Januari 2012

Vilken tent? - 31.01.2012 21:47
----------------------------------------------------------------------
Jag har tent imorgon, men jag har absolut ingen motivation att läsa till den. Jag vet dessutom att jag inte kan något, men ändå orkar jag inte göra något åt saken. Visserligen tycker jag nog att jag har förstått alla grundsaker i den här kursen, så dem kan jag nog någolunda bra, men t.ex. alla anatomistrukturer och sånt har jag inte alls läst, och de hör dessutom till de sakerna som det är svårast att hitta på något om om man faktiskt inte kan.

Förresten så fyllde jag idag i en självutvärderingsblankett angående vår kurs i patientintervjuer. Där fanns frågor som "Jag får bra kontakt med patienten", "Jag uppför mig sakligt och artigt", "Jag märker patientens känslotillstånd" och "Jag är empatisk". Jag svarade nu sen helt ärligt på den, men alltså om en läkare borde kunna såndänt så är jag nog i helt fel bransch. Vilket jag ju inte alls visste från tidigare. Jag kanske bara borde bli patolog istället? Döda människor kan man ju liksom inte behandla oartigt åtminstone ;)

Sen så märkte jag idag att jag blir otroligt störd på människor som inte klarar av att bestämma nånting. Jag försökte fixa program till veckoslutet via textare, och vi skickade säkert 10-15 meddelanden fram och tillbaka och kom ändå inte ens fram till något. Hur svårt kan det egentligen vara att bestämma en tid och en plats? Som tur gick mitt andra programfixande lite bättre, så åtminstone behöver jag inte vara helt uttråkad på veckoslutet fast den där första idioten nu inte skulle klara av att bestämma något vettigt de följande 3-4 dagarna.

Nu borde jag antagligen fortsätta repetera andningsvägarnas anatomi, men det vet jag redan att inte kommer att hända. Å andra sidan vaknar jag väl igen nångång 5-6-tiden imorgon, så då hinner jag ju helt bra börja läsa till tenten först då. Så där i god tid och allt ;)


Dödsbud - 31.01.2012 00:09
----------------------------------------------------------------------
Min pappa ringde just och berättade att en av hans frus släktingar har dött. Hon är visserligen inte på något sätt släkt med mig, men jag har nog ändå träffat henne relativt ofta och hade antagligen mera kontakt med henne än de flesta av mina egna släktingar.

Själva samtalet var hemskt pinsamt på något sätt. Min pappa bara fortsatte förklara en massa detaljer om vad som hade hänt och jag hade inte en aning om vad jag borde säga. Antagligen väntade han på nånslags reaktion, mendenkom nu liksom inte riktigt.

Hur är det egentligen meningen att man ska reagera om man får höra att nån man känner har dött? Jag hade åtminstone typ inga känslor utantänktebara ungefär"Ok, nubehöver man inte längre bekymra sig om henne". Men liksom jag skulle hemskt gärna vilja veta vad jag borde ha gjort, såatt jagåtminstone kan fejka något litet vettigare nästa gång nån dör...


Kändislektion - 30.01.2012 16:14
----------------------------------------------------------------------
Vi hade just en lektion med Anna Hultin! Inte för att hon nu kanske egentligen har så hemskt stor kändisstatus, men gissa om det var konstigt att komma in till timmen och se att man har någon man sett i bl.a. TV:n som en av lärarna...

Vi hade alltså simulerade patientintervjuer och hon spelade patient. Hjälp alltså! Det är liksom meningen att man ska kunna intervjua en patient på något vettigt sätt och dessutom lyckas bete sig och vara artig samtidigt. Helt som om jag skulle klara av något sådant! Idag klarade jag mig som tur undan med att gömma mig i ett hörn och se hemskt ofrivillig ut, men nästa gång ska vi göra det i små grupper, så då måste jag antagligen göra ett försök.

En sak som kom upp var bl.a. att man inte får känna för stor empati för patienten för då kan professionaliteten bli lidande. Vadå empati? Om någon kommer till mig och klagar på att han/hon håller på att dö av något så trivialt som en bihåleinflammation så skulle jag helt enkelt skratta åthonom/henne och skicka hempatienten tills han/hon skaffar något ordentligt problem. Okej, kanske inte helt bokstavligt, men jag har nog varit och simmat och dykt helt normalt också fast jag har haft bihåleinflammation, så jag orkar liksom inte riktigt lyssna på människor som klagar på att det tar sjukt redan när de böjer huvudet ens lite framåt. So what liksom?


Kl 6:09 - 30.01.2012 06:58
----------------------------------------------------------------------
Varför vaknar man kl 6:09 när väckningen är först om över två timmar och man gick och sova nångång efter kl 2??? Kan nån snälla lära mig att sova, det här är ju inte riktigt normalt längre...

Å andra sidan brukar jag nog inte alls vara trött eller nånting, så kanske jag faktiskt klarar mig med bara typ 3-4 timmars sömn. Men jag förstår inte riktigt varför. I skolan har vi gått igenom fast hur många gånger att kroppen behöver ca 8-9 timmars sömn varje dag för att fungera. Och om man sover mindre än det så byggs det upp en sömnskuld som man sedan i något skede måste "betala tillbaka". Men min normala rytm är åtminstone nuförtiden att gå och sova ca 2-tiden och sedan vakna vid 6-7-tiden. Och det är alltså fast jag hemskt sällan behöver stiga upp till skolan före ungefär halv nio.

Nu skulle jag i och för sig ha en hemskt bra chans att göra nånting åt mina ännu ogjorda uppgifter som ska gås igenom nu på morgonens första lektion. Men gissa om jag har någon motivation? Jag har tent om två dagar och orkar inte göra absolut någonting. Jag förstår inte hur man kan vara så här otroligt lat!

Egentligen är jag lite avundsjuk på dem som faktiskt har behövat göra nånting i skolan. De har liksom lärt sig att öppna de där böckerna medan de ännu var i en sådan ålder att man kunde lära sig nya rutiner. Jag har liksom aldrig gjort nånting, vilket nu leder till att jag inte på något sätt kan motivera mig själv till att läsa något. Om man skulle ha som rutin att göra läxorna varje dag efter skolan eller något liknande så skulle man åtminstone få något gjort.

Nu går min rutin istället ut på att fara till simhallen varje dag. I och för sig skulle det ju kanske vara helt hälsosamt och vettigt med tanke på att få bort något av mitt fläsk, men problemet är ju att jag inte ens simmar själv mera utan bara sitter på kanten och ser på när andra gör det. Idag skulle jag t.ex. också hemskt gärna simma själv, men jag vet inte riktigt när jag ska hinna. Skolan slutar först kl 16, och sen måste jag helt enkelt vara hemma och läsa på kvällen annars kommer jag ju inte igenom den här kursen.

Dessutom frågade min pappa igår om jag vill komma på en till slalomsemester med honom ännu nångång på våren. Min enda möjlighet är veckan efter påsken då vi också skulle ha vårens enda omtent. Så om jag planerar något sådant, och ändå vill bli kandi nu på våren, så måste jag helt enkelt komma igenom allt!

Inte för att jag nu vet om det egentligen är så fiffigt att fara på semester med honom. Varje gång jag gör det så blir jag bara mer och mer alkoholiserad, och trots att jag nog tycker om att festa så vill jag nog ändå inte riktigt bli som han. Åtminstone ännu ;)

Men nu ska jag öppna böckerna och göra nånting. Helt seriöst.


Lyxrestaurang i slummen - 29.01.2012 20:41
----------------------------------------------------------------------
Idag har vi firat pappas födelsedag, och trots allt så skulle jag nog säga att det var en helt lyckad dag.

Vi började med att fara och bowla, och redan på vägen dit hade jag mina farhågor om att dagen skulle bli en total katastrof. Först var bussen så sen att jag missade tåget jag skulle ta, vilket gjorde att jag inte hann i tid till vår mötesplats. Sedan när jag nu äntligen lyckades ta mig dit, så var där ju full strid på gång i bilen. Min syster körde och pappa skrek för fullt åt henne, vilket resulterade i att hon körde ännu sämre och grät samtidigt. I och för sig kan jag nog hålla med om att hennes körande nog inte var så där hemskt övertygande, men det blir ju liksom inte bättre av att nån sitter bredvid och skriker om varenda liten sak. Jag tror nog hon insåg själv också att hon hade gjort något fel när detvar några cm från en allvarligare krock och människor bara tutar...

Nåjoo, men bowlingen var helt kiva. Efter lite funderande kom jag fram till att jag senast var och bowlade nångång i gymnasiet, dvs. för ca 3 år sedan, så jag hade nu inte riktigt nån aning om hur man skulle göra. För en gångs skull lyssnade jag sedan på min pappas tips, och det hjälpte t.o.m. Visserligen fick jag inte ännu heller det där klotet att rulla överhuvudtaget utan bara smällde det helt fullt i golvet så det gled fram till käglorna, men i slutet gled det åtminstone rakt dit jag ville och jag slog t.o.m. två strikar efter varandra :)

Sen var vi och hälsade på min famo. Hon var lika borta som vanligt och det var lika hemskt som vanligt att vara där. För att nu se något positivt med det besöket så lyckades jag faktiskt köra dit relativt bra. Min pappa hittade inte en enda sak att klaga på, vilket säger en hel del. Kanske det ännu finns hopp ;)

Så till sist gick vi ut och äta. Och tro det eller ej, men det finns faktiskt en helt fin restaurang i Gårdsbackas köppare. Den heter alltså Helmin grilli och är helt bredvid metrostationen. Om nån nångång funderar på att gå ut och äta nånstans i den trakten så kan jag verkligen rekommendera den. Jag har gått förbi den fast hur många gånger och alltid trott att det bara är en till äcklig spurgubar, men nej, den var faktiskt väldigt trevlig. maten var jättegod och så hade vi en helt underbar servitör som kom och pratade med oss och verkade ha jätteroligt medan han jobbade. Dessutom var han helt snygg också, så det störde ju inte heller ;)


Panik och annat intressant - 29.01.2012 10:55
----------------------------------------------------------------------
Jag tänker nu börja med det lite mindre intressanta jag gjorde igår, för annars kommer ingen att läsa till slut ;)

Jag var alltså på simtävlingar och simmade bl.a. 200 m sekari (medley på svenska, men det låter bara för dumt...) för första gången på typ 5 år. Jag var liksom helt på allvar i panik när jag stod bakom startpallen och väntade på att det skulle börja. 200 sekari innebär ju att man bl.a. måste simma 50 bröstsim, och jag kan bara inte det!!! Jag har säkert aldrig varit sådär sjukt nervös före någon tävlingsgren tidigare, inte ens före jag skulle och simma 2,5 km i en sjö i full storm kändes det så där hemskt.

Nåjoo, resultatet av att jag panikerade så där överdrivet mycket var ju sen att jag inte alls hade hunnit gå igenom för mig själv vad jag skulle simma. Föreställ er känslan när du hör startsignalen, hoppar i vattnet och sen kommer på att "Shit, vad ska jag simma?". Eller när du gör en vändning från ryggsim till bröst, vilket du för övrigt inte har gjort på väldigt länge, och under glidet måste fundera på vad som händer sen och påminna dig själv flera gånger "Det här är bröstsim, gör bröstsimssparkar! Nu!"...

Men okej, sen över till det som nån kanske är intresserad av: Jag hade en threesome igår och det var helt sjukt roligt! Har inte ännu riktigt bestämt hur mycket detaljer jag nu tänker avslöja, men åtminstone kan jag kanske berätta att vi var två kvinnor och en man. Och hon hade en helt perfekt kropp. Hon kan inte ha varit hemskt många cm längre än jag, men alltså helt otroligt snygg! Jag tror att jag har hittat mitt kroppsideal. Och hon tyckte dessutom att jag hade en snygg kropp, så kanske jag fick nånslags självförtroendeboost av det ;)

Nu ska jag iväg och födelsedagsbowla med min pappa. Visserligen har jag inte skaffat någon present åt honom, men han önskade sig "en dag med familjen", så jag tänkte lita på att han blir nöjd bara man dyker upp och säger grattis ;)


Judo, kannibalism m.m. - 27.01.2012 22:25
----------------------------------------------------------------------
Vi hade en helt sjukt bra föreläsning idag! Den hette "Puhejudo" och gick alltså ut på hur man ska handskas med besvärliga patienter och få dem att lugna ner sig. Där kom fram en massa bra pointer som jag faktiskt tror att man kan ha nytta av. I och för sig sa föreläsaren att det finns en stor del personer som aldrig lär sig att bemöta patienter oberoende hur mycket de övar, och jag vet nog att jag hör till dem. Men jag tänkte att om man ens vet principerna för hur man borde bete sig så måste det väl ändå vara värt nånting fast förverkligandet kanske lite misslyckas?

Sen efter föreläsningen blev vi bjudna på mat av firman som sponsrade tillfället, och då hade vi igen en hel del intressanta matbordsdiskussioner. Vi pratade bl.a. om ifall det är lagligt att äta upp en människa ifall den är frivillig. Slutsatsen var att det antagligen inte är lagligt ifall personen dör, men om man går fram till någon på gatan och typ ber den amputera sin arm så att man kan äta den så borde det väl inte vara något problem.

Sedan diskuterade vi också var gränsen mellan "friska" och psykiskt sjuka personer går. Alla tänker ju ändå på olika sätt, och bara för att någon har en annan världsbild än man själv så kan man väl inte direkt anse att den är psykiskt störd. Därifrån kom vi naturligtvis till en massa helt sjuka impulser som man ibland har. Jag berättade bl.a. om min mystiska lust att köra över på de mötandes sida av vägen just som det kommer en rekka i 100 km/h, och fick t.o.m. veta att andra har haft samma impuls. Någon ville testa vad som händer om man ställer sig högst upp i en trappa och bara låter sig falla bakåt och hur det känns när alla ben i kroppen bryts. Och en massa annat.

Slutsats: Medi är full med knäppskallar. Om någon har funderat på att söka dit så skulle jag säga att en viktig förutsättning är någon form av galenskap. Annars klarar man sig inte där. Eller okej, alternativet är väl att man är en sådan som orkar sitta 24 timmar i dygnet i bibban och plugga vartenda ord som står i böckerna. Personligen föredrar jag det första alternativet och måste dessutom tillägga att de personerna är helt otroligt mycket intressantare.
Pga att den där föreläsningen nu sen tog slut kl 18, så blev jag ju sen försenad från träningarna. Och det var tydligen en hemskt dålig dag att vara försenad. En av flickorna blev ju då dumpad av en av pojkarna igår, och idag hade hon då tydligen bestämt sig för att ställa till med världens show. Först hade hon då väntat på att alla var på plats så hon hade tillräckligt med publik, sedan hade hon bitchslappat honom och helt en flaska energidryck över honom. Dramaqueen alltså...
Förresten så ringde min mamma just och jag testade lite puhejudo tekniker :D Tydligen kan en person tala konstant i 22 minuter om man emellanåt bara visar att man lyssnar och är intresserad med s.k. "positiivista muminaa", dvs. joo, mm, ahaa, okej... Och hon verkade helt nöjd fast jag inte sa nånting under hela samtalet :D


Besvikelse - 27.01.2012 12:41
----------------------------------------------------------------------
Alltså fatta hur besviken man kan bli när man för en gångs skull har en ledig fredagmorgon och skulle kunna titta på nyaste avsnittet av Vampire Diaries direkt när det kommit ut men sen märker att det inte ens kom något avsnitt den här veckan! Okej jag vet att den där serien är ganska skit, men finns det liksom något bättre sätt att börja en fredag än att sitta och stirra på Damon i 40 minuter? ;)

Förresten så svarade jag faktiskt på det där "erbjudandet" jag skrev om för en tid sedan, och det verkar nästan som att det skulle hända nånting med det. Just nu är det lite halvt planerat tills imorgon kväll, så jag får antagligen testa det ganska snart. Gissa om jag är nervös... Jag förstår inte egentligen varför jag alltid är så nervös när jag vet att ingen ens förväntar sig något speciellt av mig, men kanske det också har något att göra med dåligt självförtroende?

Nu ska jag iväg till skolan. Jag slutar först kl 18 idag, så jag har varit tvungen att fixa en vikarie till en av mina simgrupper. Han har ännu mindre koll på vad han gör än jag, och dessutom lär han ut helt fel teknik, så antagligen kommer där att vara helt kaos och så kommer alla att drunkna igen när jag är där nästa gång. Yes...


Drama - 26.01.2012 22:17
----------------------------------------------------------------------
Jag spenderade just en lång stund med att försöka trösta en av mina simmare efter att hennes pojkvän lämnade henne. Gissa om den där pojkvännen också simmar i min grupp och gissa om det är lite pinsam stämning där just nu...? Plus att jag kanske nu är den sista personen man borde gå till med pojk/flickvänsproblem...

I och för sig var jag nog relativt säker på att deras förhållande aldrig skulle funka. Han är en sån som helt enkelt inte kan ge upp utan alltid försöker sitt allra bästa och lite till, medan hon igen slutar genast då nånting blir lite besvärligt. Två så olika personer kan helt enkelt inte passa ihop (enligt mig åtminstone).

Så där allmänt så tror jag att en förutsättning för att ett förhållande ska funka är att man har samma "värderingar" (i brist på bättre ord). Det har kanske inte så stor betydelse om man har olika intressen och olika personligheter och sånt, men nånslags gemensam grund tror jag nog att man måste ha.

Nåjoo, får se hur det där nu utvecklas...


Käppar för skojs skull - 26.01.2012 17:22
----------------------------------------------------------------------
Idag när jag skulle med spåran till skolan så var där samtigt på hållplatsen en mummu som gick med käppar. Först gick hon nog och stödde lite på dem, men sen såg hon plötsligt nån hon kände, glömde helt bort dem och vinkade med båda händerna istället medan hon fortsatte gå. Varför går man egentligen med käppar om man inte egentligen behöver dem? Jag har sett flera äldre människor som gör så där och t.o.m. går relativt långa sträckor utan stöd när det behövs...

Lite angående samma tema så är det en i min simgrupp som har fick knä ur led när hon halkade. Nu har hon två veckors sportförbud och måste gå med kryckor enligt läkaren. Hur tänker egenligen läkarna där? Man har ju liksom inte söndrat något i knä, högst försträckt någon minimal muskel eller något, så kryckorna behövs ju faktiskt inte. Dessutom hålls knäna bättre på plats om man förstärker musklerna runt dem, så det sista man borde göra är ju att ligga hemma på soffan i så fall. De få gånger jag har varit till sjukhus pga det där så har de också försökt sätta alla världens gips och saker på mig, men jag har alltid vägrat. Om jag liksom kom dit gående från busshållplatsen så ser jag inte riktigt pointen i att gå därifrån med kryckor och gips. Kanske det tar lite sjukt, men så farligt kan det nu väl ändå inte vara. Det värsta är ju att hon som nu "inte får" komma på träningar tror blint på den där läkaren och inte vågar röra sig överhuvudtaget.

Så förstår jag inte heller riktigt varför människor som nu av någon orsak måste gå med kryckor eller liknande tycker att de är så invalidiserade att de inte kan röra sig alls. Pointen med kryckorna är väl just att man ska kunna röra på sig fast man råkar ha problem med benen. Om man använder dem rätt (vilket t.ex. min mamma helt tydligt inte gör) så sätter man ju faktiskt ingen tyngd på sitt skadade ben och kan gå hur bra som helst. Tungt är det ju för armarna förstås, men så länge man har tillräckligt med tid på sig så är det nog ingenting som hindrar att man går någonstans.

Det blev väl ett lite klagande inlägg, men jag blir bara så störd på människor som inte klarar av nånting och ger upp direkt. Okej, dessutom är jag bara allmänt på dåligt humör för att jag själv har helt otroligt sjukt i knäna efter att ha simmat flera km bröstsim igår.Och pga det sov jag bara typ 1-2 timmar den här natten, vilket nu inte precis hjälper.

Men för att nu säga nånting positivt så kan jag konstatera att jag igen kände mig ganska smart i skolan idag. Vi hade en massa fall att lösa och jag förstod faktiskt största delen av dem :)


Vårdfel - 24.01.2012 14:02
----------------------------------------------------------------------
Hur är det här möjligt? Jag hade som vanligt inte orkat göra något åt studierna och var antagligen en av dem som hade läst allra sämst på vår lektion idag. Ändå är jag den enda som inte skulle döda en patient med att ge extra syrebehandling om den andas för långsamt. Ursäkta nu, men om man faktiskt har läst alla kapitel i boken, svarat på instuderingsfrågorna och dessutom gjort utförliga anteckningar på det viktigaste, så borde man väl ändå ha insett en så grundläggande sak? Jag tyckte åtminstone att det mesta av det vi borde kunna går att räkna ut relativt logiskt bara man ens lite förstår hur saker funkar...

Å andra sidan fick jag igen för några dagar sedan höra hur intressant det skulle vara att få veta hur min hjärna funkar. Det var en av mina simmare som bara konstaterade att jag måste vara helt otroligt smart när jag klarar av att träna dem flera timmar varje dag, simma själv, festa varje dag (visserligen liten överdrift... ;)), hinna med 4-5 pojkvänner och ändå bli godkänd i studierna. Hon hade tydligen kommit fram till att min hjärna helt enkelt inte kan fungera som alla andras. Jag tror inte heller det. Jag tycker igen att det skulle varahelt sjuktintressant att veta hur andras hjärnor fungerar. Ofta skulle jag gärna byta med någon, men nu måste jag ändå medge att det ibland kan vara helt praktiskt att förstå saker direkt. T.ex. skulle mina studier antagligen inte framskrida överhuvudtaget annars när jag nu råkar vara så här otroligt lat att jag aldrig orkar läsa något... ;)

Förresten så fick jag igår ett hemskt intressant erbjudande. Jag har funderat ganska länge på att jag kanske borde testa det, men nu när jag faktiskt har möjligheten så vågar jag plötsligt inte svara. Min filosofi är ju att man borde testa allt åtminstone en gång, så jag tänker nog antagligen göra det. Jag måste bara först förbereda mig mentalt så att jag faktiskt får ett svar ivägskickat...


Vad hände? - 22.01.2012 00:21
----------------------------------------------------------------------
Jag såg just ett av mina ex i metron. Det ledde nu förstås till exakt samma sak som det alltid har lett till, men jag blev på något sätt helt deprimerad av det. Han var ju liksom snygg. Så vad fan hände med mitt liv så att mina "dejter" på några år har gått från att vara relativt snygga till att inte ha nån standard överhuvudtaget? Kan jag på allvar ha så sjukt dåligt självförtroende att jag inte längre anser mig själv vara värd något bättre än äckliga spurgun eller liknande? I något skede måste jag ju ändå ha haft nånslags krav om man nu ser på utseendet på dem jag träffat tidigare.

I och för sig har jag nog en liten gissning angående vad som hände. Det finns helt enkelt en gräns för hur många gånger man klarar av att höra att man bara var ett substitut-fuck och att personen egentligen vill ha någon helt annan. Och så det där senaste som jag inte ens kan skriva om eftersom personen i fråga specifikt bad mig om att glömma hela händelsen. Men inte kan jag ju hjälpa att jag bryr mig lite ändå. När jag för en gångs skull ens försökte på något jag var lite intresserad av så händer något sånt. Uppmuntrande liksom.

Men alltså jag vill faktiskt ha tillbaka mina standarder, vilket antagligen betyder att jag måste göra något åt mitt självförtroende. Som första åtgärd tänker jag göra något åt min kropp. Om jag vill att någon relativt ok typ nångång ska bli intresserad av mig kan jag ju helt enkelt inte se ut som något fläskberg. Jag tänker nu helt på riktigt börja kolla lite vad jag äter och dessutom träna lite också. Jag ska seriöst vara i beachform 2012! (Okej, får se hur länge det här också håller, men nu finns det åtminstone skriftligt bevis, så kanske det ger ens lite motivation...)


Teknik - 20.01.2012 14:21
----------------------------------------------------------------------
Vi hade igår teknikfotografering på träningarna och nu har jag suttit i ca en timme och överfört alla videor till datorn och försökt analysera dem på någo sätt. Problemet är bara att ajg inte har en aning om vad jag ska göra för att rätta till allas teknik. Sure, nu ser jag ju förstås vad som är fel i vissa fall om nån t.ex. håller huvudet helt för högt upp eller har armen i någon helt mystisk vinkel, men sen finns det en massa små saker som är mycket svårare att korrigera eller ens märka. Ibland känns det faktiskt som att det skulle vara helt kiva med ens nån utbildning så man skulle ha en aning om vad man håller på med.

Å andra sidan sa min kämppis till mig för en liten tid sen att jag verkar vara en väldigt bra tränare. I och för sig har hon aldrig sett mig träna och vet inte heller nånting om simning, men hon har nog ändå säkert fått en ganska klar bild av vad som händer på våra träningar när jag alltid kommer hem och klagar på allt ;). Hon tyckte att det inte är så viktigt att man vet exakt vad man gör bara man försöker sitt bästa och faktiskt bryr sig. Och det kan jag kanske nog hålla med om att jag gör ändå. Jag har tränat så många år med en tränare som visserligen var helt sjukt bra, men inte brydde sig överhuvudtaget och dök upp när det nu behagade honom att jag inte vill göra samma misstag med dem jag tränar.

På onsdagen märkte jag dessutom att min egen teknik nog ännu också är helt okej trots att ingen har rättat till något på flera år. På längre sträckor klarar jag mig ännu också relativt bra mot pojkarna i min grupp fast de har vuxit till sig helt massor och jag rent fysiskt inte borde ha en chans. Dessutom kommenterade min gamla tränare att jag stör hans tränande när han hela tiden undrar vem det är som plötsligt har lärt sig simma så där snyggt innan han igen en gång kommer på att det bara är jag. Det var faktiskt helt roligt att höra :)

Förresten så måste jag väl också nämna att jag för en gångs skull kände mig lite smart i skolan idag. Vi hade igen en av våra gruppundervisnigar, och jag märkte att jag faktiskt hade förstått det mesta trots att jag inte hade satsat ens en bråkdel av den tid alla andra hade satt ner på det. Ändå märkte jag att de hade förstått vissa saker helr fel och att de t.o.m. hade nytta av mina förklaringar. Fast jag nog inte ännu heller tänker börja sitta i bibban från morgon till kväll och läsa varenda liten detalj så kändes det ändå helt kiva att för en gångs skull kunna bidra med någonting och inte alltid vara den där som sitter tyst och ser ut som ett allmänt frågetecken ;)


Astmaundersökning - 19.01.2012 12:51
----------------------------------------------------------------------
Vi hade just en jätteintressant timme i skolan. Vi gjorde spirometerundersökningar åt varandra, blåste PEF-mätningar och lyssnade på lungorna. Samtidigt kom det också fram att jag med största sannolikhet har astma. I och för sig tror jag nog att jag aldrig har haft någon attack eller något, men testet gav nog en ganska klar diagnos. Och med tanke på allt klor jag högst antagligen har andats in under åren så är det säkert inte alls omöjligt. Nu är ju bara frågan vad jag ska göra åt det här? Orka nu sen börja med nån astmamedicin när man aldrig tidigare har behövt nån. Med tanke på hur lat jag är så kommer jag antagligen att gå omkring med en oskött astma i flera år till innan jag ens får till stånd att beställa en tid till någon läkare, och i det skedet kan jag ju alltid skriva ut medicin till mig själv om jag tycker att det behövs. ;)

Annars så hade jag igen en av mina lite mindre smarta idéer idag. Jag skulle på morgonträningar, och förstås tittade jag inte alls ut genom fönstret utan bara antog att jag kunde fara med cykel. Om jag skulle ha brytt mig om att ens lite kolla vad det var för före eller ens tänkt efter helt lite så skulle jag nog ha tagit bussen istället. Tips: man kan helt enkelt inte cykla i 10-15 cm snö kl halv 7 på morgonen innan en enda plogbil har varit i rörelse. Och tips nr. 2: Det blir inte bättre av att det snöar konstant under de 2 timmar man är i simhallen, plogbilarna inte ännu heller har en tanke på att göra något och att det är motvind tillbaka. Men effektiv motion var det ju åtminstone. Jag måste nog säga att jag mycket hellre skulle ha cyklat 100 km på en bar asfaltväg än de där 10 km i det här föret idag...


Julgranar och besvärliga relationer - 15.01.2012 22:54
----------------------------------------------------------------------
Jag har idag varit och hjälpt min mamma slänga ut julgranen och städa undan lite andra julgrejer också. I princip är det ju lite synd om henne när hon nu inte kan gå alls, men å andra sidan så är jag ganska så säker på att det bara beror på att hon har helt fel teknik med kryckorna. Idag t.ex. när vi måste "springa" (=gå 200 m på 6 min...) till bussen så sa hon att hon genast fick sjukt i benet. Men om man går på rätt sätt så kan man ju inte få sjukt i benet av att öka farten lite utan istället får man bara otroligt trötta armar ochblir genomsvettig. Och jag har nog hoppat omkring på krckor såpass mycket att jag vet vad jag talar om. Men gissa om hon lyssnar på några av mina vinkar? Nej. Hon ska göra allt på sitt sätt oberoende om det funkar eller inte. Och det roliga är ju att jag nu skrattar och tycker hon är löjlig, men samtidigt vet jag att jag själv är exakt likadan... ;)

Men som tack för min hjälp med julgranen så betalade hon största delen av mina nya glasögon. Som jag förresten nu har på mig. Jag ser helt annorlunda ut, och fast jag kind of diggar det så kommer det nog att ta en tid att vänja sig. Och så är det ju också ganska konstigt att faktiskt se nånting fast man bara har glasögon och inte piilare på sig ;)

Nu när jag kom hem så hade jag igen en lite djupare diskussion med min kämppis. Oftast isolerar jag mig ganska mycket här hemma och vill vara för mig själv, men ibland är det faktiskt helt praktiskt att ha nån att prata med. Speciellt som jag ibland behöver nån som säger åt mig vad jag borde göra för att det ska hända nånting.

Dagens tema var alltså mitt ex och nuvarande misslyckade försök till kaveri. Jag var ute med honom på fredagen, och jag hade nog en helt rolig barkväll. Problemet är bara att han ännu också hoppas på att det ska bli nånting mellan oss och jag får det inte riktigt att gå hem hos honom att det inte kommer att hända. Nu måste jag antagligen "göra slut" med honom igen eftersom han helt tydligt börjar dra vår "kaverirelation" helt till överdrift. Han ger mig presenter hela tiden och nu har han blivit besatt av att jag ska komma till Turkiet och träffa hans familj på sommaren. Egentligen skulle jag inte ha något emot det; jag tycker bara det är intressant att träffa människor från andra kulturer och få veta hur de är, men jag tror att han igen ser det som något mera. Nu vet jag bara inte hur jag ska förklara det här för honom utan att såra honom mer än nödvändigt, men så att han ändå förstår vad jag menar. Fast hans finska egentligen är helt bra så kan han ibland ha väldigt svårt att förstå saker han inte riktigt vill förstå. Enligt min kämppis så skulle det vara ett bra första steg att åtminstone sluta ha sex med honom, och jag måste väl nog medge att hon kanske har en point...


Tävlingar - 14.01.2012 23:26
----------------------------------------------------------------------
Jag tänkte skriva ett inlägg, men sen kom jag på att jag inte har en aning om vad det borde handla om, så får nu se vad det här blir...

Idag har jag igen varit på tävlingar. Det är helt hemskt att sitta där som tränare hela dagen i den där kokheta simhallen med helt sjukt dålig luft! Om man är där som simmare så kan man ändå gå ut emellanåt, men som tränare (eller, en sådan tränare som bryr sig om vad ens simmare presterar) så måste man ju liksom sitta där och titta hela tiden för att inte missa något. Gissa om jag var genomsvettig och hade huvudvärk efter det...?

Dessutom gick det inte ens så bra för dem. Alla verkade lite allmänt trötta och kom inte riktigt framåt. En flicka var helt deprimerad mot slutet och sa att hon skulle sluta simningen när hon ändå inte kan någo. Jag förstår henne helt bra; man kan nu helt enkelt inte göra så mycket när de andra är en halvmeter längre än man själv och bara behöver göra hälften så mycket drag på samma sträcka... Men jag tror nog att jag fick henne lite uppmuntrad med några detaljer från min fredagkväll/natt ;)

Egentligen kanske det inte är så där hemskt fiffigt att berätta allt åt dem, men jag tycker nu inte heller om att ljuga, så om nån frågar nånting så svarar jag oftast. Och om de nu dessutom råkar ha nästan lika snuskig humor som jag och tycker om att höra sånt så är det kanske ändå inte så farligt.

Så tror jag att jag lite lovade att delta i masterstävlingar (master=äldre, "pensionerade" simmare) om några veckor och nu är jag helt i panik. De simmar ju faktiskt relativt hårt, så det är helt möjligt att jag skulle kunna förlora mot någon 60-åring, vilket bara skulle vara så pinsamt! Dessutom skäms jag för mina helt urusla vändningar och mystiska bröstsim. Jag måste ju börja göra nånting om jag ska täckas visa mig där överhuvudtaget. Eller så bara konstaterar jag att jag inte heller kan nånting och också borde sluta simma. Men det kan jag nu tyvärr inte riktigt göra, för då blir jag helt galen, och det är nu inte så hemskt lyckat det heller. Stora problem alltså... ;)


Knäckta revben - 12.01.2012 21:30
----------------------------------------------------------------------
Jag har idag öppnat en människas (visserligen död) bröstkorg och bl.a. hållit lungorna och hjärtat i handen! Så coolt alltså!!!

Vi håller alltså nu på med andningsorganen i skolan, och idag hade vi lite praktisk undervisning i form av dissektion där vi skulle se hur andningsvägarna går, hur lungorna ser ut och var de är placerade och hur deras blodomlopp fungerar. Dessutom gjorde vi en koniotomi (=hål i struphuvudet för att förenkla andningen om någon håller på att kvävas) ochjag kan stolt berätta att vi lyckades göra den exakt rätt på första försöket. Lite mera skonsamma skulle vi kanske ha kunnat vara, men hon var ju ändå död, så vem bryr sig om hon nu får ett lite större sår på halsen ;)

Dock måste jag nog erkänna att det nästan var obehagligare att börja skära i liket den här gången än förra året. Då hade vi alltså en man som hade dött i cancer, var helt ihopskrumpnad och såg så död ut man bara kan. Idag hade vi däremot en kvinna, som faktiskt också hade dött i cancer, men såg helt normal ut och hade t.o.m. lackade naglar och färgat hår, och färgade ögonfransar och ögonbryn. Dessutom var hennes ena öga öppet, så det såg ut som om hon stirrade på en hela tiden. Hon såg på något sett så mycket mer mänsklig ut att det nästan var lite svårt att våga göra något i början. Plus att det alltid fungerar så att tvåorna dissekerar först och ettorna efteråt, så den här gången var liket "helt" när vi började, vilket också gjorde att hon verkade mer levande.

Men nu vänjer man ju sig. Och det var helt sjukt roligt att öppna bröstkorgen. Vi skulle ta av bröstbenet, nyckelbenetoch alla revbenen med nånslags stor tång, och jag fick knäcka nästan alla. Det var ju faktiskt tungt att komma igenom benet, faktiskt intressant att se hur bra skyddade lungorna och hjärtat ändå är i kroppen.

:D :D :D


Sångtexter - 09.01.2012 20:16
----------------------------------------------------------------------
Jag googlade idag en sångtext som min pappa rekommenderade under bilresan hem från Ylläs. Han sa att den har så fina ord och att den berör honom så nära på något sätt att han bara älskar den. Sången är alltså Arttu Wiskaris "Tuntematon potilas", och efter att jag googlat orden så blev jag ju nästan lite deprimerad. Jag menar, det är inte riktigt såndänt man vill att ska beröra någon...

Så lyssnade jag också på en massa andra deprimerande sånger i bussen, och resultatet blev tydligen att jag nu är lite mer deprimerad. Så egentligen var det kanske inte så lyckat. Men bra musik är det hur som helst, och vissa sånger bara älskar jag fast de är hur sorgliga som helst.

Skolan började ju också idag. Det gick inte så där väldigt bra för min del åtminstone. Under första dagen har jag redan lyckats missa en föreläsning och bli allmänt efter. Jag skulle ju faktiskt börja göra nånting, men tydligen klarar jag nu bara inte av det. Det får väl fortsätta att gå som det går då. Så länge jag nu kommer igenom åtminstone så har jag väl egentligen ingen panik.


Spärra in mig, tack! - 08.01.2012 13:38
----------------------------------------------------------------------
Nu är jag hemma igen efter en vecka på Ylläs med pappas del av familjen, och jag tror att detkanske var helt bra att vi inte blev någo längre...

Vi körde alltså hela vägen hem, vilket blev ca 1000 någo km och 12-13 timmar. Jag körde nästan hela vägen, ända tills jag i ett skede märkte att jag höll på att köra ut i de mötandes fil just som det kom en stor långtradare emot. Seriöst, vem fan gör sånt...???

Det hade inte ens nånting att göra med det att jag inte kan köra utan mera med det att jag ibland får lite självmordsbenägna impulser... Plötsligt fick jag bara en väldig lust att testa vad som händer om man krockar med en rekka i ca 110 km/h. Som tur kom jag sedan på att jag faktiskt hade andra med i bilen också och att det kanske inte var världens smartaste idé- Så istället försökte jag komma på någon dålig bortförklaring om hur bilen knyckte till pga av en isig snöklump på vägen.

Sedan satt jag där resten av vägen till nästa pausställe och panikerade över hur sjuk jag egentligen kan vara och hur dumma de som låter mig köra är. De litar ju liksom på att jag inte gör något såndänt utan faktiskt tar oss hem utan några större olyckor. Helt sjukt skrämmande alltså...

Nu tänker jag gå och simma och se om det skulle göra mig ens lite mentalt stabilare. Om jag fortsätter göra lika idiotiska saker så tror jag helt på riktigt att jag borde bli inspärrad nånstans. Behöver jag ens säga att jag lät pappa köra resten av vägen...?


10 fakta - 03.01.2012 22:25
----------------------------------------------------------------------
Jag blev utmanad av Banankokaren att berätta 10 fakta om mig själv, så jag måste väl göra det då. Ärligt talat så har jag ingen aning om vad jag ska skriva. Det mesta jag kan tänka mig att erkänna så vet alla redan...

1. Jag tycker om finsk musik; dvs. suomirock och sånt, typ sånt man ofta sjunger i karaoke.

2. Jag leker lite med tanken på att nångång skriva en bok, och har t.o.m. skrivit en del "första kapitel".

3. Jag skulle vilja vara mörkhyad eller asiatisk eller något eftersom jag tycker att de kvinnorna ofta är helt sjukt vackra.

4. Jag kan inte sova i samma säng med någon. Om jag försöker slutar det bara med att jag är vaken hela natten och lyssnar på varenda rörelse den personen gör. (Ett undantag är om jag är tillräckligt full, då funkar det...)

5. Jag är lite besviken över att jag inte lever på medeltiden. Jag älskar allt som har med den att göra och skulle jättegärna ha velat uppleva det.

6. Jag är väldigt vidskeplig och tror på en massa myter och sånt. Jag tror helt seriöst på vampyrer, drakar, spöken och sånt.

7. Jag har helt sjukt dåligt självförtroende och ibland när jag behöver en liten "boost" så går jag bara ut med så lite kläder som möjligt och försöker få kommentarer av män som ser mig. (Funkar bättre utomlands, men nu går det här också...)

8.Jag är llivrädd för att sjunga inför folk eftersom jag en gång som typ 7-8-åring fick höra av min familj att jag sjunger helt fel.

9. Jag klarar inte av att skada andra människor. Det går t.o.m. så långt att om någon försöker våldta mig så försvarar jag mig inte ens eftersom det ju skulle ta sjukt om jag försöker slå eller sparka den personen.

10. I hemlighet drömmer jag om att hitta någon person som jag inte skulle tröttna på och som skulle stå ut med mig, gifta mig, skaffa barn och slå mig ner i någon idyllisk liten medelhavsby.

Nåja, nu kom jag ju på 10 saker när jag lite försökte med våld. Hoppas att där ens var nånting nytt...
Och nu utmanar jag ellenellie, oOEricaOo och katastrof :)


Vitt - 02.01.2012 23:50
----------------------------------------------------------------------
Har nån nångång sett typ en dokumentär om antarktis? I så fall kanske nån också har hört om hur det kan vara väldigt svårt att hitta nånstans där när precis allting är vitt. Jag fick uppleva det där idag, och jag måste säga att det var minst sagt intressant.

Jag åkte alltså slalom på Ylläs, och här var hela dagen ett enormt dimmoln över hela fjället. Man såg seriöst inte längre än högst 10-20 m framför sig och exakt allt var lysande vitt. Himlen och backen hade helt samma färg, så man hade inte ens någon aning om vad som var upp eller ner eller om man var i en backe eller på något platt. Dessutom blåste det helt massor.

Jag kom också på att jag antingen är en helt överdrivet positiv människa eller alternativt har jag ingen självbevarelsedrift överhuvudtaget. Alla andra tyckte ju det var helt hemskt och var livrädda för att åka nånstans när man inte såg någonting, men jag tyckte det var lite coolt. Och så länge man ens såg en enda kantkäpp nånstans så kunde man ju ändå gissa åt vilket håll man skulle. Så vad var problemet?

Så där allmänt angående slalom så förstår jag inte riktigt varför människor stirrar så mycket på de där skyltarna med blåa, röda och svarta backar. Jag har absolut ingen skillnad vilken färgs backe jag åker i och kommer nog ner i princip överallt. Om det är brant eller jag inte är helt säker på att jag klarar av att åka nånstans så far jag helt enkelt lite långsammare och så är allt ok. Om en backe är tillräckligt folktom och i bra skick så älskar jag den oberoende av hur "svår" den är.

Nu ska jag snart fundera på att gå och sova, hoppas man ser lite bättre imorgon.


Från nyårsfest till stuga i Lappland - 01.01.2012 21:30
----------------------------------------------------------------------
Vi hade helt jättekiva nyårsfest igår! För en gångs skull kunde nästan alla komma, och det var jätteroligt med så där många människor :)

Enda problemet var ju sen att det blev lite sent... Klockan var närmare åtta när vi äntligen började fundera på att gå och sova och sen steg vi upp redan klockan 10 när de första måste börja fara hem, så det blev nu inte precis så mycket sovet. Men, inte är det väl så farligt, nu klarar man nu sig nån natt med lite mindre sömn.

Just nu sitter jag sen i en stuga uppe i Lappland i Ylläs och har det skönt. Jag fick ett helt jättecoolt rum. Det är liksom en liten vind som jag får ha helt för mig själv. Jag tror att de andra blev lite förvänade när jag frågade om jag får sova här, men jag tycker det är helt bäst!

Nu ska jag gå i bastun och sen imorgon blir det att fara och testa backarna. Nice!