Oktober 2011

Fint beröm - 31.10.2011 20:34
----------------------------------------------------------------------
Vissa människor bara kan det där med att säga precis rätt sak (i och för sig både på ett positivt och negativt sätt, men den här gången väldigt positivt). Av bara några få ord kan man få helt sjukt bra fiilis och glömma allt man har stört sig på hos den personen.

För att nu göra det mera konkret så fick jag alltså idag höra att jag är den bästa "kakkosvalmentaja" en viss typ någonsin har haft och att jag är helt otrolig när jag sköter allt och dessutom står ut med all skit han ger mig. Jag blev helt sjukt glad!!! Visst, ibland känns det lite som att han behandlar mig som typ en dörrmatta, men alltså sånhänt gottgör för det totalt! Dessutom gav han mig 50 euro helt sådär bara. Helt nice att veta att man trots allt är uppskattad :D

Och efter det där gick min simning förstås helt perfekt. Jag tror att jag simmar till 90 % med känslor, för jag bara vet att min teknik såg perfekt ut och att jag simmade dubbelt snabbare än vad jag brukar idag. Jag hölls helt bra med i alla pojkarnas fart fast de nog har gått förbi mig för länge sedan (mest pga storlek, vilket jag förstås inte alls är bitter över...).

Dessutom satt jag först i metron bredvid en typ som bara typ dreglade över mig och sedan ännu i bussen mittemot en typ som erbjöd mig gratis kinesisk mat och dessutom gav mig komplimanger för hur otroligt vältränad jag måste vara när jag håller på med simning och hur imponerande det är med ordentligt bredaxlade kvinnor. Jag bara älskar östra Helsingfors, det är just såndänt som bara är så ljuvligt att höra ibland.

Speciellt efter att man just på veckoslutet konstaterat att alla ens vänner plötsligt har med en +1 varje gång man ses och verkar nästan äckligt lyckliga med dem. (Jag menar ingenting illa mot er nu, och era "+1" är också helt trevliga, så det här är absolut ingen kritik!) Det känns lite som att det är något fel på mig när jag inte har någon att hämta med mig. Och inte ens har så där väldigt stort intresse av att skaffa någon. Sure, nu skulle det nångång vara helt kiva att ha någon, men jag skulle seriöst inte klara av att träffa någon varenda dag!

Men samtidigt vill jag inte heller bli som min mamma, som jag förresten också hängade med en hel del på veckoslutet.Därför tänker jag fortsätta njuta av att gå omkring "utan kläder" och känna hur människor tittar på mig och kanske t.o.m. kommenterar något medan jag ännu kan. Om några år eller alternativt när jag blivit ännu fläskigare och ingen är intresserad oberoende hur lite jag har på mig, kanske jag kan börja fundera på nytt på om det skulle vara vettigt med något förhållande. Just nu får det nog vara för min del och så kan jag fortsätta att känna mig utanför när jag träffar alla.

Men jag är på helt euforiskt humör åtminstone, nice!!! :D


Roliga föreläsare - 24.10.2011 21:39
----------------------------------------------------------------------
Idag på föreläsningarna fick vi bl.a. höra hur alla säkert kommer ihåg hur det är när man vattnar trädgården ochblodet sprutar ut med högre tryck om man minskar hålet i slangen eller sätter ett mindre munstycke påoch hur trevligt det är att undervisa unga medistuderande i hjärtauskultation när man för en gångs skull har en orsak att tafsa på lite sexigare bröst också och inte bara gamla mummun... Lyckade formuleringar alltså :D

Men på riktigt så hade vi faktiskt helt intressanta föreläsningar. Vi lärde oss hur man ska lyssna på hjärtat, vad olika sorters ljud betyder och vad de kan bero på. Jag blev helt inspirerad och tänkte faktiskt just ta fram mitt stetoskop och testa lite. Synd bara att jag inte längre har "hål i hjärtat" jag skulle så ha velat höra hur det låter nu när man vet ens nånting. Kunde jag inte hafått hålla mitt hjärtfel några år till? ;)


Eutanasi och annat djupt - 23.10.2011 16:25
----------------------------------------------------------------------
Jag var alltså igår på en kaveris tupare, och vi hade en hel del djupa och intressanta diskussioner. Om det inte skulle ha varit för en del totalt smaklösa skämt och andra grejer så skulle man ju nästan kunna tro att vi är sofistikerade eller något...

Men en sak som kom upp var t.ex. eutanasi. Jag har alltid varit för det, och det skäms jag inte alls för att erkänna. Igår fick jag dock en hel del nya synpunkter på saken, och det var faktiskt kiva att diskutera det med människor som helt tydligt också hade funderat ordentligt på det. Jag insåg att allt inte alltid är helt svartvitt, och att det är väldigt svårt att bara säga att man är för eutanasi, så nu tänker jag inte längre göra det. Från och med nu anser jag att eutanasi i princip är bra idé, men att det antagligen inte skulle gå att förverkliga utan att i misstag orsaka folkmord eller något annat mindre lyckat.

Så pratade vi om vad det innebär att vara en nörd och vad skillnaden är mot en geek. Slutsatsen (enligt mig) var att det är helt ok att vara nörd, medan geek är något man borde undvika. Och så ska man också akta sig för att bli en "äcklig överpresterare" ;)

Alla var också väldigt intresserade av hur andra människor tänker. Det var hemskt intressant eftersom jag faktiskt har funderat på det fast hur många gånger, och nu verkade det som att allas hjärnor fungerade med lite olika mekanismer. Såndänt är på något sätt väldigt svårt att beskriva och jämföra på något vettigt sätt, men jag tycker vi lyckades helt hyfsat. Helt nice att veta att man inte är den enda som nångång har misstänkt att ens hjärna funkar konstigt...

Dessutom fick vi under kvällens lopp smaka på några väldigt proffsiga mustikkashots med grädde och allt och äta en massa gott, bl.a. tacopaj och väldigt kladdig kladdkaka. Tack :)


Ovanlig fredag - 21.10.2011 23:35
----------------------------------------------------------------------
Det är fredagkväll och gissa var jag är? Hemma! Alltså det här är seriöst säkert första fredagen sedan nångång i augusti som jag inte är ute och festar nånstans eller åtminstone gör något annat än bara chillar hemma.

Men idag behövdes det faktiskt. Jag kommer inte ens ihåg när jag senast skulle ha varit så slut efter några träningar som idag. För det första sprang vi i trappor i en timme, vilket bl.a. mina knän diggade jättemycket, sedan hade vi ännu helt hemska simträningar. Seriöst liksom, man kan helt enkelt inte simma 200 m bröstsimsarmdrag med alla kläder på, det går nu bara inte framåt...! Och i något skede undrade jag också varför min fjäril inte alls fungerade. Efter en stund kom jag till den smarta slutsatsen att jag var så djupt under vattnet att det var helt omöjligt att få armarna ovanför ytan utan att typ vrida axlarna ur led. Lyckat. Men ja, roligt var det, och jag bara älskar den där känslan när man inte har någon energi kvar överhuvudtaget :D

Så ringde först min mamma, som förstås var chockad över att jag var hemma. Hon skulle bjuda mig på leffa och allt möjligt och berättade som vanligt varenda liten detalj hon gjort sedan vi senast pratade med varandra. Samtalet räckte alltså närmare en timme och kännykkäns akku tog förstås slut pga det. Tack, jag var så intresserad. Sedan ringde jag till min pappa för att fråga hur det blir med att fara till lande imorgon. Jag kanske borde ha vetat bättre vid det här laget, men jag blev ändå nästan lite besviken när han var helt stupfull när han svarade. Speciellt som jag samtidigt hörde att både hans fru och min syster var där nånstans i närheten. Nåjoo, jag tvivlar lite på att han faktiskt kommer att plocka upp mig från träningarna kl 11 imorgon på morgonen, men får nu se...


Tortyrhumör - 20.10.2011 21:39
----------------------------------------------------------------------
Jag höll just helt otroligt hemska träningar åt mina simmare, och det känns bara så bra! I slutet var det en som låg halvvägs upp från bassängen och kom ingenstans längre, en annan föll rakt på golvet när han försökte göra en punnerrus, en tredje kom inte längre upp till ytan efter starten och annat roligt. Det är just vid såndäna tillfällen man vet att man har gjort nånting rätt ;)

Men ja, de hade alltså lite svårt att bestämma vilket humör jag var på idag. De har kommit fram till att jag har två olika "lägen", som de kallar lifestyle och lifesucks (=internt skämt från senaste lägret...). Normalt då jag är på dåligt humör, lifesucks, så håller jag mycket hårdare träningar och tål inte heller lika mycket skämt från dem. Idag var det ändå inte så klart; träningarna var helt hemska, men ändå skämtade jag med dem hela tiden. Alltså kom vi fram till att jag faktiskt har ett tredje läge också även om det inte kommer fram så ofta: tortyrhumör :D

Så där på tal om skämten där på träningarna så märker man faktiskt att de börjar bli lite äldre. Om man jämför med det vi pratade om för kanske ett år sedan så har det liksom nu gått till nästa nivå. Med andra ord, snusket och alkoholskämten bara ökar. Och jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om det att en av pojkarna simmademinst 15 minavträningarna (antagligen var det mera, men före det hade han shorts på sig så det syntes inte) med helt tydligt stånd...?

Och så det att de jag tränar för länge sedan har märkt mina tendenser till bipolära humörsvängar medan en stor del av mina kompisar eller min familj inte har gjort det fast de har känt mig i betydligt fler år. Bordejag kanske lite censurera hur jag beter mig medan jag tränar? Nog för att det kanske är lite för sent för det... Och dessutom är ju simningen liksom mitt sätt att avreagera mig när det behövs, så därför kanske det ibland också blir lite tydligare när allt bara är skit... Nåjoo, inte är någon annan där heller riktigt normal så kanske det inte är så farligt. Jag misstänker starkt att om någon frisk människa i misstag skulle hitta till vår grupp så skulle den nog ändå inte bli så väldigt långvarig där ;)



Pennkontroll - 19.10.2011 22:09
----------------------------------------------------------------------
Idag hade vi en föreläsning om hur man ska skriva sina syväre (=fördjupade studier=någonslags version av en kandi tror jag). Det poängterades mycket hur viktigt det är att tänka igenom både vad man läser och skriver. En av dem som talade hade bl.a. ett väldigt bra citat som jag nu tyvärr inte kommer ihåg ordagrannt, men som alltså handlade om hur man skriver med stil och där det konstaterades att det är viktigt att man själv kontrollerar sin penna och inte låter den kontrollera en. Det där borde jag antagligen tänka på hela tiden när jag skriver. Mitt problem är just att jag sätter pennan på pappret och bara låter texten komma. Resultatet blir att texterna alltid är helt överlånga och dessutom kan handla om precis vad som helst. En tendens som syns ganska tydligt i min blogg också...

Annars så övertalade jag mig själv idag om att det faktiskt är helt okej att ta kontakt med en ortoped och fråga om jag möjligtvis kunde få göra syväre åt honom. Nu borde jag bara få det gjort också...

Sen var jag "aktiv" inom studiepolitiken och röstade i något val inom Helsingfors universitet. I och för sig vet jag inte ens vad valet handlade om eller vad kandidaterna stod för, men det är nu väl inte så viktigt? Dessutom fick man en rabattsedel till Unicafé plus gratis kaffe och bulla när man varit och röstat ;)

Under lunchen diskuterade vi sedan allt möjligt intressant. Bl.a. hur medis inträdesprov har förändrats och hur det kommer att påverka fackulteten. Diskussionen började från att vi noterade att det fanns underligt många "gamla typer" (= 30-40+) som nu börjat på ettan. Jag förstår egentligen inte riktigt pointen med det. Man blir färdig som typ 50+ och hinner jobba kanske 5-10 år. Men nåja, vi tänkte alltså att de kanske nu hade passat på att söka in medan Galenos ännu figurerade. Nästa år kommer man ju att komma in på basen av gymnasiefyssa, -kemma och -bilsa. Jag tror att det gör att det kommer att göra att det kommer lite fel människor dit. Inte för att nu säga något illa om fysiker och kemiker och liknande, men bara för att man råkar vara bra på typ fyssa i gymnasiet behöver det inte betyda att man passar på medi. Jag försöker nu på riktigt inte skryta eller något, men det behövs nog kanske en viss personlighet (läs:galenskap) för att vilja börja med en bransch där man lär sig om en massa sjukdomar och gräver omkring i döda människor istället för att sitta och räkna mattauppgifter. Plus att det där med skild inträdeslitteratur nog ändå mäter intresse lite också. Mängden "drop-outs" kommer säkert att öka. Så gör det också urvalet mera ojämlikt; de som inte gått gymnasiet, inte läst lång fyssa/kemma/bilsa, hunnit glömma vad man gjorde i gymnasiet, gick enligt den gamla läroplanen mm. har ju mycket mindre chans att komma in än nyblivna studenter.

Okej, men nu har jag nästan klagat färdigt på det. Bara en liten detalj angående våra nya ettor ännu. En del av dem hade tydligen deltagit i någon idiotisk intervju om fester i medi. (Finns nånstans på ylex hemsidor tror jag...) Alltså ursäkta nu, men hur dum får man egentligen vara om man går och skryter med att man är i 2 promilles fylla hela tiden och att man får en massa gratis sprit på våra fester? Nog för att jag också bloggar ganska öppet om det, men det här är ändå en anonym (åtminstone nästan) och privat (bara för x3mtyper) blogg, så det finns en viss skillnad. Allt kanske man inte ska berätta för någon reporter, som dessutom tar en bild på en och sätter ut ens namn...

Nu tror jag faktiskt jag ska gå och sova. Jag har igen morgonträningar kl 7 imorgon :D Fast jag börjar snart tycka att det skulle vara helt trevligt att få simma utan kläder för omväxlings skull. (Just nu har vi alltså vår klädperiod på gång och simmar med shorts, t-skjorta och strumpor, alla möjligast stora och tunga) Jag kommer helt enkelt inte framåt, och det börjar kännas lite deprimerande. Men å andra sidan vann jag för några dagar sedan vår grupps bästa fjärilssimmare i 25 m fjäril! När man sätter ca 10-15 kg extra motstånd så märks det tydligen ändå vem som simmar med teknik (=jag ifall det blev oklart ;)) och vem som bara drar med rå kraft och förlitar sig mer på storlek. Nice!

Btw, så har jag fortfarande lite problem med den där ena kompisen jag i misstag råkade ha sex med. Hur fan ska man kunna bete sig normalt mot honom i skolan efter det? Speciellt med tanke på vissa detaljer? Och dessutom vet jag ju inte ens om han kommer ihåg det eller inte... Awkward...


Kärleksråd :D - 17.10.2011 20:36
----------------------------------------------------------------------
Okej, jag inser att det här är typ tredje inlägget idag och att det börjar gå lite till överdrift, men det här kan jag bara inte lämna oskrivet...

En viss typ som jag tränar tillsammans med ringde just till mig och bad om råd angående dejtande. Han ville ha en kvinnas synpunkt på om det är säkert att ringa en annan från vår "simmarporukka" och bjuda ut henne. Jag råkar nu veta att hon inte är det minsta intresserad av honom, men inte visste jag nu riktigt hur jag skulle säga det till honom på något snällt sätt. Resultatet blev typ att jag försökte övertyga honom om att hon nog inte direkt hatar honom, men kanske ändå inte är så där väldigt ivrig att träffa honom heller.

Får se hur det där nu sen utvecklas. Och alltså seriöst, vem ringer egentligen till mig för att be om råd angående sånhänt??? Och ännu till han! Det där var bara så konstigt på något sätt...


Årets första tentresultat - 17.10.2011 16:15
----------------------------------------------------------------------
... har äntligen kommit! Och det som förstås är ännu bättre är att jag faktiskt kom igenom!!! Först var jag helt säker på att mitt nummer inte var med på listan och började redan panikera, men sedan såg jag att det fanns en liten extra lapp med de som inte hade rymmats med på föregående sida, och där var jag som tur. Med helt okej poäng dessutom. Jag hade t.o.m. fått fulla poäng från en uppgift där jag bara hade gissat svaret. :D


Slut på höstlovet - 17.10.2011 12:51
----------------------------------------------------------------------
Just nu sitter jag i skolan och borde göra någon störande uppgift om hur man refererar rätt i vetenskapliga texter. Jag orkar inte ens läsa igenom materialet, så jag tänkte bara gissa nånting och hoppas att man kan få kursen godkänd (=0,5 studiepoäng, så det är inte så farligt ;)) fast resultatet är helt åt skogen...

Det var helt otroligt skönt att ha lov, men nu borde man tydligen igen få sig själv motiverad för att göra något åt nästa kurs. Speciellt som förra tenten nu inte gick så bra (Vad fan är citalopram och hur ska jag veta vad det har för verkningsmekanism eller biverkningar om jag inte ens vet vad det är???) så skulle det ju vara helt praktiskt om jag inte skulle behöva ta hur många kurser som helst på omtagningen.

Idag ska viockså ha föräldramöte för simgruppen som jag tränar. Undrar hur det kommer att gå...? Jag är ju nog inte så där väldigt populär bland föräldrarna, men kanske det ändå är helt bra att jag går dit och visar upp mig så att de får se att jag nog inte är någon hemsk sadist och barnmisshandlare oberoende av vad de har fått höra av simmarna. Eller så bekräftar jag deras misstankar, inte vet jag ;)


Fel skämt - 14.10.2011 21:39
----------------------------------------------------------------------
Jag har helt skit fiilis just nu. Det finns en viss typ som bara alltid måste skämta om allting, och dessutom alltid lyckas skämta om just sådant som jag helst skulle vilja glömma. Oberoende om det gäller romantiska middagar, klädstorlekar eller familjevåld så råkar det alltid träffa exakt rätt. Och jag har inte ännu kommit fram till vad fan man ska göra för att inte låta sig påverkas av det.

Och imorgon är det damlunch. Jag är nästan lite orolig för hur det kommer att gå. Om jag sticker och dricker nånstans med den här fiilisen så kommer jag högst antagligen att hitta mig själv på något sjukhus i färd med att bli magpumpad. Eller död i ett dike pga alkoholförgiftning. Jag är inte ens säker på vilket som är bättre.

Dessutom måste jag vara och hålla träningar på söndagmorgon. Det kommer bara att vara så lyckat...


Ska inte bli kock - 14.10.2011 15:26
----------------------------------------------------------------------
Jag har just än en gång kommit fram till att köket så inte är min plats. Jag kan helt enkelt inte laga mat (eller baka i det här fallet, men det är nu ungefär samma sak...).

Vi har damluch imorgon och det är meningen att tvåorna ska ansvara för etkona, så jag skulle då alltså baka något sött och något salt. Det söta har jag nu lite mindre framgångsrikt försökt fixa idag. Först hade jag tänkt laga äppelpaj, men så blev det nu inte riktigt så för att jag inte hittade receptet,utan det blev mockarutor istället. Eller skulle bli åtminstone. Jag gjorde en dubbelsats för att få lite själv också, men hälften blev helt totalt misslyckade eftersom jag hade fel sorts plåt och de bara blev helt konstig form och så råkade glasyren också bli helt klumpig och rinnig. Andra plåten lyckades relativt bra, så nu har jag åtminstone 24 st rutor som är i relativt presentabelt skick. Inte ser de ju snygga ut precis, men det är väl smaken som räknas eller?

Så måste jag ännu på något sätt lyckas fixa en skink- och ost paj antingen idag på kvällen eller sen imorgon. Undrar vad det blir av det också...?

Annars så hände en helt hemsk sak idag. Det här låter kanske inte så farligt, men för mig var det det åtminstone. Jag råkade alltså smälla mitt knä i bordsbenet, och jag kände hur knäskålen rörde på sig. Som tur smällde jag det nu inte så hårt, men jag blev helt livrädd ändå. Och fast det inte ens hände något värre så tog det ändå helt jävligt sjukt och jag bara kände hur något liksom drogs ut inuti knäet. Tänk om jag nångång lyckas smälla det tillräckligt hårt (eller göra något annat) för att faktiskt få det ur led igen? Det kommer ju att ta 10 gånger mer sjukt än det gjorde tidigare eftersom jag samtidigtdrar av en muskel/sena som är inborrad i knäskålen och håller den på plats...

Men på tal om det så är jag lite orolig för att jag kanske kommer att bli ortoped. Jag har alltid varit säker på att jag åtminstone inte ska bli det eftersom det bara är helt för våldsamt och så, men nu har jag ändå lyckats bli lite besatt av tanken på det. Vi hade ett slags infotillfälle om våra fördjupade studier (= lite som en gradu), och jag kunde bara inte sluta fundera på att göra dem inom ortopedi. Jag har ingen aning om varför, men när föreläsaren berättade om kontaktuppgifter till en möjlig handledare inom det området så bara klickade det liksom om det kändes plötsligt helt rätt att ta kontakt med honom. Men vad fan? Varför skulle jag göra det om jag inte vill bli ortoped? Tyvärr brukar det ofta vara så att när jag en gång fått någon dum idé i huvudet så kan jag liksom inte släppa den. Vilket bl.a. är orsaken till att jag nu studerar på medi fast jag inte alls skulle hit egentligen...

Så lite andra problem: Är man en väldigt hemsk person om man lite råkar lämna en person liggande slocknad på badrumsgolvet och bara sticker iväg? Obs, efter att man har checkat att personen i fråga andas och ligger på sidan i en sådan ställning att han inte kan kvävas av sina egna spyor eller något... Och vad ska man göra om man i misstag råkar ha sex med två typer som bara är ens kaverin och som man inte har något som helst intresse av att bli något mera med? Och fråga inte ens hur man lyckas med det två gånger, jag har ingen aning...


Familjekris - 09.10.2011 23:09
----------------------------------------------------------------------
Jag spenderade just långt över en timme med att hänga i en källare och prata med min syster om hur otroligt dysfunktionell vår familj är, vad fan man borde göra åt det och hur det har påverkat oss. Alltså helt sjukt skönt att äntligen märka att det inte bara är mig det är något fel på och att jag faktiskt inte är ensam. Plus att det var så otroligt lättande att kunna prata om det med någon som faktiskt förstod vad man menade och på allvar kunde jämföra sina egna upplevelser med det. Om jag är tacksam mot mina föräldrar för något så är det att de kom på den underbara idén att skaffa en syster åt mig :)

Det kanske inte är så många som vet det här, men min familj är inte så där särskilt lyckad. Jag hade egentligen inte ens insett det förrän först för några år sedan, men min uppväxt har nog varit allt annat än normal. Inte förstod jag ju då att det inte var så det skulle vara, men nu senare när man har jämfört lite med vad man hört av kompisar och liknande så har jag nog kommit fram till att allt inte var riktigt bra.

Just nu är situationen bara sorglig, och jag skulle så vilja göra nånting men har ingen aning om vad. Min mamma håller på att bli helt deprimerad och visar dessutom tydliga symptom på förstadier till Alzheimers. Min pappa är en aggressiv alkoholist som håller på att falla tillbaka i sina gamla mönster av hustru- och barnmisshandel. Min syster är lika jävla "damaged" som jag. Jag tycker bara så synd om min pappas fru. Ingen borde ju behöva vara gift med en sån som han och jag tvivlar på att hon visste vad hon gav sig in på när hon sa ja. Dessutom älskar jag heltpå riktigt min bror och är helt sjukt orolig för vad det kommer att hända med honom...

Som om det där inte skulle räcka så bestämde sig min farfar tydligen för att han inte längre orkar sköta vårt lande, så nu ska det delas upp bland släktingarna. I praktiken kommer det antagligen att betyda att vi kommer att förlora stället, eftersom resten av mina idiotsläktingar tycker det är helt okej att ge en bit med bara skog åt min pappa, medan de andra får alla vettiga delar, som WC, bastu, brunn, brygga och sånt. Jag menar, hur mycket tid vill man egentligen tillbringa på ett landeställe utan de där sakerna?

Så var jag och hälsade på min famo. Hon har nu flyttats till något ålderdomshem, där hon nu sitter helt passiv, fastspänd i en rullstol och stirrar framför sig. Det som gjorde saken ännu värre var att hon idag faktiskt kände igen mig och frågade mig helt vettiga saker om hur studierna går och sånt. I nästa mening undrade hon sedan vad det blev av hennes mamma (som har varit död i typ minst 30 år...) som skulle komma och hälsa på.

Gissa om det dessutom var jag som körde efter att vi varit där, och gissa om min pappa satt bredvid och kritiserade varenda liten detalj jag gjorde. Sure, det gick inte så värst bra när jag nu inte hade kört på typ över en månad, vi har en ny bil som jag inte är van vid och jag inte ens visste exakt vart vi var på väg. Men hur som helst så blev allt bara för mycket på något sätt och jag skäms över att måsta erkänna att jag faktiskt grät. Jag lovade mig själv för över 10 år sedan att jag aldrig mera skulle gråta pga honom eller åtminstone inte låta honom se det. Jag failade idag.


Blind... - 06.10.2011 17:21
----------------------------------------------------------------------
Vad händer om man släpper lös några galna medistuderande en sen eftermiddag i ett rum med en massa ögondroppar? Svar: Man blir blind...

Just nu har jag parasympatolyter i mitt vänstra öga och parasympatomimeter i det andra och jag ser seriöst ingenting. (För dem som nu inte vet exakt vad de där ämnena gör så kan jag informera er om att jag inte ser nånting som är närmare än en meter från mitt vänstra öga och ingenting som är längre ifrån än typ 2-3 cm från mitt högra.) Plus att jag ser totalt drogad ut med en enorm pupill och en minimal.

Men roligt var det, och så värt det ;) Plus att jag lyckades se "blinda fläcken" på en kaveri och alltså då såg alla coola blodkärl och synnerven och allt. Och på det ögat som nu har en minimal pupill ser man dessutom irisen ganska bra, så alla var överens om att jag har mörkblåa ögon, vilket inte alltid har varit helt självklart.

Nu ska jag sticka iväg och dra träningar. Blir aningen intressant att ta sig dit och sedan försöka göra något vettigt när jag faktiskt inte ser nästan nånting...


Blivande soldat - 04.10.2011 16:22
----------------------------------------------------------------------
Ikväll ska jag på militärsits, så om ett par timmar ska jag då klä ut mig till soldat. Äntligen ett tema som jag faktiskt ser fram emot :) Eller vänta, vår lillajulsfest förra året diggade jag nog också, men oftast är det bara nånting trögt som man nu måste försöka göra det bästa av...

Så till något helt annat. I matbordet idag råkade jag sitta bredvid en grupp som diskuterade förnyandet av inträdesproven till medi och vad det leder till. De kom fram till att det antagligen nu kommer att komma in fler typer direkt från gymnasiet, men att det kanske inte är en så bra sak. De tyckte att man är helt för ung för att vara läkare då man är 24, och speciellt om man råkar vara en liten och klen flicka som dessutom ser ung ut för sin ålder så kan man helt enkelt inte ha någon trovärdighet som läkare. Jag vet inte om de ens märkte att jag faktiskt satt där bredvid, men lite träffad kände jag mig nog ändå...

Fast särkilt klen kanske jag inte är. Senast igår fick jag igen höra hur väldigt kvinnlig jag ser ut med enorma muskler på övre kroppen. (Obs, det var nästan ett direkt citat, jag försöker inte skryta med något...) Det kombinerat med att typerna jag tränar i simning hela tiden skämtar om att min "bodybuildarkroppsbyggnad" fick mig lite att undra hur jag egentligen ser ut. När jag ser mig själv i spegeln ser jag bara ett fläskberg som är helt för lat för att göra något åt saken. Men alltså kan faktiskt alla andra ha fel, eller är det kanske så att jag har nånslags selektivt synproblem varje gång jag ser mig själv? Eller så borde jag helt enkelt sluta hitta på bortförklaringar och göra något åt själva problemet så att jag också skulle vara nöjd med hur jag ser ut...

Men nu ska jag snart börja dra på mig camouflagekläderna som jag lånade av en simmare (som är pojke, 5 år yngre än jag och smal som än sticka) och är väldigt stolt över att faktiskt få på mig utan problem :D


Familjens svarta får - 01.10.2011 23:17
----------------------------------------------------------------------
Jag var just hos min mamma på middag. Det var helt nice, fast jag märkte att hon bara får mer och mer fördomar om saker hela tiden. Det börjar seriöst vara pinsamt att medge att man är släkt med henne.

Nåjoo, men det jag skulle skriva om var alltså min syster. Hon har studentskrivningar på måndag och verkade aningen stressad. Dessutom har hon en hel del problem med att planera vad hon ska göra när skrivningarna är över och hon borde ha nånslags framtidsplan i beredskap. Hon har ännu mindre aning om vad hon vill än vad jag hade... (Nej, otroligt nog så hör jag inte till de som vetat att de vill bli läkare sedan de var typ 2 år gamla utan gjorde bara ett spontant val nångång på tvåan i gymnasiet när man nu måste välja något.)

Jag tycker faktiskt synd om henne. Det kan inte vara lätt att försöka fundera ut vad man vill när man samtidigt tvingas höra på mammas "små vinkar" om vad som är acceptabelt. Hon är som vanligt inne på den här "Du får göra precis vad du vill bara slutresultatet blir att du gör som jag gjorde"-linjen. Jag är tyvärr allt för bekant med det där från den tiden när jag försökte välja gymnasium och helt på allvar övervägde något annat än Brändö. Och eftersom min mamma nu är som hon är så kan man ju inte förvänta sig några särskilt finkänsliga kommentarer heller. Bl.a. sa hon flera gånger nästan rakt ut att min syster helt enkelt är dum och hon aldrig kommer att bli något vettigt. Trevliga saker att höra av sin mamma eller hur?

Nog för att jag också håller helt med om att akademiska studier kanske inte är hennes grej, men jag tycker absolut inte att det är något fel med det. Tvärtom är jag nästan avundsjuk på henne. Tänk bara att faktiskt vara nöjd med någon lite mindre krävande karriär, där man dessutom får jobba med något enkelt och praktiskt och bara ha roligt. Och att dessutom vara lite mer normal så att man faktiskt klarar av att umgås med människor och bete sig normalt också. Plus att göra uppror mot mamma genom att välja något helt annat än hon hade planerat ;) Jag skulle så ha viljat göra det, men tyvärr så tror jag nog att det här var så rätt för mig som det bara kan bli.

Men whatever hon nu sen väljer så tänker jag åtminstone försöka vara på hennes sida angående alla idiotiska fördomar om "förlorare utan akademisk utbildning", som bara ligger just och just under "utlänningar" på min mammas lista på personer man inte under några som helst omständigheter ska beblanda sig med...