November 2011

Mejl - 29.11.2011 14:56
----------------------------------------------------------------------
Herregud jag skickade just iväg ett mejl till en ortoped...! Jag satt i flera minuter och funderade om jag skulle trycka på "skicka" eller inte, men nu har jag åtminstone gjort det... Hoppas han inte blir allt för störd...

Annars så har jag nog kommit fram till ortopedi faktiskt skulle kunna passa mig. Det är något konkret och något som man (oftast) faktiskt kan göra något åt. Dessutom är det ganska praktiskt, så man blir inte uttråkad med en massa tråkigt laboratoriearbete eller någo. Plus att man får se en massa äckliga, blodiga saker ;)

En annan sak jag märke angående mitt förra inlägg om att bli vuxen, är att det nog har att göra med lite annat än om man är singel eller i ett förhållande också. Idag t.ex. satt jag i matbordet med ett ganska stort gäng typer på min klass och jag märkte tydligt hur en del av dem faktiskt är väldigt vuxna redan, medan andra (bl.a. jag) inte riktigt har kommit så långt ännu. I båda grupperna fanns då typer med olika ålder och både såna som är singel och såna som har en pojkvän, så det inverkar tydligen inte på saken.

Shit! Nu svarade ortopeden redan till mig! Jag vet inte om jag vågar öppna mejlet, det är ändå säkert något världens hatmejl...


Att växa upp - 27.11.2011 16:21
----------------------------------------------------------------------
Det är lite sjukt att märka, men vi håller ju på att bli gamla. Det märks faktiskt att det har gått några år sen våra extremt råddiga gymnasiegängskvällar där alla bara klottade mejk på varandra eller höll på med något annat lika random. Lika galna verkar vi i och för sig ännu också vara, men på något sätt får jag ibland känslan av att vi inte längre är så där hemskt långt ifrån att ha sofistikerade parmiddagar och liknande. (Syftar lite på en av Sex and the City jaksona vi såg på igår... ;))

Det känns nästan lite sorgligt. Och så leder det ju förstås också till att jag börjar fundera på om jag själv också borde växa upp? Det verkar lite som att det hör till, men varför det egentligen? Det är ju bara tråkigt liksom...

Men okej, jag kan göra ett minimalt försök att skärpa mig lite åtminstone. Från och med nu ska jag seriöst börja kolla lite vad jag äter och seriöst göra något åt mitt fläsk. Jag vill helt enkelt inte se ut så här, så då är det väl bara att åtgärda det. Om någon kan fejka sin egen död av AIDS och därmed svälta sig i flera månader så måste jag väl också klara av att få en normal kropp. Förresten så måste jag nog det om jag ska lyckas med det jag beslöt mig för igår. Så bra är jag kanske inte på att bluffa, så det kan underlätta om man har lite konkret hjälp så man inte behöver fejka riktigt allt.

Det här blev hemskt råddigt när jag inte riktigt vill skriva ut allt jag funderade på igår och idag. Om jag skulle kunna sova lite mer och inte vakna typ kl 5 varje morgon så skulle jag kanske inte ha riktigt lika mycket tid att döda med att ligga och fundera på stuff och vänta på att några andra normala människor ska vakna, så då skulle kanske människor slippa läsa sånhäna inlägg...

Nu ska jag och se på Twilight 4, så där på tal om att vara vuxen... ;) Och kanske jag t.o.m. borde skaffa lite julpynt, fast jag nästan hatar julen? Det är ju ändå första advent idag.


Billigt självmord - 23.11.2011 21:53
----------------------------------------------------------------------
Jag håller just nu på och försöker läsa lite farmakologi, men hur det nu sen råkade sig så började jag googla lite mediciner och deras priser istället. T.ex. märkte jag att det inte skulle bli så där hemskt dyrt att göra självmord. Man kan göra det ganska enkelt och smärtfritt genom att bara ta en överdos av helt normala receptfria mediciner som de flesta dessutom säkert har hemma redan färdigt. För att nu vara på den säkra sidan kanske man behöver ca 2-3 paket, men man skulle ändå klara sig med ca 5 euro.

Kanske man borde sätta undan en 5 euro nånstans ifall man plötsligt skulle känna för det? ;)

Nu måste jag säkert fortsätta med nånting som faktiskt hör till kursens inlärningsmål och sluta göra en massa annat. Underligt hur manalltid kommer på 100 andra saker man istället skulle kunna göra genast när man försöker koncentrera sig på nån tentläsning...


Efternamn - 23.11.2011 14:13
----------------------------------------------------------------------
Jag skickade just e-post till min pappas fru, och efteråt frågade datorn om jag ville spara hennes adress i min kontaktlista. Sure, varför inte, men herregud att det var konstigt att skriva in mitt eget efternamn där! Jag har liksom aldrig tidigare reagerat på saken, men vi har ju faktiskt samma efternamn fast vi inte alls är släkt. Vitsi vad sjukt att plötsligt märka att det faktiskt finns flera som man känner som har samma efternamn som man själv... (Okej jag vet att hon har haft det där namnet i flera år redan, men jag är nu bara lite trög ibland... ;))


Studier och skadeglädje - 22.11.2011 21:55
----------------------------------------------------------------------
Mina studier failar seriöst! Jag har tent på fredag, kan absolut ingenting och har inte heller någon motivation att åtgärda saken. Idag hade vi t.ex. en gruppundervisning där vi skulle testa olika läkemedels inverkan på blodkärlen, och jag hade ju ingen aning om vad vi höll på med. Dock fick jag efteråt höra av en kaveri att det verkade som att jag kunde allting och dessutom förklarade allt jättebra så hon var helt avundsjuk på hur bra det säkert kommer att gå för mig i tenten. Antingen har jag på något mystiskt sätt faktiskt lärt mig allt utan att öppna böckerna ordentligt, eller så är jag helt enkelt väldigt bra på att låta som om jag skulle veta vad jag pratar om fast det egentligen är helt fel...

Så for jag då direkt från skolan och dra 3 timmars träningar, och som jag nu råkade ha lite tentpanik så satt jag nu sen där och läste största delen av tiden. På tisdagar är där alltid en annan av vår förenings tränare som simvakt, och normalt kollar han alltid allt jag gör och kommer sen och kommenterar och klagar på allting. Idag såg han förstås mitt "engagerade" tränande och måste genast komma fram och kommentera saken. Sen när han såg att jag läste en bok som heter "Potilaan tutkiminen" så kom det fram att jag studerar på medi och att han har sökt in dit redan två gånger utan att lyckas. Det lite räddade min dag. Dessutom tror jag att jag steg ganska ordentligt i graderna i hans ögon, så man kan ju alltid hoppas att han låter mig vara lite mer i fred. Eller så kanske han börjar hata mig ännu mer, men vem bryr sig? Åtminstone är jag bevisligen smartare än han och har dessutom en intressant studieplats medan han bara jobbar som simvakt :D :D :D (Okej, man borde kanske inte vara skadeglad, men han har kritiserat mina träningar så ofta att jag tycker det är helt rätt åt honom...)

Äh, nu stänger jag datorn och gör något! Helt på allvar...


Återupplivning - 21.11.2011 12:04
----------------------------------------------------------------------
Vi hade en helt sjukt bra föreläsning idag på morgonen! I och för sig handlade den inte alls om det den skulle, men den var faktiskt helt otroligt bra!

Föreläsaren gick igenom olika orsaker till att man måste återuppliva människor och vad man ska göra i så fall. Det var hemskt olika beroende på vad situationen handlade om och inte alls så enkelt som man skulle kunna tro på basen av alla tv-serier och sånt.

En av hans huvudpointer var att det inte alltid lönar sig att återuppliva människor. Det fanns fall där 0 % kommer ut levande från sjukhuset trots att man kanske lyckas starta deras hjärta. Jag håller helt med om att det inte leder till någon som helst livskvalitet och att det i så fall antagligen är helt vettigt att låta dem dö.

En annan sak är sedan om man klarar av att göra det. Vi hade som exempel ett litet barn som hade en mandarinkärna fast i halsen. Man skulle visserligen efter en hel del jobb kanske lyckats få barnet att andas igen, men det skulle ha varit i koma resten av sitt liv. Helt hemskt att ett litet barn kan dö pga någon såndän liten sak...

Föreläsaren sa att det enda som egentligen kan rädda barnet i den där situationen är om man råkar ha ett nödfalls tracheotomi-set (ingen aning om hur det stavas, sori...) hemma. Efter det påpekade han dock att om man är så paranoid att man faktiskt har ett sånt hemma så kanske man istället borde oroa sig för sina egna psykiska problem... Har jag då några allvarliga problem om jag genast fick ett allvarligt behov av att gå och stjäla en kniv och en tub från första bästa sjukhus? Ifall man faktiskt kan rädda livet på ett barn med att bara ha lite rekvisita hemma i skåpet så tycker jag faktiskt att det verkar helt vettigt. Inte för att jag skulle ha en aning om hur man ska göra en tracheotomi, men ifall alternativet är att man dör så tror jag inte jag skulle kunna göra så där hemskt mycket mera skada åtminstone.


Whiskey och nervositet - 20.11.2011 22:34
----------------------------------------------------------------------
Vem dricker egentligen whiskey på ett 2-års kalas??? Svar: min pappa... Är det liksom faktiskt någonting man gör, eller har jag rätt att vara lite störd på honom? Man kanske inte skulle tro att jag någonsin skulle ha sagt det här, men jag tycker faktiskt att det finns tillfällen då det inte riktigt passar att dricka.

Jag kom alltså just hem från min brors 2-års kalas, och det var nu lite intressant... För det första så var där ganska så mystisk stämning med alla släktstrider som nu är på gång, för det andra var Oliver inte överhuvudtaget intresserad av sina presenter och för det tredje så fanns där då en del lite okonventionella dryckesalternativ.

Annars så är det här ju mitt sista veckoslut före tenten, och gissa om jag har använt det till något effektivt? Jag har inte sovit nästan alls, hängat i simhallen i fast hur många timmar och inte öppnat en enda skolbok. Jag kommer så att komma igenom den här tenten igen. Eller sen inte.

På tal om det där med att inte ha sovit någonting så är det faktiskt lite konstigt. Jag har varit helt sjukt nervös för mina simmares tävlingar, vilket resulterade i att jag inte somnade på kvällarna fast jag var hur trött som helst och sedan av nån orsak vaknade typ 5-6 tiden varje morgon. Och då har jag alltså inte själv behövt simma nånting alls, så det gör ju det ännu mer normalt...

Men åtminstone fick min grupp en finalplats, så jag har inte stressat helt i onödan. Jag har tränat den som är 12:e bäst på fjäril i hela landet och dessutom fick två reservplatser och en som är 19:e bäst på ryggsim. Inte så där helt dåligt med tanke på att jag oftast inte har en aning om vad jag håller på med på mina träningar.

Nu ska jag då till Tammerfors och vara tränare i finalerna också. Enda problemet är ju att tävlingarna är kl 9 på lördagmorgon och att jag skulle ha medis julfest kvällen innan. Inte så där helt lyckat. Jag funderar nu seriöst på om jag bara måste skippa julfesten, vilket jag absolut inte skulle vilja, eller om jag kan lita på mig själv tillräckligt för att klara av att dricka någon vettig mängd så att jag för det första lyckas ta mig till Tammerfors i tid och dessutom är vid någolunda medvetande där sedan på tävlingarna. Svårt val...


Personlig erfarenhet - 17.11.2011 13:15
----------------------------------------------------------------------
Vi hade just en slags "patientkontakt"-undervisning i skolan, och jag kan faktiskt stolt säga att jag för en gångs skull deltog helt aktivt i den. Jag misstänker lite att det hade något att göra med att vi diskuterade hur man kan förändra patienters levnadsvanor i olika problemfall och bl.a. hade som exempel en man som varje dag drack några portioner alkohol så att det blev helt sjuka mängder om man räknade ihop allt och en 52(!)-årig kvinna, vars barn just hade flyttat ut och nu var helt överviktig eftersom hon inte hade något annat vettigt att göra än att jobba och äta. Det blev liksom lite personligt...

Men ja, pointen var alltså att jag har märkt att jag inte klarar av att göra något aktivt om jag inte själv har någon personlig erfarenhet om ämnet. Om vi i skolan t.ex. pratar om något som inte rör mig det minsta så sitter jag bara där helt passiv bara för att man nu måste. Men om vi däremot håller på med något som typ har hänt mig eller någon jag känner så blir jag genast intresserad. Också när jag tränar så måste jag oftast först själv gå och simma och testa de sakerna jag försöker lära ut för att det ska bli något av det hela. Och angående saker som hur bilar och cyklar och sånt funkar, som min pappa har försökt predika åt mig om sedan jag var bara några år gammal, så har jag först nu börjat fatta något och blivit intresserad när jag själv har försökt reparera något nångång eller något liknande. Jag kan helt enkelt inte leva mig in i något före jag själv har upplevt det...

Förresten så fick jag också veta att vi på våren ska ha nånslags simulerade patientfall, dvs. skådespelare kommer och spelar patienter för oss och så ska nån från gruppen dra på sig en vit rock och undersöka "patienten". Shit alltså! Inte har jag nån aning om vad man ska göra med en patient! Och alla andra i gruppen ser dessutompå medan man gör bort sig totalt. Våren är ju liksom helt just och jag är nog inte riktigt färdig att försöka föreställa läkare ännu. Varför kan man liksom inte gå om ettan på nytt så man bara kan läsa om alla tråkiga molekyler och koncentrera sig festandet utan att behöva stressa för en massa saker? Okej, egentligen vill jag ju nog inte alls det, så jag vet inte vad jag klagar på, men ändå...


Våga eller inte? - 16.11.2011 23:22
----------------------------------------------------------------------
Okej, för det första kan man ju lite undra varför jag inte går och sover redan när jag faktiskt har morgonträningar imorgon och dessutom måste fara därifrån direkt till skolan. Jag skulle faktiskt göra det redan för en timme sen, men så ringde min mamma och jag bara fastnade på en massa saker.

Just nu funderar jag helt allvarligt om jag vågar ta kontakt med en person eller inte. Och för en gångs skull har det har faktiskt inget att göra med några råddiga försök till förhållanden utan faktiskt skolarbete. Jag har ju lite funderat på att göra mina fördjupade studier inom ortopedi, och precis som jag gissade så kan jag bara inte släppa den tanken. Nu kom jag igen på den helt idiotiska idén att jag skulle ta kontakt med läkaren som har opererat mig och fråga om han skulle vara intresserad av att vara min handledare. Och gissa om jag nu har fastnat totalt på den tanken också...?

Men liksom hur okej skulle det egentligen vara? Han är säkert bara glad över att människor som tur är bara har två ben så att han äntligen har blivit av med sin otroligt besvärliga patient som bara gnäller om att hon vill och simma hela tiden. Antagligen skulle han bara bli störd om jag plötsligt skickade nån random e-post åt honom och frågade om några syvären som han säkert inte alls är intresserad av.

Fast å andra sidan verkade han nog helt trevlig och sa dessutom "ses på ****kliniken" senast jag var på kontroll, så kanske han inte tyckte att jag var helt hopplös ändå...? Och så googlade jag honom just (joo jag vet, man gör bara inte sånt om man inte är nån desperat stalker...) och kom fram till att han har doktorerat och dessutom publicerat en massa artiklar och att patellaluxationer hör till hans specialintressen, så helt ointresserad av forskning kan han väl inte heller vara...?

Shit, jag har problem! Är det här en okej sak att göra, eller borde jag bara låta det vara, göra någon trög laboratorieforskning och försöka hitta något annat att vara besatt av istället?

På tal om det så kollade jag just på hotell i Tammerfors. Hur sjukt är sen det också? Nå joo, men på veckoslutet gäller det åtminstone och jag är helt sjukt ivrig och nervös faktiskt. Men det ska nog bli jätteroligt! Och nej, jag har inte alls några alldeles för höga förväntningar och kommer inte alls att bli totalt besviken när allt sedan inte lyckas heller...

Nu ska jag seriöst gå och sova. Fast jag vet att jag ändå bara kommer att ligga vaken hela natten och fundera på om jag ska skicka det där mailet eller inte...


Att vara hård - 13.11.2011 23:44
----------------------------------------------------------------------
Jag hade faktiskt en ganska trevlig farsdags-dag idag. Jag for till min pappa redan kl 10 på morgonen och cyklade dessutom hela vägen och bara njöt. Det är helt lujvligt att göra såndäna lite längre cykellänkar, och speciellt på morgonen eller kvällen då det inte är nån trafik!

Sedan bytte jag vinterringar på cykeln (Obs, helt själv, utan hjälp) och kände mig lite duktig. Så lekte jag också lite med Oliver och konstaterade att han har börjat prata mycket mer nu. Han blandar finska och svenska ganska ordentligt, så det är ibland lite svårt att förstå, men samtidigt vet han nog helt bra vilka ord som betyder samma sak fast de kan vara helt olika.

Efter det var jag och hälsade på min famo, som faktiskt verkade vara i lite bättre skick. Hon kände igen alla, gick t.o.m. några meter själv och klarade också av att ha någolunda vettiga diskussioner. Så for vi till lande och där var nu någon världens släktträff med min fafa, faster och båda kusiner. Och helt iskall stämning förstås. Man skulle faktiskt inte tro att alla var nästan vänner med varandra för några månader sedan. Nu verkar det närmast som att de hatar varandra. Pga den här jävla tvisten om vem så ska få ärva vilken del av vårt lande. Alltså seriöst, varför måste man göra allting så svårt??? Och hur jävligt svårt kan det vara att inse att det faktiskt inte är okej att ge en skogsplätt åt den ena och hela gårdsplanen med alla byggnader (inklusive bastu och wc) åt den andra??? Nå joo, men jag tänker nu försöka hålla mig utanför hela den där soppan och fortsätta komma någolunda överens med de andra. Jag vill ju faktiskt använda wc:n nångång medan vi är på lande i fortsättningen också... ;)

Så var det dags för farsdagsmiddag. Medan Tiina lagade maten så gick jag ut med min pappa och bytte vinterringar på bilen också. Jag hade faktiskt roligt, och jag tror att min pappa nog också njöt av att för en gångs skull ha sällskap med något lite mer tekniskt och att dessutom märka att jag inte ens var helt uttråkad. Ärligt talat tror jag att han har alltid har önskat att jag skulle ha varit en pojke och att han kanske t.o.m. tror på det själv. Åtminstone har han alltid behandlat mig och min syster helt olika. Inte för att jag klagar, jag är nu inte alltid själv heller säker på vilket kön jag är... ;)

Men samtidigt som jag faktiskt hade helt kiva med honom idag, så märkte jag också att han blir allt mer alkoholiserad. Det nyaste är nu att han har upptäckt en drickställning mellan frambänkarna på bilen och att det är helt perfekt att ha en ölburk där så man inte blir "uttorkad" medan man kör...

Dessutom var Oliver lite extra störande idag (=testade vad som händer om man svänger ett fullt vattenglas upp och ner, stal sockerburken och spred ut det överallt, hällde ut hela vaniljsåsburken över bordet och räpläde på alla förbjudna saker han bara hittade) och han skrek lite ordentligare åt honom, vilket resulterade i att Oliver sprang iväg gallskrikande och gömde sig bakom ett hörn av soffan. Antagligen har där alltså redan hänt nånting, vilket betyder att jag redan har försenat mig när jag aldrig lyckas komma på något vettigt att göra åt saker.

Men däremot sa jag faktiskt ifrån att det inte är helt okej att bete sig som han gör. Ett citat av resultatet: "Nu vet jag att jag har varit ganska hård mot er (=jag och min syster), speciellt dig, men å andra sidan tror jag nog att det också hjälpt er med en hel del och är en stor orsak till att ni klarar er så bra nuförtiden". Så hur fan ska man tolka det? På ett sätt är det ju en komplimang, men å andra sidan tror jag nog inte att han riktigt har fattat att det kanske inte går så bra för varken mig eller min syster fast de flesta kanske tror det. Men sen så har jag ju nog honom att tacka för min avsaknad av smärtsinne och allmänna "sisu", vilket faktiskt enligt mig är en bra sak.

Nu borde jag ännu orka med en hel del skolsaker, får se hur det går... Ibland skulle det ju vara helt kiva att sova också. Och imorgon vill jag absolut och simma. Jag har en hel del att avreagera mig från, så det kan hända att det t.o.m. går ganska hårt i så fall :)



Flygdejt? - 12.11.2011 22:33
----------------------------------------------------------------------
Jag tror jag just tackade ja till en dejt, och jag är inte alls säker på om det var fiffigt eller inte. Men alltså om man redan normalt har problem med att säga nej, så hur skulle man ens kunna överväga det när någon bjuder ut en på en privat flygtur?! Jag är faktiskt nästan lite ivrig att se hur det går med den saken... :)

Så fick jag en lite chockerande tanke idag när jag cyklade hem från träningarna. Hur fan kan man egentligen ha sex med någon man känner? (Fråga inte varför jag funderar på sånhänt helt utan något sammanhang medan jag cyklar...) En kaveri frågade mig för några dagar sedan hur jag egentligen lyckas med alla one-night-stands och hur det kan fungera att plötsligt bara bestämma sig för att ha sex med totala främlingar. Men jag tycker istället att det skulle vara hemskt besvärligt att göra det med någon man känner. Jag menar, hur tar man ens upp en sådan sak? Typ "hej, ska vi ta av oss kläderna och ha sex istället för att titta på en leffa idag?". Är inte sånt helt massor pinsammare än att bara gå hem till någon man aldrig träffat tidigare där båda helt säkert är ute efter samma sak, det är över på en relativt kort tid och man aldrig behöver se den andra igen?

Sedan angående det där med att träffa typerna man går hem till. Jag tror att det är lite av en talang hos mig. Igår t.ex. så var jag ute och dansade med ett gäng flickor och så plötsligt så var jag omringad av några helt stupfulla män. De var kanske en 3-4 stycken och de hade helt tydligt som mål att komma så nära mig och gnida sig så mycket mot mig som möjligt. Helt kiva ibland kanske joo, men man fick en viss kvävningskänsla när man var inklämd mellan alla. Men ja, pointen var alltså att vi var ca 7-8 flickor som dansade där i samma grupp, men ingen annan blev antastad av någon. Jag har helt tydligt någon viss utstrålning som säger att det är helt okej att komma och flirta med mig. Inte för att jag stör mig på det, tvärtom egentligen. Dessutom orsakar jag det antagligen själv genom att omedvetet flirta med allting som rör sig. Åtminstone enligt min kämppis. Ibland kan jag faktiskt medge att jag har märkt att jag gör det, men oftast tycker jag nog att jag beter mig helt neutralt och saker bara händer...

Men för att nu sedan gå över till något helt annat så tror jag att det skedde ett ganska stort framsteg i problemet med min mamma idag. Jag var på födelsedagskaffe hos en av hennes vänner och jag lyckades få henne att föreslå att de skulle gå ut någonstans och äta med sitt gamla kompisgäng från skoltiden. Det krävdes visserligen en hel del lite mindre diskreta vinkar, men till slut lyckades det. Nu är det bara att hoppas att det faktiskt blir av och att de i så fall fortsätter träffas lite oftare. Men hur som helst är jag faktiskt lite stolt över mig själv. Det finns åtminstone en liten chans att min familj skulle ha ett problem mindre. Dessutom ger det ju också ett visst hopp om att man kanske kan påverka resten också om det här nu skulle funka :)

Förresten så har jag lite "drogabstinens" just nu, vilket är llite patetiskt. Speciellt med tanke på att andra stycket i det här inlägget handlade just om det om man läser lite mellan raderna. Men jag ska försöka klara mig. Åtminstone har jag en helt enorm dos att se framemot här helt just. Yes! :D

(Och ursäkta för att mina inlägg på senaste tiden helt har saknat röd tråd, jag vet inte vad som har hänt med mitt skrivande...)


Ljuvlig känsla... - 09.11.2011 13:16
----------------------------------------------------------------------
Jag gjorde just nånting som jag redan för länge sedan bestämt att jag inte skulle göra... Men alltså herregud att det var ljuvligt! Den där känslan när man gjorde det och bara kände hur det fungerade... helt underbart alltså!!! Jag förstår precis varför så många håller på med det, oberoende hur ohälsosamt och idiotiskt det är.

Förresten borde jag antagligen sluta se på tv-serier som bara ger mig en massa idiotiska idéer och fortsätta läsa om hur njurarna funkar istället. Men jag bara hatar den där boken när den aldrig kan komma till saken utan bara babblar på om en massa onödigt, så ibland bara behöver man en paus...

Och, helt bara för min egen mentala hälsas (som för övrigt nog inte är så där väldigt stabil med tanke på att jag faktiskt gör sånhänt...) skull, så tänker jag gå och simma idag fast jag inte alls skulle ha tid. Jag har inte varit sedan lördagen, och det börjar faktiskt märkas. Dessutom kan man nu kanske inte kalla det jag åstadkom på lördag simning precis, mera något i still med drunkningsövningar.

(Btw, stor chans att det här inlägget också kommer att försvinna i något skede när jag igen inser att det här faktiskt är en offentlig blogg som någon kanske i misstag kan läsa och inte min privata dagbok...)


Confused - 08.11.2011 22:14
----------------------------------------------------------------------
Jag skulle egentligen ha en massa att skriva om, men jag har ingen aning om var jag ska börja eller om det egentligen ens är vettigt att skriva om det här...

För att nu ens skriva nånting, så kan jag kanske börja med att säga att veckoslutet var jättekiva! Fredagen var ganska underhållande. Jag menar, när någon hälsar på en med "Hej, jag vill att vi båda ska bli helt jävligt fulla idag!", så kan ju kvällen inte bli annat än lyckad. En intressant detalj är annars att jag nuförtiden seriöst kan dricka dubbelt så mycket som tidigare och ändå inte ens bli ordentligt full. Det att jag faktiskt lyckades hålla koll på hur mycket sprit jag blev bjuden på (för inte har man ju råd att betala själv heller ;)) säger redan nånting...

Lördagen var faktiskt nästan ännu bättre. Eller okej, efter en lite misslyckad start då. Att gå och simma och ännu förvänta sig att man ska klara av att hållas i samma fart som alla andra efter en lite blötare fredagkväll var inte världens bästa idé... Men efter det var jag på Humpsvakars 50-års jubileumsshow, och fast det låter lite nördigt så var det faktiskt en helt bra show! Man fick bl.a. se lite nya sidor av en kaveri som stod på scenen och dessutom hänga i flera timmar med en hel del andra kaverin :)

Efteråt, på väg hem hade jag också en helt intressant diskussion om lite besvärligare ämnen... Jag blev faktiskt lite inspirerad att göra något åt saken. Men sen idag igen så gick jag typ helt i lås när en typ märkte vad jag stirrade på och frågade vad jag egentligen ser i det. Ärligt talat så vet jag inte. Jag är helt medveten om att där faktiskt inte finns så där hemskt mycket värt att stirra på, men jag kan inte riktigt hjälpa det. Dessutom blev jag lite chockad över att någon faktiskt märkte det. Jag måste tydligen vara lite försiktigare i fortsättningen, men om jag samtidigt ska försöka åtgärda själva problemet så blir där en liten konflikt...

Men för att nu sedan nämna något lite positivare och mer konkret, så fick jag idag testa på vad som borde ha varit iskemisk smärta ("borde ha varit"för att jag nog inte riktigt kände någonting...) och fick NaCl, adrenalin, histamin och acetylkolin injicerat i huden. En lite intressantare lektion igen alltså ;)

Dessutom höll jag igen helt tortyrträningar åt min grupp, och en av dem simmade bl.a. 200 fjäril på 2:57 och jag var helt sjukt stolt över honom! Om han drog den där tiden på träningarna med flera andra på banan och efter en hel del annat så kommer han helt säkert att simma närmare 2:40 på tävlingarna. Helt sjukt alltså! Han är så på väg till final i t.o.m. 3 grenar! Och det betyder att jag får en resa till Tammerfors. Jag har faktiskt lyckats med nånting :D :D :D


Fel namn - 04.11.2011 12:44
----------------------------------------------------------------------
Jag blev kallad Ilja igår, och jag kan inte låta bli att ta det som världens bästa komplimang... Det var mitt under en träning när jag höll på att förklara någo om fjärilsteknik och en simmare skulle fråga nånting och helt spontant började med "Ilja...". Det var ju förstås ett misstag, men jag blev bara så glad att någon ens för en minimal stund kunde förväxla oss. Jag har liksom äntligen lyckats bli en okej tränare! (Okej, överanalyserat, jag vet, men helt samma... ;))

Annars så hade jag en helt ljuvlig dröm idag. Det var i princip samma dröm för andragången med bara lite annan omgivning, och jag hoppas så att det där nångång ska hända på riktigt också...


Bromsproblem - 03.11.2011 11:56
----------------------------------------------------------------------
Jag var igår för första gången på säkert en månad eller någo på en lite längre cykeltur. Jag for till min pappa och tog dessutom en omväg bara för att det kändes kiva, och det var faktiskt jätteroligt! Ibland glömmer jag alltid att jag faktiskt älskar att sporta och ju längre sträckor desto bättre, men som tur överraskar jag alltid nu och då mig själv med nån galen idé (jag menar, varför skulle jag egentligen ta en väg som är 5 km längre när det finns en mycket kortare...?).

Men ja, jag hade ju nog också en liten baktanke med att jag for just till min pappa. Jag har alltså haft lite problem med bromsarna och tänkte att det skulle vara helt praktiskt att be honom fixa dem så jag faktiskt kan stanna om det behövs nångång. I princip är ju bromsarna förstås helt onödiga, men ibland kan de nog ändå vara helt behändiga ;)

Tyvärr lyckades det nu inte riktigt. Bitarna var så nerslitna att där bara var metall som skrapar mot metall och förstör cykeln. Inte så konstigt att det inte riktigt fungerar och bara har en massa ljud alltså ;). Kanske jag borde börja göra lite mera service på den, jag märkte t.ex. just att jag har cyklat över 2000 km den här sommaren och hösten...

Så måste jag tyvärr erkänna att jag skippade morgonträningarna idag. I princip hade jag ju nog en orsak när skolan faktiskt börjadekl 8, men jag har nog ändå ganska dåligt samvete för det. Men samtidigt så är jag också ganska förvånad över att jag klarade av att skippa dem fast jag visste att jag skulle ha fått en dos av min helt sjuka drog om jag skulle ha farit...


Cyklist eller fotgängare? - 01.11.2011 22:10
----------------------------------------------------------------------
Det är tydligen inte alltid så lätt att veta om man är cyklist eller fotgängare. Jag cyklade t.ex. just på trottoaren, fast jag normalt aldrig gör det. Plus att den är helt för smal och på alla sätt besvärligare än bilvägen bredvid. Orsaken till det var helt enkelt att jag inte hokade att jag faktiskt var med cykel före en arg, riktig fotgängare påpekade saken...

Och på lördagen gick jag en lång bit mitt på cykelvägen för att jag faktiskt trodde att jag cyklade. Det råkade vara en av de vägarna jag cyklar nästan varje dag, och när jag nu för en gångs skull inte hade cykel så är det väl helt förståeligt att jag inte märkte det...?