag fick reda på att han bor ca 1,5 km från mig, vilket kan vara ganska praktiskt i fortsättningen. Kanske jag äntligen har hittat min nya "granne"?

Dessutom hade jag faktiskt ganska roligt. Han uppskattade mig åtminstone och fixade några fancy drinkar åt mig och gav en massa komplimanger hela tiden. Plus att om någon bara ligger som en geleklump i sängen i 10-15 minuter efter att man är färdig med honom så kan man väl inte ha varit helt skit? ;)

Så var jag ju också hos min mamma idag och på vägen hem märkte jag att jag nog ännu också vet hur man flirtar med random typer i metron. T.ex. var det en typ som skulle bli av i Hagnäs, men sen bara för att jag råkade titta på honom lite extra så blev han kvar och bara måste få veta mitt nummer. Jag hade lite roligt åt honom. Plus att nu kan det ju alltid hända att han nångång ringer mig och ber ut mig på en annan spontan dejt :D

Men för att nu skriva om något lite allvarligare också så var jag alltså och se på leffan "We need to talk about Kevin" idag. Den handlade om en skolmassaker och var kanske ganska angstig, men helt sjukt bra alltså! Det var på riktigt jätteintressant att se hur någon som tycker det är en bra idé att gå in i en skola och döda en massa människor utvecklas. Det enda negativa enligt mig var att filmen fokuserade ganska mycket på mammans synvinkel. Jag skulle mycket hellre ha viljat veta hursonens hjärna fungerade och vad som egentligen rörde sig där medan han sköt ihjäl alla de där människorna.

Efteråt pratade vi lite om filmen med min mamma. Jag fick lite det intrycket att hon ibland varit lite orolig för mig. Hon kommenterade t.ex. hur autistisk Kevin verkade som småbarn när han aldrig pratade om nånting och inte verkade intresserad av att leka som normala barn. Sedan jämförde hon det med min syster som inte var tyst en sekund som barn och tyckte att Barbie-lekar och annat idiotiskt var världens bästa. Efter det kom hon plötsligt på att det var mig hon pratade med och tillade som en eftertanke typ att det nog säkert också var helt okej fast jag nästan aldrig sa något som barn och hellre satt och läste böcker eller något än lekte med några andra...

I och för sig tror jag nog att hon ibland har haft en helt vettig grund för sin oro. Jag tolkade åtminstone filmen som att det helt enkelt var något fel på honom och att han bara inte passade in, vilket sedan gjorde honom så bitter att han faktiskt gick in i sin skola och skjöt ner alla normala typer som var helt för lyckliga. Jag förstår det där helt bra. Sen är där ju förstås den skillnaden att jag faktiskt gör mitt bästa för att försöka passa in, och när det inte lyckas så låtsas jag åtminstone. Plus att jag är en så överdrivet snäll person att jag helt enkelt aldrig skulle klara av att skada någon. Så som slutsats kanske man kan konstatera att min mamma gör helt rätt i att misstänka att hon har ett normalt barn (visserligen totalt IQ-befriat, men detkanske inte var poängen här...)och ett som är en väldigt potentiell psykopat... ;)


Svåra frågor - 29.04.2012 11:53
----------------------------------------------------------------------
Jag var på tjejkväll hos en kaveri igår och vi hade bl.a. en lek där vi skrev en massa frågor på lappar som vi sedan turvis drog ur en skål och så skulle alla svara på dem. Där kom en del väldigt svåra frågor som jag inte riktigt kunde svara på. T.ex. är jag nöjd med min livssituation just nu? Vad har mitt lyckligaste ögonblick varit? Inte vet jag liksom.

Fast lite lycklig var jag nog efter fredagens obduktion. Jag tyckte jag lyckades riktigt bra och gjorde inte ens några större missar. Visserligen hade jag ingen aning om vad jag skulle göra när läraren bad mig klippa upp lungornas artärer och bronker så långt jag kommer för att se att där inte finns några embolier eller tumörliknande vävnad. Gissa om det är svårt att hitta några artärer i en hal, slemmig lunga som är full med blod och annan vätska så man inte ser nånting alls? Bronkerna var kanske lite lättare att hitta när man ändå kunde känna brosket lite, men inte var det heller så enkelt. Men läraren verkade åtminstone helt nöjd med mitt klippande, så kanske det var ens lite på rätt ställe. Och typen som klippte upp andra lungan var nog precis lika borttappad som jag.

Sedan hade vår grupp också amfi-demonstration, dvs. vi skulle visa upp våra fynd för resten av klassen i amfisalen. Jag har ju alltid haft världens scenskräck, så det där med att visa upp organ och berätta vad vi hittat framför ca 100 människor lät inte så där hemskt lockande... Men det gick helt jättebra. Jag visste precis vad jag skulle säga och fick väl t.o.m. fram det på ett sånt sätt att de flesta förstod vad jag pratade om fast jag talade svenska och allt. Dessutom är jag lite stolt över att jag typ hade "huvudrollen" i vår presentation, eftersom det helt klart fanns mest att berätta om just thorax-området.

Nu ska jag snart på leffa med min mamma. Jag vet inte ens vad det är för film, men om hon nu bjuder så är det väl inte så stor skillnad. Jag litar nog på att hon efter så här många år har ens lite koll på vad jag är intresserad av. (Nog för att hon inte ännu heller har gett upp med min klädstil, utan varje gång vi går och shoppar ännu också försöker dra fram en massa rosa spetsgrejer...) Dessutom verkade hon vara i lite desperat behov av sällskap. Det märks direkt när min syster bor hos min pappa några dagar eftersom mamma då genast måste ringa mig minst 5 gånger om dagen och berätta varenda liten detalj som händer. Fast idag kanske det kan vara helt okej att umgås lite med henne. Åtminstone kan jag berätta om min första "riktiga" obduktion för någon som faktiskt vet vad jag talar om och dessutom inte ens blir äcklad av alla detaljer. Inte för att hon nånsin har haft samma morbida iveratt skära i människor som jag, men hon har åtminstone varit tvungen att göra det nångång ;)


Ansvar - 26.04.2012 15:55
----------------------------------------------------------------------
Nu verkar det som om våra studier äntligen skulle börja ha lite betydelse. Imorgon ska jag t.ex. göra en obduktion för att helt på riktigt försöka få fram dödsorsaken. Visst har vi ju skurit i lik tidigare också, men det var ju bara människor som hade donerat sina kroppar så vi skulle få leka med dem. Nu är det faktiskt någon som har dött av någon mystisk orsak och helt på riktigt har en medicinsk grund för att bli obducerad. Och det är bl.a. jag som får "äran" att göra den. helt sjukt coolt på något sätt. Fast lite skrämmande samtidigt. Nu borde man liksom redan kunna något och det blir också konsekvenser av det ifall man inte har en aning om vad man gör.

Man skulle ju tycka att det där skulle ge mig ens nånslags motivation till att lära mig saker och inte misslyckas med allt, men nej. Istället har jag inte ens skaffat boken till den här kursen och orkar inte ens gå på föreläsningarna. Det är på riktigt helt sjukt hur lat man kan vara.

Dock har jag åtminstone haft en liten orsak till att jag inte har läst något de senaste dagarna. Jag har haft helt hemsk huvudvärk nu tre dagar i sträck och den bara gårinte om. Dessutom har jag typ aldrig huvudvärk eller något annat fel heller för den delen. Borde jag vara orolig eller något?

Sen till något annat; igår var jag och lyssnade på en presentation av Sakari Orava, den världsberömda ortopeden som har opererat en massa idrottstjärnor, bl.a. David Beckham. Han berättade hur det är att jobba som ortoped och speciellt då inom idrotten, och jag blev nog ganska övertygad om att det är något sådant jag vill syssla med i framtiden. Han berättade också hur han under sina första dissektioner i medi direkt märkt att "skärandet" är hans grej och t.o.m. gått så långt att han stulit en patella från ett lik som souvenir. Han hade nog en massa hemskt bra pointer, och jag vet nog också att jag säkert aldrig kommer att glömma hur det första snittet i ett lik kändes, eller hur det var att ta bort en fascia och se alla snygga muskelfiber under den.

Någon frågade honom också vad det krävs för egenskaper av en kirurg. Enligt honom är det viktigaste att aldrig ge upp. Sen är det tydligen nyttigt att ha en lugn personlighet och stadig hand också. Skulle det där kunna vara jag? Åtminstone skulle man ju inte behöva umgås så mycket med patienter medan de är vid medvetande i så fall, så kanske det inte ens skulle göra så mycket att jag är en total psykopat?

Å andra sidan har jag just sett på en massa jakson av "Grey's anatomy", och där hade de ju i ett skede åtminstone nånslags klinisk forskning på gång för att bota Alzheimers. Det är i och för sig ocksånågot jag verkligen skulle vilja göra, och dessutom skulle jag kanske i så fall också kunna skjuta upp mitt eget självmord med några år. Men tyvärr tror jag inte riktigt att neurologi är min grej, plus att jag aldrig skulle klara av att träffa några patienter med Alzheimers, så det får nog säkert vara.

Förresten, har någon märkt att "Grey's anatomy" är helt sjukt sorglig? Där är bara en massa tragedier hela tiden och inte en enda av karaktärerna är egentligen lycklig. Hur hemskt skulle det liksom vara att först se sitt livs kärlek dö av Alzheimers, sedan få veta att ens fru har samma sjukdom och efter en tid inte ens känner igen en när man kommer hem?


Inlandsturné och sånt avklarat - 25.04.2012 00:10
----------------------------------------------------------------------
Ifall någon undrar varför jag inte har skrivit något på nästan en vecka så kan det ha något att göra med att jag på veckoslutet var på en chef inlandsturné och varit lite död efter det...

Turnén var förstås helt sjukt rolig! Själva spexföreställningarna gick i och för sig helt åt skogen, men det blev bara lite extra roligt istället. Hur kan man liksom låta bli att skratta när typ varenda kuliss på scenen faller, orkestern spelar helt vad det passar och skådespelarna inte ens har koll på vilken scen det är på gång? :D

I Åbo hade vi dessutom porrsits, och den var nog något alldeles speciellt. Det var helt otroligt hur mycket människor hade satsat på det, och ingen verkade skämmas det minsta över att gå omkring halvnaken i de underligaste utstyrslar. Inte för att jag nånsin har fattat vad det är som är så farligt med att visa sin kropp för någon, men det var helt trevlig omväxling att inte ens höra till de mest "underklädda". Som minne från sitsen har jag dessutom några ganska intressanta piskmärken på rumpan...

Undrar om han som piskade mig faktiskt insåg att han gjorde det så hårt, och undrar i så fall varför han gjorde det? Är han bara en allmän sadist, eller var det något just med mig? Jag hoppas faktiskt på att han bara inte hokade att han kanske använde lite väl mycket kraft, annars är det ju bara pinsamt om han ännu också är störd på mig förvad jag saför en tid sen...

Nu kom jag just hem från min iranska kaveri. Han frågade bl.a. om jag kunde hjälpa honom att hitta en flickvän. Hur fan ska jag göra det? Om någon är intresserad eller vet någon som möjligtvis kunde vara intresserad så får man hemskt gärna meddela. Jag skulle så gärna hjälpa honom, men jag har ingen aning om vem jag borde försöka para ihop honom med i så fall. Dessutom skulle han faktiskt förtjäna att hitta någon, speciellt efter allt jag har gjort mot honom.

Men för att nu försöka se saker från den positiva sidan så verkar det ju åtminstone som om han har insett att vi aldrig kommer att bli något mer än högst friends with benefits. Han frågade t.o.m. om jag har sex med andra än honom, och jag svarade förstås ärligt (vilket jag av någon mystisk orsak alltid gör fast jag så inte borde...). Sen när han frågade om antal så lyckades jag som tur är undvika att svara direkt på frågan. Inte för att jag skäms för det, tvärtom nästan, men jag började bara fundera på att det kanske finns en viss gräns efter vilken det inte längre är okej att berätta det för någon som antagligen inte ens har ens en tiondel så stort antal som man själv. Eller? Finns det någon sådan gräns och vad är den i så fall?


Förlängd lunchpaus - 19.04.2012 13:15
----------------------------------------------------------------------
Jag skulle egentligen bara snabbt fara hem via och slänga in väskan med alla blöta träningskamor och sedan sticka tillbaka till skolan, men riktigt så blev det ju inte. När jag kom in i lägenheten märkte jag bara något helt mystiskt oljud från badrummet, gick och kollade och märkte att ett sprucket rör sprutar ut en massa vatten. Trevligt alltså.

Jag har ingen aning om var man kan stänga av vattnet eller något, så jag knöt nu bara en strumpa där runt och hoppas att det skulle komma nån och fixa det möjligast snabbt. Under tiden rinner det nu ut vatten på badrumsgolvet hela tiden. I och för sig en förbättring till att det skulle spruta i hela lägenheten, men inte är det nu helt okej ändå...

Men som tur kom jag nu ändå hem, annars hade vi säkert haft en simbassäng istället för lägenhet på kvällen. Eller vänta, skulle det faktiskt ha varit så dåligt...? ;)

Nog för att jag simmade helt tillräckligt idag på morgonen och just nu inte ens har tillräckligt med energi för att lyfta min väska. Jag hade alltså av någon konstig orsak lovat att simma med verkkare och huppare påmig, och jag kan bara konstatera att det inte är möjligt! Man sjönk ungefär direkt och orkade högst 25 m innan man var helt död. Jag anser mig ändå ha relativt bra teknik, men det jag åstadkom idag var något alldeles hemskt. Fjäril är t.ex. totalt omöjligt att simma när benen väger så mycket att de inte går att lyfta till ytan och armarna är täckta av någon jävla huppare som släpar i vattnet och skuffar en bakåt varje gång man försöker göra ett drag. Så om mitt förra veckans tips var att ta av sig sina tjocka verkkare innan man hoppar i vattnet och livräddar någon, så kan jag den här veckan berätta att det lönar sig att ta bort hupparen också.
Gårdagen var sedan igen en väldigt bra dag. Först hade jag tent, som med tanke på mitt obefintliga läsande gick helt sjukt bra! Jag är åtminstone ganska säker på att den nog blir godkänd. Nu har jag då klarat av det prekliniska skedet av medistudierna. Vem skulle ha trott det? Bara kanditenten kvar och sen är jag medicine kandidat. Ganska coolt på något sätt. Okej, nog för att jag måste ha en helt otrolig tur om jag ska lyckas komma igenom den där kanditenten, men det behöver man nu inte riktigt ännu börja stressa över ;)
Sedan var jag och simmade, cyklade nästan 40 km och fixade lite på cykeln. Efter det var det sedan tentfest på medis bastu.

Men hej, nu kom någon och fixa röret. Kanske jag skulle slippa iväg till skolan snart...?


Pengaproblem - 17.04.2012 14:14
----------------------------------------------------------------------
Varför ringer det hela tiden en massa banktyper till mig och tycker att jag inte sköter min ekonomi på något vettigt sätt? Och vad angår det dem ifall jag inte orkar göra nånting vettigt med mina pengar? Nu borde jag väl liksom få ha alla mina besparingar hängande på mitt brukskonto om jag vill, utan att nån genast börjar klaga på att jag borde engagera mig och ta reda på vad det finns för möjligheter, boka tid för ekonomirådgivning, investera vettigt och bla bla bla...

Jag orkar helt enkelt inte bry mig om såndänt. Så länge jag har tillräckligt med pengar på mitt konto för att kunna köpa nånting att äta ibland och kanske gå till baren lite oftare är jag åtminstone helt nöjd och orkar inte fundera på hur jag får den största möjliga avkastningen på något konto. Snart tänker väl nån också försöka övertyga mig om att det inte är en smart idé att bara ha en massa kontanter liggande i mitt rum och vänta på försvinna i det allmänna kaoset? I så fall tänker jag upplysa den personen om att det faktiskt var en otroligt smart idé när ens plånbok med bankkort och allt på något mystiskt sätt försvann efter en lite blötare kväll i baren och man inte hade något ätbart hemma. Det finns bra sidor med alla system ;)

Eller okej, jag tar tillbaka det där. Mitt studiesystem finns det nu helt enkelt inte något positivt med. Jag har tent om 19 timmar och jag har inte ännu heller börjat läsa. Ibland (läs: typ hela tiden) är jag lite avundsjuk på normala människor som lärde sig att göra läxor och läsa till prov redan i lågstadiet medan man faktiskt ännu hade en chans att lära sig några vettiga rutiner. Jag vet liksom inte hur man gör. Sure, jag har försökt med att sitta i bibban och läsa, men något antecknande lyckas jag aldrig med och dessutom börjar jag bara stirra ut genom fönstret och följa med vem som går in och ut genom sjukhusingången efter ca 5 minuter.

Plus att "How I met your Mother" helt enkelt är mycket mer underhållande än endokrinologi. Hur lyckas man liksom egentligen ha sex med någon i en Star Wars "Stormtrooper" dräkt? De är ju liksom hårda och har extra skydd på vissa strategiska ställen... Kanske man borde försöka? (Challenge accepted!) :D

Förresten, på tal om utmaningar, Barney har en del samma hobbyn som jag, och jag kan ju helt enkelt inte låta bli att se det som en tävling. Han kanske har en viss könsfördel och ett ganska ordentligt försprång, men jag ska nog ännu få fast honom. Plus att i en kategori har jag redan vunnit, hur coolt är det?!

Men nu måste jag helt enkelt börja läsa. Och så kanske jag också borde skaffa ett liv och sluta vara besatt av tv-serier...


Motivation efterlyses - 16.04.2012 22:35
----------------------------------------------------------------------
Jag borde på något sätt nu få mig själv att inse att jag har tent på onsdag (om typ 1½ dag!!!) och att jag faktiskt måste göra nånting NU! Jag har inte ens läst igenom allt material för kursen och nu har jag liksom bara en dag på mig att på något sätt försöka repetera saker jag inte ens har läst. Men gissa vad jag gör? Jag tittar på en massa jakson av "How I met your mother"...

Undrar förresten hur länge det egentligen tar innan man förstör sin hjärna med alkoholmissbruk? Visserligen diskuterade jag lite gamla tentfrågor med en kaveri idag och verkade konstigt nog kunna mer än hon fast jag inte har gjort nånting, men det kanske inte funkar för evigt med den här farten? I och för sig dricker jag för att förstöra min hjärna, men sen när det faktiskt händer kommer jag ju att vara helt i pisset. Sedan måste jag ju faktiskt börja öppna böckerna och studera på riktigt...

Men nu ska jag fortsätta med "How I met your mother". Om jag ser slut alla jakson idag så har jag ju liksom ingenting som distraherar mig från läsandet imorgon. Helt logiskt, eller hur? ;)


Lyx - 16.04.2012 00:30
----------------------------------------------------------------------
Sen när blev det här mitt liv? Jag var just i en helt otroligt cool bil. Min pappa skulle antagligen nu bli jättebesviken över att jag inte ger några mer specifika uppgifter angående vilken modell det var, men för mig räcker det helt bra med att veta att det var en silverfärgad, helt sjukt snygg sportbil. Plus att den accelererade helt jättesnabbt. Annars bryr jag mig nu inte så mycket om bilar, men jag måste nog erkänna att det skulle vara helt nice att nångång ha en sån. Inte för att det nu är något fel på att bli omkringskjutsad i sådana under tiden... ;)

Förresten hade vi spex och prepkurssits igår och det var som vanligt jätteroligt. Det var kiva att träffa lite nya människor och se vilka som möjligtvis kommer att vara med på våra fester nästa år. Mitt bordssällskap sa visserligen att han nog inte ens är så hemskt intresserad av att bli läkare, men tänkte testa ifall han nu skulle komma in ändå så att man kan börja skriva lite läkarsprit åt sig nångång sen i framtiden. Dock vet jag inte om det skulle vara en så bra idé för honom. Han försökte hemskt aktivt dricka mig under bordet, men slutresultatet blev att han sedan var så full att han vinglade iväg hemåt direkt efter sitsen medan jag blev kvar till halv 7. Och detefter att vi tagit minst 8 helor på under en halvtimme. Jag är nästan lite stolt;)


Effektiv träning - 12.04.2012 22:22
----------------------------------------------------------------------
Jag kommer inte ens ihåg när jag senast skulle ha varit så här slut. Jag har absolut ingen energi kvar och mina muskler fungerar ungefär inte ens mera...

Orsaken till det är alltså morgonträningarna idag. 2,7 km med mina abiverkkaren på var kanske inte en så hemskt smart idé. Igen. Jag gjorde exakt samma sak förra veckan, konstaterade att man bara inte kan simma med dem, men satte sen ändå på dem idag igen. Antingen har jag hemskt kort minne eller så är jag helt enkelt en idiot. Med tanke på att mitt minne oftast fungerar nästan lite för bra så verkar det ju som att det senare alternativet är lite troligare. Jag är dessutom lite rädd för att jag har lovat att simma med dem plus en stor huppare nästa vecka. Då finns det helt på riktigt risk för att jag drunknar. Speciellt som jag tror att medi ordnar en fest på onsdag kväll som jag högst antagligen inte kan hålla mig borta från. Så om inläggen plötsligt tar slut efter onsdagen så vet alla åtminstone vad som har hänt; jag kunde helt enkelt inte medge att jag inte klarar av nånting före jag redan lyckats dränka mig...

Men som tips ifall nån nångång råkar ha på sig ett par överdrivet tjocka byxoroch måste hoppa i vattnet och typ livrädda någon så kan det möjligtvis löna sig att satsa några sekunder på att dra av sig dem.



En dag till - 11.04.2012 20:10
----------------------------------------------------------------------
Gissa om man får bra fiilis när man märker att man har tittat fel på läseordningen och sen också har en dag till påsklov?! Helt bäst alltså! Nu har jag ju bara det lilla problemet att jag inte har någon som helst motivation att börja med några skolsaker när jag har så mycket extra tid. Det kommer antagligen ändå att sluta med att jag kommer helt oförberedd till nästa timme fast vi har haft 1½ veckas lov...

Nu ska jag dessutom just sticka iväg och träffa min iranska kaveri, så antagligen kommer jag att ha sex med den fjärde typen på fem dagar. Jag har nästan en "perfect week" på gång, men det lyckades inte riktigt. Och nej, jag har inte tittat för mycket på "How I met your mother" och nej, jag är inte alls beroende av sex...

Men hej, nånting måste man ju göra, speciellt det har varit så otroligt litet utbud av min favoritdrog (=ännu också symbolisk) här de senaste dagarna. Det är helt hemskt när man blir van vid en viss dos och sedan plötsligt inte får nästan nånting! Inte kan ju nån liksom förvänta sig att man ska klara av sånt utan att hitta på nånslags ersättning. Som tur är har jag åtminstone den säkert största dosen hittills att se fram emot, men inte skulle det ju störa om man skulle ha lite större tillgång här under tiden...


Påsklov - 09.04.2012 22:00
----------------------------------------------------------------------
Jag skulle egentligen ha en hel del att skriva om, men jag har ingen aning om hur jag ska börja. Plus att jag inte ens har bestämt hur mycket jag vill skriva om...

Egentligen skulle jag ju använda påsklovet till att komma ikapp med studierna, men nu har ju största delen av lovet redan gått och inte har jag förstås öppnat en enda bok. Imorgon måste jag helt enkelt börja med nånting, annars blir det bara pinsamt när alla märker att jag inte kan nånting fast vi för en gångs skull har haft över en vecka på oss att läsa ett relativt kort kapitel. Och det där med att börja läsa till kanditenten i god tid för att kompensera för en veckas festande på spexturné under det egentliga läslovet är nu helt onödigt att ens drömma om...

Istället har jag använt lovet till att träffa en massa typer. Jag vet faktiskt inte varför jag gör det, men på något sätt blir det alltid så att när jag har ens en kort stund ledig så sticker jag genast och letar efter någon ny "pojkvän". (Och eftersom det tydligen blev oklart i ett tidigare inlägg så måste jag väl tillägga att jag helt enkelt inte har pojkvänner, så varje gång jag använder termen "pojkvän" så syftar det högst antagligen på nånslags fuckbuddy relation...) Min kämppis har lite börjat antyda att jag förutom alla andra problem också skulle vara en sexaddict. Hon frågade t.ex. vad det längsta jag har varit utan sex är och jag kunde inte ens svara direkt. Det är helt säkert inte mer än typ en eller högst två veckor...

Men varför måste man liksom alltid koppla ihop sex med förhållanden? Jag tror åtminstone att min totala oförmåga att vara trogen mot någon beror just på det att jag aldrig har fattat sambandet mellan de två sakerna. För mig är ett förhållande när man faktiskt är kär i någon, medan sex igen kan vara något man gör med första bästa typ man ser bara för att man har tråkigt. Så, kanske jag är en sexaddict, men so what? Och tänk nu om man råkar vara en person som är singel 99 % av sitt liv? Det är ju bara sorgligt liksom...

Idag var jag förresten och cyklade 30 km. Jag gjorde som vanligt så att jag bara for nånstans utan att riktigt tänka efter, och gissa om jag inte plötsligt hittade mig själv vid ett visst enormt berg. Jag förstår inte varför jag alltid med våld ska ta mig dit när jag istället borde försöka koncentrera mig på att glömma hela stället. Det är säkert typ magnetiskt eller något så att jag alltid dras dit oberoende vart jag är på väg. Det kändes åtminstone som om jag hade motvind precis hela vägen, utom just då jag cyklade mot det stället. Jag funderade faktiskt också på att springa upp dit idag, men som tur hade jag sen inte så mycket tid före träningarna skulle börja, så istället cyklade jag bara förbi. Men om jag ännu blir dras dit flera gånger ska jag nog göra det. Bara för att bevisa för mig själv att jag kan. Plus att det är helt otroligt effektiv benmuskelträning med samma.

Jag reagerade annars igen på ett lite intressant fenomen idag. Först när jag stack så var det en gubbe i en såndän liggcykel som bara måste tränga sig förbi mig. Jag hade inget emot att släppa förbi honom, men sen saktade han in direkt när han kommit förbi så att jag typ körde på honom hela tiden. Som tur kunde jag byta sida av gatan så löstes det problemet. Sedan lite senare var det igen nån medelålders man som cyklade framför mig i ca 10 km/h, så förstås for jag förbi honom. Efter en stund märkte jag sen att någon envisades med att hänga efter mig på helt minimalt avstånd. Och då cyklade jag ganska jämt 25 km/h hela tiden. Vad har människor liksom för problem med att medge att det kanske finns människor som helt enkelt är snabbare än de? Visst, jag är också helt för tävlingsinriktad för mitt eget bästa, men om jag märker att nån helt enkelt är bättre så kan jag nog också erkänna det och ge lite plats. Har det att göra med att jag är kvinna, en hel del mindre än de flesta och dessutom antagligen ser ut som en 10-åring?

Så måste jag väl också berätta om hur duktig jag var igår. Min kämppis har hållit på och klagat om att vår lägenhet borde städas fast hur länge, och igår gjorde vi faktiskt nånting åt det. Vi städade hela köket, badrummet och tamburen, och det märks faktiskt. Jag förstår inte hur vi har lyckats åstadkomma en sån otrolig mängd smuts, men till och med jag måste nog medge att det var lite äckligt. Speciellt när vi öppnade avloppet, vilket jag är lite stolt över att vi klarade av, så märktes det nog att man kanske kunde städa lite oftare. Nu har jag visserligen ännu mitt eget rum kvar, men jag ska nog helt på riktigt göra nånting åt det snart...

Imorgon är det sedan exakt 3 månader sedan jag var och ge blod senast, vilket betyder att jag får gå igen. Antagligen tycker de att jag är lite konstig som typ springer dit genast när jag bara får, men det är bara en så fin känsla när man ser sitt blod rinna ut ur kroppen. Och om jag nu har hittat ett relativt hälsosamt sätt att göra det på och som dessutom hjälper andra så är det väl inte så fel? Synd bara att man får göra det så sällan... (Och att man inte riktigt kan gå och simma direkt efter heller...)


Misslyckat land - 07.04.2012 00:55
----------------------------------------------------------------------
Jag var idag och se på "Vuosaari"-leffan. Jag vet inte riktigt om man kan säga att den var bra, men åtminstone var den väldigt trovärdig och otroligt deprimerande. Där fanns bl.a. alkoholistföräldrar, knarkhoror, misskötta barn och en massa annan skit man kan föreställa sig. Och tyvärr råkar jag veta att såndänt faktiskt händer på riktigt och antagligen nästan lika mycket som i filmen också. Visserligen kanske den fokuserade en aning för mycket på sex, men i det stora hela tycker jag att den lyckades fånga östra Helsingfors ganska bra...

Sedan kan man ju förstås fundera lite vad fan det är för fel på det här landet? Hur kan det komma sig att varenda jävla familj har en massa problem och att inte ett enda barn har någon vettig uppväxt? Det är helt enkelt sorgligt...

Förresten så undrar jag lite varför människor tycker att det är en bra idé att berätta sina problem för mig och sedan dessutom förvänta sig att jag ska ha någon lösning på dem??? Alltså har de liksom träffat mig? Om man kan hitta någon person som absolut inte ens klarar av sitt eget liv och verkligen inte att ge råd åt andra så är det nu väl jag. Jag har helt tillräckligt fullt upp med att motivera mig själv att inte ta livet av mig också utan att försöka hitta på orsaker åt andra och sedan känna mig ansvarig när också deras liv förstörs mer och mer... Jag ska verkligen inte bli någon psykiater, jag har helt enkelt ingen aning om vad man borde säga i såna situationer.


How I met your mother - 05.04.2012 21:01
----------------------------------------------------------------------
En typ frågade mig just om jag har haft en produktiv dag, och jag måste tyvärr svara att det har jag verkligen inte. Jag har inte gjort typ nånting och bara tittat på en massa jakson av "How I met your mother".

Egentligen skulle jag bara se några jakson för att få reda på vad det är människor talar om, men inte kunde jag nu förstås sluta sen heller. Till en början tyckte jag faktiskt att serien var ganska tråkig, men sen insåg jag hur bra pointer Barney har, ochatt han annars också är ganska humor:D

Dock tyckte jag lite synd om honom när han försökte bjuda ut en kvinna på en seriös dejt. Hon insåg inte ens att det var en dejt utan som tack för att han varit så trevlig mot henne hela kvällen så fixade hon istället ännu en one night stand åt honom. Det kändes nästan igen lite...

Så var jag också just på punttis och konstaterade igen att jag inte har någon som helst kondition kvar. Det var första gången sedan typ juli förra sommaren, och det gick definitivt inte bra. Dessutom kom jag också fram till att om man har ens en minimal misstanke om att man kanske kan ha en spricka i något ben så är det verkligen inte en bra idé att fälla en (visserligen bara 5 kg:s) vikt på just det stället. Det tar sjukt!


Yllytyshullu - 05.04.2012 13:03
----------------------------------------------------------------------
Jag har idag simmat 2400 m med mina abiverkkaren (= helt otroligt tjocka, stora och tunga collogebyxor) på mig. Det kan definitivt kategoriseras som ännu en skämtsam idé som det inte skulle ha lönat sig att förverkliga. I och för sig har jag sällan haft så där roligt på träningarna, men å andra sidan så var det nog också de absolut tyngsta 2400 metrarna jag någonsin har simmat. Åtminstone i en simhall, en viss avovesiuinti-upplevelse kanske nog ändå toppar det här... ;)

Men ja, orsaken till det här var alltså att en av simmarna helt randomly slängde ur sig att det skulle vara intressant att testa hur det känns att simma med ett par tjocka långbyxor på sig. Han bestämde sig sedan för att testa, och då kunde jag förstås inte vara sämre. Av precis samma orsak måste jag sedan också simma en massa fjäril med de där jävla byxorna på mig idag. Det går kanske inte riktigt att föreställa sig, men det var en ganska så speciell känsla att sparka iväg från väggen och för det första inte komma nånstans och för det andra märka att man bara sjunker och inte kommer alls närmare ytan oberoende hur mycket delffare man försöker göra...

Åtminstone var det ju effektiv träning; jag kommer inte ihåg när jag senast skulle ha varit så slut att jag inte ens orkade crawl ordentligt i slutet. Men, som en person redan konstaterade idag, så är det ju bra att det finns personer som är yllytyshullun (vad fan är det på svenska???), och gör precis vad som helst bara för att bevisa nånting idiotiskt...

Nu funderar jag dessutom på att gå till punttisträningarna på kvällen. Mina träningar är för en gångs skull inställda, så jag skulle faktiskt ha möjlighet att gå dit, men sen vet jag inte hur mycket mer mina stackars muskler klarar av? Men om jag känner mig själv rätt så kan jag ändå inte hålla mig borta, plus att jag faktiskt försöker skaffa nånslags kondition nu före sommaren ;)

När jag nu ändå håller på och skriver kanske jag kunde berätta lite om gårdagen också. Den var minst sagt intressant. Först var jag och chillade i den här iranska solukämppän jag var i en gång tidigare. Det är bara så skönt att hänga med dem på något sätt. Det är roligt att lyssna på deras språk och de är alltid så glada. Jag lärde mig faktiskt lite mer persiska igår, och det är ju alltid roligt.

Plus att de alla ännu också tycker att jag är nånslags helgon och ungefär den bästa person någon skulle kunna vara. Jag vet nu inte riktigt vad de alla ser i mig, men å andra sidan så är det redan 4 av dem som är av den åsikten och dessutom påpekade min kämppis nånting liknande för en liten tid sedan, så kanske jag faktiskt borde tro på dem ens lite? Kanske jag från början var en hemskt "god" person på något sätt, men sen gick något fel nånstans och jag blev galen istället, men har ännu små spår av godhet kvar under allt rådd?

Sedan var jag hos min pappa och åt middag. Jag träffade igen Oliver, men för en gångs skull verkade han inte ens så hemskt glad att se mig utan grät bara efter sin mamma hela tiden. Först när hon kom kunde han liksom notera resten av omgivningen. Jag vet inte riktigt hur man borde tolka det att han är helt beroende av sin mamma? Antagligen beror det på att hon är helt för snäll med honom och skämmer bort honom så mycket hon bara hinner, medan min pappa desperat försöker få honom att förstå att det nog ändå finns en del regler. Jag hoppas åtminstone att det inte är något mer än det...

Mig har han åtminstone inte ännu nånting emot, fast jag nog definitivt inte låter honom göra allt han vill. Jag har försökt göra klart från början att han nog får göra det mesta, men ifall jag förbjuder nånting så finns det oftast en orsak till det, och då är det också förbjudet oberoende hur mycket han gnäller. Jag tror till och med att han har insett det på något sätt, för oftast brukar han faktiskt ge upp efter ett tag. Kanske jag inte ändå skulle vara helt hopplös som förälder? (Obs, inte för att jag vill bli det riktigt i första taget, men kanske sen nångång...)

Efter det for jag sedan ännu och träffade en pojkvänsliknande typ. Det var helt otroligt nice, och vi var bl.a. och lekte en hel del i hans bastu och dusch, och jag fick en jätteskön massage och allt. Dessutom måste jag lite berömma honom för att han faktiskt vågade medge att han inte hade en aning om vad han ska göra för att vårt sex ska vara lika bra för mig som det tydligen är för honom. Det är inte hemskt många som vågar prata om sånt, och jag tyckte det var jättebra att han gjorde det. Och oberoende hur bra man skulle vara så kan man ju ändå aldrig veta vad just den personen tycker om, så jag tycker liksom inte att det nånsin är fel eller pinsamt eller någo att fråga.

Igår läste jag dessutom igenom lite av mina gamla blogginlägg. Jag blev lite orolig över en kommentar för några dagar sedan, och måste bara kolla att där inte fanns nånting helt olämpligt att hitta ifall någon börjar gräva lite längre bak i vad jag har skrivit. Som tur är tror jag inte det. Det är i så fall skrivet med väldigt liten font, djupt in mellan raderna, så jag tror inte att någon förstår det om man inte redan vet vad det är.

Men det var ganska intressant att se hur mina inlägg har förändrats på ca 2 år. Min eviga banting har åtminstone pågått precis hela tiden, och jag har hela tiden varit lika äcklad av min kropp utan att ändå ha fått nånting gjort. I något skede började jag också fundera om det faktiskt är okej att dricka så mycket som jag gjorde då, vilket var kanske hälften av vad jag dricker nu. Nej, helt klart har jag inga problem. Så har jag tydligen lyckats skada mig själv på något sätt i ungefär vartannat inlägg. Där fanns en massa sår, random blåmärken, brutna eller försträckta kroppsdelar, brännskadoroch ungefär allt man kan föreställa sig. Hur lyckas jag egentligen med allt? Så har tydligen min inställning till mina simmare ändrats en hel del. I början beskrev jag dem ungefär som en grupp hemska ungar som man nu tydligen måste orka träna varje dag, men nu har de gått över till en grupp totalt knäppa tonåringar som jag faktiskt har helt roligt med...

Det som kanske stod ut mest av allt var mina helt tydliga humörsvängar. Om man läser lite mer av dem så kan man nog inte undvika att konstatera att jag är bipolär eller nånting... Framför allt var jag tydligen helt otroligt lycklig i ett skede, men annars också så går mina inlägg nog ganska mycket i vågor beroende på om jag typ är i självmords- eller euforistadiet. Sorgligt...

Men nu ska jag äntligen avsluta det här inlägget. Ett konstant problem i den här bloggen är ju faktiskt att jag aldrig klarar av att sluta efter en vettig längd på en text... ;)


Läkarskräck eller någo - 03.04.2012 22:58
----------------------------------------------------------------------
Jag har varit lite duktig och faktiskt lagat mat idag. Jag testade min mammas recept och lagade makaronilåda för första gången i mitt liv. Och det blev konstigt nog helt gott. Jag tänkte lite att jag kanske snart måste börja skärpa mig lite och ens försöka leva lite hälsosammare när typ alla jag känner nu har börjat kommentera mina lite mindre smarta levnadsvanor och sånt...

Så höll jag också nånslags simteknikträningar åt ett par kaverin. Jag har inte egentligen någon aning om hur jag ska lära ut nånting åt "icke-simmare", men de verkade åtminstone tycka att det var någon nytta med det, så kanske jag ändå inte var helt skit. Plus att jag i varje fall tyckte det var helt kiva med lite annat sällskap i simhallen för omväxlings skull :)

Annars så har jag märkt att jag ibland ser på människor som två grupper; simmare och så alla andra. Egentligen borde det ju inte ha så stor skillnad vad man har för hobby, men simningen är på något sätt en så stor del av mitt liv att det ibland bara blir så. Det är dessutom mycket mer än bara en hobby, det är en helt egen livsstil för mig åtminstone. Jag är så glad att min mamma har släpat med mig till simhallar och "tvingat" mig att simma flera kilometer per gång sedan jag var typ 3-4 år gammal. Annars skulle jag antagligen vara ännu knäppare än jag är nu, och det skulle nog inte vara så bra för någon...

Lite på grund av mitt simningsbehov så har jag nu också ett dilemma angående vad jag ska göra åt min vrist. Jag försökte lite diagnostisera den idag under träningarna, men inte vet jag nu sen hur bra jag är på det... Vad jag kom fram till var åtminstone att det antagligen inte är någon ligamentskada eftersom det egentligen inte finns något större blåmärke och jag nog ändå kan röra den om jag vill, det tar bara sjukt. Det mest sjuka stället är dessutom rakt på den laterala malleolen (=ben), så det skulle ju nästan tyda på någon liten spricka eller något just på det stället. Om jag skulle vara smart så skulle jag antagligen gå till läkaren och be dem ta en röntgenbild, men det tänker jag ju förstås inte göra. Så länge jag inte har tagit någon röntgen och alltså inte officiellt vet om att det är något fel på den så kan ju ingen åtminstone tvinga mig att använda något störande gips som hindrar en från att gå och simma. Dessutom är det nu inte så allvarligt heller. Jag kan ändå gå helt bra och det tar inte ens så farligt sjukt så länge man inte böjer den helt för mycket. Så jag försöker nu bara vara lite försiktig och hoppas att det går om av sig själv. Ben brukar ju nog ändå växa ihop i något skede, right?


Suspekt skolframgång - 02.04.2012 20:55
----------------------------------------------------------------------
Jag fick idag veta att jag kom igenom också den senaste tenten. Jag förstår helt på riktigt inte hur jag gör det. Speciellt den här tenten hade jag läst helt jättedåligt till och kunde faktiskt ingenting. Ändå har jag lyckats få 14/24 poäng och det är t.o.m. en 2 poängs uppgift kvar att rätta ännu, så jag kanske får nånting till ännu. Det är ju liksom helt sjukt! Borde inte medi ändå vara ens lite mer krävande så man skulle få färdigutbildade läkare som faktiskt kan nånting också och inte bara har festat i 6 år?

Idag t.ex. hade vi igen en gruppundervisning som man borde ha förberett sig till med att läsa en massa och dessutom göra några uppgifter. Gissa om jag hade gjort det? Jag hade inte ens öppnat boken och svarat på kanske 5-6 av ca 30 frågor. Ändå lyckades jag på något sätt improvisera mig igenom genomgången och få underskrift för lektionen. Ifall lärarna skulle bry sig ens helt lite om vem som faktiskt gör nånting och vem som bara slöar så skulle jag helt säkert inte komma igenom en enda kurs...

Och vad är förresten juttun med det här vädret??? Det var ju liksom sommar redan och jag var helt ivrig över att man kunde cykla igen och allt, men sen vaknar man på morgonen och ser att det är en massa snö överallt. Är det något dåligt aprilskämt, som dessutom är helt försenat, eller vadå? Fast i princip kanske det är helt bra att man inte kan cykla så söndrar jag inte min på något mystiskt sätt skadade vrist ännu mer åtminstone, men det var nu inte riktigt det som var pointen. Det börjar liksom räcka med den här vintern redan...!



Bra sits = failad morgon - 01.04.2012 20:58
----------------------------------------------------------------------
Spexet och sitsen igår var helt bäst! Vi hade helt jättebra fiilis bakom scenen och höll bara på och härjade där under hela föreställningen. Det var mycket mindre stress än på premiären när man visste att det nog går helt bra och alla hade lite bättre koll på vad som skulle göras. Och en hel del skumppa hann vi ju förstås också med ;)

Skumppan ledde sen till att jag var full redan när jag kom till sitsen, så den började också ganska bra. Det märktes att alla hade bra fiilis efter spexet och sitsen var mycket mer fartfylld och högljudd än vanligt. I snapstävlingen hade vårt bord inte en chans den här gången; det var någon som tömde sin flaska redan efter några minuter, vilket jag tycker var ganska imponerande.

Under efterfesten blev jag sedan lite tvingad att fråga ut en typ på dejt. Jag vet nu inte om jag borde tycka att det var pinsamt eller vadå, men resultatet var alltså att han sa nej. I princip så har jag ju åtminstone försökt nu, och jag är lite stolt över att jag faktiskt gjorde det, men nu kommer jag antagligen att ha ännu mer problem med att umgås med honom i fortsättningen. Plus att jag var ganska ordentligt full i det skedet (annars skulle jag säkert aldrig ha gjort det), så det finns en hemskt stor chans att jag skämde ut mig redan då. Det skulle ju inte heller störa att komma ihåg exakt vad jag sa och exakt vad han svarade...

Morgonen idag var sedan lite failad. Jag borde ha varit som tränare på tävlingar i andra ändan av stan kl 8, men vaknade först lite efter att de redan hade börjat. Tydligen hade jag i något skede under kvällen ändrat min väckning, som jag satte på redan innan sitsen för att säkert vakna, till 2 timmar senare. Nå, som tur hade där ändå varit åtminstone en tränare och alla verkar ha klarat sig någolunda, men jag bara hatar mig själv alltid om jag inte dyker upp. I och för sig är det här först andra gången under de dryga två åren jag har tränat, men ändå.