Augusti 2010

Lättlurad... - 31.08.2010 15:18
----------------------------------------------------------------------
Nu har jag då studerat i två dagar och det verkar ännu också nice. Dock har jag fått märka att det tydligen är tradition att lura de nya alforna så mycket som möjligt...

Vår första föreläsning inleddes med en genomgång av regler: studenterna hade tagit upp alldeles för mycket plats i matsalen så nu är tiden begränsad tillen halvtimme och precis då när alla är på föreläsning, det är förbjudet att prata i hela byggnaden för att inte störa forskarna och så fick vi en lång lista på rumnummer dit man absolut inte fick gå pga en livsfarlig virusundersökning. Att det hela var ett skämt började sakta gå upp för mig då hissarna var med på listan, men man kunde nog gå och be om inva-nycklar... Så fortsatte det med ett nivåtest där det kom upp en massa totalt obegriplig text på en OH med minimal font och helt urbleknad färg. En "luntade" och blev utslängd på ett lite hårdhänt sätt... Men efter att man fattat att det var ett skämt var det ju nog helt roligt. Det var bara inte så självklart i början då de som pratade var gravallvarliga och man dessutom fått höra att det finns en del intressanta professorer där. Fast inte var ju skämtadet över med det där heller.

På kvällen hade vi Ekan Illan Bileet, som föresten var jätteroliga, och plötsligt skulle de ha upp en rad människor på scenen. Det visade sig att en del av tvåorna hade "infiltrerat" vår årskurs och försökt spela helt absurda personligheter. Jag blev fullständigt överraskad, speciellt som jag hade talat med ungefär alla de som nu stod uppradade där och försökte hålla sig för skratt. En del hade jag till och med haft långa diskussioner med och tyckt att de var intressanta typer. Där fanns bl.a. "typen från Pudasjärvi som höll på med renskötsel" och hamnade i en riktig barfight med den "neurotiska esbobon med tvångsrörelser", urtypen av en finsk junt; borgåbon som jobbade som skogsarbetare, höll på med kampsporter varje vaken minut och dessutom gick omkring med en otroligt ful vit intersport pipo av "kortsumodell" eller musikern med klara alkohol- och pillerproblem som bara sökt till medi för att visa att han faktiskt duger till något... Måste väl medges att jag kände mig lite som en idiot när allt avslöjades och jag märkte att jag blivit totalt lurad. Så kan man ju kanske lite också undra varför jag pratat med just de allra galnaste typerna och dessutom inte ens reagerat på att det skulle vara något lurt med dem utan bara tyckt att de var annorlunda och intressanta...?

Men ja, idag var det sedan andra ordentliga studiedagen, och jag kan berätta att det inte är en bra ide att festa hela natten när man måste stiga upp kl. 6:20 för att hinna på obligatorisk föreläsning klockan 8 nästa morgon. Och så upptäckte jag att om man är "aningen påverkad" när man kommer hem på natten/morgonen så är man det med största sannolikhet också då man ska sitta på föreläsning och försöka vara uppmärksam några timmar senare. Och efter att ha suttit där ytterligare några timmar så kanske man inte heller mår så bra och dessutom har lite svårigheter med att hålla sig vaken...

Fast vi hade åtminstone en helt jättebra föreläsare. Han sa att han var 72, men om han inte skulle ha gjort det så skulle jag kanske ha gissat på 30 någo... Han pratade om hur viktigt det är att man är kritisk och engagerar sig i saker man upplever att sköts dåligt och inte bara sitter bredvid oh ser på. Själv hade han haft en karriär inom barnkirurgi, men ägnade sig nuförtiden åt skogsavverkning istället. Han sa bl.a. "mulla ei ole minkäänlaista aikomusta elää 100-vuotiaaksi, mutta toivon että vielä pari vuotta ennen kuolemaa minulla on sama raivaussaha roikkumassa kaulassa kuin parin tunnin päästä" som ett exempel på "vuosia elämään, mutta myös elämää vuosiin" som han berättade om. Det tycker jag faktiskt är ett bra sätt att definiera hälsa och något värt att sträva efter ifall jag nu nångång lyckas bli läkare.

Men nu hade jag planera att antingen gå och sova en stund eller sen bara ligga på soffan och göra absolut ingenting. Otroligt skönt efter 3 dagars konstant festande...


Studielivet börjar - 29.08.2010 22:50
----------------------------------------------------------------------
Studielivet är nice! Om det fortsätter så här så kommer jag att 6 jättekiva år framför mig :)

På lördagen hade vi då träff med Thorax, den svenskspråkiga ämnesföreningen, och det var helt jätteroligt. Vi har en jättefin klubblokal, där alla fester hålls. Det var en stor villa nånstans i ett parkområde i Mejlans utan någo grannar som blir störda oberoende av hur mycket man härjar och vilken tid på dygnet. Fast jag normalt inte är så hemskt social så lyckades jag ändå t.o.m. prata med största delen av människorna där och hade riktigtroligt också. Alla verkade väldigt öppna och toleranta och det var kanske därför det var så enkelt att komma med i gänget. Dessutom underlättade det också att ingen annan heller kände varandra från tidigare. Men det kommer att bli jättebra, där fanns en olaglig bar och allt ;)

Idag var det sen träff med den finskspråkiga ämnesföreningen LKS. Vi började dagen med en rundvandring på campusområdet i små tutorgrupper och jag kom fram till att jag kommer att vara totalt borttappad där. Fast när man sedan tänker på typer som t.ex. kom till Helsingfors från Pudasjärvi för första gången idag på morgonen så kanske man ändå kan klara av det på något sätt.

Sedan for vi till en bar någonstans i Berghäll, och jag märkte att min tutor inte heller hade en aning om hur man hittar i Helsingfors. Istället för att ta 3:ans spårvagn som gick typ utanför dörren gick vi omkring i cirklar i flera kilometrar och fick en ordentlig sightseeing bland de oändligt många thai-massage ställena och sex-shoparna. I och för sig intressant det också, och vi kom ju faktiskt fram till slut ändå. I baren var det totalt kaos med 170 nya studeranden och deras tutorersom alla pratade i munnen på varandra. Men trots allt lyckades jag ändå träffa en del typer och när baren sedan underligt tidigt började tömmas på folk så var många plötsligt väldigt angelägna om att hänga efter mig eftersom jag kunde förklara den här otroligt exotiska och svårförståeliga saken som kallas metro. ;)

I morgon börjar då skolan på allvar och jag måste försöka hitta någon "föreläsningssal 1" i Biomedicum. Men för att sammanfatta så är allt helt jättenice och jag är helt ivrig att få komma igång med både studierna och festandet på allvar. Som pricken på i har jag dessutom för en gångs skull en underbar pojkvän. Visserligen har han inte hört av sig sen vi sågs på fredagen, men jag tar ingen stress av det eftersom jag vet att han tycker om mig och inte tänker dumpa mig helt genast. Allt är typ perfekt :D


Nervöst - 28.08.2010 13:36
----------------------------------------------------------------------
Nu ska jag snart iväg på min första fest med medicinarklubben Thorax och jag måste nog medge att det är lite nervöst. Jag ska träffa alla mina kurskamrater för första gången, och man borde lyckas göra ett såpass gott förstaintryck att man klarar av att se samma typer varje dag de följande 6 åren... Och eftersom jag nu kom in på den minimala svenskspråkiga linjen så är vi bara 26 st allt som allt, så det finns inte ens så mycket urval heller. Men å andra sidan så tror jag inte att de andra heller känner varandra, så kanske det går helt okej... Eller så inte. Men hur som helst, helt trevligt att festerna (och studierna, men de verkar vara en liten bisak) äntligen börjar. Och dessutom är jag ännu också på jättebra humör :D


Allt bra igen :D - 27.08.2010 23:21
----------------------------------------------------------------------
Jag hade igen en helt otroligt bra dag! :D

Jag träffade alltså Joni igen och hängade hemma hos honom hela dagen före jag sedan tyvärr måste fara på träningar på kvällen. Egentligen gjorde vi inte så mycket, men det var helt skönt att bara vara där och träffa honom. Så hade vi också ett litet "allvarligt samtal" och redde upp vissa missförstånd med telefonkontakten. Slutsatsen blev att vi båda har en del problem med att ha seriösa förhållanden och han erkände att han bara inte klarar av att träffa någon varje dag, vilket jag helt bra kan förstå. Han förklarade också att han ofta är ganska långsam på att använda sin telefon för att han inte står ut med att ha kännykkän i fickan och därför alltid lämnar den någonstans av misstag. Han försäkrade att det absolut inte har med mig att göra utan bara är så han är. Och så länge jag vet att han inte tänker dumpa mig genast då han inte tar kontakt på några dagar så är det helt ok för mig också. Egentligen är det ganska perfekt, jag behöver ju inte heller oroa mig för att jag ska tröttna eller få panik då något blir allvarligare, vilket alltid har hänt tidigare.

Så fick jag också reda på en tråkig sak, han tänker klippa sitt ljuvliga långa hår :( Okej, jag förstår att det kanske är opraktiskt ibland och så växer det ju faktiskt tillbaka, men jag kommer ändå att sakna det. Vad är det meningen att jag sen ska hålla på och peta på? Och så blir jag dessutom ensam ansvarig för att det allt som oftast är lite besvärligt att pussas på grund av en mur av hår som försvårar saken...

Men, hår eller inte, jag har insett att jag är ganska ordentligt kär i honom. :D

Den andra saken som gjorde att allt är bra i min värld igen var att min tränare nu är tillbaka från sin senaste försvinning som räckte 2 veckor... Dessutom berättade han för första gången för mig vart han egentligen tar vägen och vad han gör när han går upp i rök. Jag vet inte om det berodde på att jag var på så jättegott humör eller vad det var, men vi hade ett ganska långt samtal om allt möjligt och i något skede började det gå in på lite allvarligare och hemligare saker. Jag kanske skippar detaljerna eftersom han poängterade att han skulle få minst 15 års fängelse om det här någonsin kom ut, men i det stora hela handlade det om att hans gamla kaverin från Sovjetunionstiden nu är nånslags stora chefer inom ryska mafian och att han jobbar för dem alltid emellanåt. Han förklarade något om ett invecklat nätverk och allt möjligt, och det var ganska sjukt egentligen att få alla rykten och antaganden bekräftade. Så sa han också nånting som ungefär innebar att han räknar mig också till en del av sitt "nätverk" och att han om några år kommer att ha en praktisk kontakt att ringa till om man råkar "ha kniv instucken i ryggen mitt i natten" för att använda hans ord. Tydligen är jag nu officiell läkare för ryska mafians Helsingforsavdelning innan jag ens har börjat studera. Fast okej, det kanske var ett skämt - åtminstone till en del. ;)

Nu sitter jag dessutom ensam hemma för att alla andra har stuckit ut och supa någonstans (Obs, jag sitter hemma och tar det lugnt medan t.o.m. min mamma är ute någonstans) och kan inte sluta le för att mitt liv plötsligt verkar nästan för bra för att vara sant. :D


Ett mirakel - 25.08.2010 14:49
----------------------------------------------------------------------
Jag fick just en textare!!! Nu är bara frågan vad jag ska göra åt saken, vara arg för att det tog typ en vecka att svara eller bara låtsas som ingenting ochh vara glad? Tror jag satsar på det senare, vad kan man annat göra när ens dag plötsligt blev helt otroligt mycket bättre av bara ett litet pip? :D


Hjärndöd dag - 24.08.2010 23:13
----------------------------------------------------------------------
Idag hade jag verkligen en dag då jag kände mig som en zombie mest hela tiden. Jag hade inte riktigt lust att göra nånting överhuvudtaget, men inte orkade jag vara stilla någon längre stund heller.

Dagen började med att jag vaknade och märkte att klockan redan var halv 12, vilket verkligen är sent för mig. Normalt brukar jag inte just kunna sova längre än till ungefär 10 oberoende av hur länge jag varit upp eller vad jag gjort kvällen innan. Men ja, idag var tydligen ett undantag. Så just som jag höll på att äta frukost så ringde det på dörren, och jag fick en liten chock när jag plötsligt kom ihåg att det skulle komma någo typer och fixa våra ventiler och avlopp och sånt idag. De måste ha haft lite roligt när jag sedan äntligen hann öppna dörren efter att febrilt försökt hitta någo kläder och slängt på mig en väldigt tunn topp utan bh under och ett par minishorts som råkade ligga på golvet... Är det patetiskt eller vadå att just och just ha sluppit upp ur sängen och inte ens orkat klä på sig när det redan gått över halva dagen...?

Sedan försökte jag fortsätta lite med att gå igenom webmaterialet till en kurs jag måste gå nu när studierna börjar, men inte blev det heller riktigt till något. Till sist måste jag helt enkelt sysselsätta mig med något, så jag städade upp lite i mitt rum, och nu kan man t.o.m. se lite av golvet där. Plötsligt ser rummet mycket större och rymligare ut, kanske jag borde fortsätta att röja lite så skulle jag kanske upptäcka att jag egentligen bor i en enorm sal eller något.

Så hann jag också vara på träningar och simma något som antagligen skulle föreställa väldigt tungt och krävande, men jag märkte det inte ens. Visst, musklerna var helt döda efteråt, men om någon skulle ha berättat för mig att jag just simmat i två timmar så skulle jag ha blivit väldigt överraskad. Det var som vanligt jätteskönt att hoppa i vattnet och tydligen fungerade det otroligt bra som tidsfördriv också.

Angående mitt nya hatförhållande med min telefon och en viss typs uppenbara oförmåga att använda "svara"-knappen på sin så har jag nu gjort mig skyldig till ännu ett stalking meddelande. Men hallå, det kan faktiskt inte ta 3 dagar att svara, så då tycker jag nästan det är berättigat att skicka ett nytt och fråga vad problemet är. Inte för att jag har fått något svar på det här heller, så det bådar ju inte gott precis... :(


Första listan - 23.08.2010 23:56
----------------------------------------------------------------------
Det här kommer att bli en lite av en lista, fast jag egentligen inte tycker om att skriva såna. Men dagens händelser passar bara så bra till det att jag inte kan låta bli.

Idag har jag...

... hittat min soulmate på en random chat. Jag öppnade bara första bästa chat för att jag ville klaga på allt och inte hade någon annan att prata med, och så råkade jag hitta en typ med ungefär samma problem och så höll vi på och konstaterade hur skit allting är och underligt nog så tror jag att båda blev åtminstone lite gladare av det.

... ätit upp ett helt kexpaket som jag hittade under min säng. Det hade gått ut för 2 år sedan och smakade ganska hemskt, men jag orkade inte gå till butiken och hur det nu kommer sig så var kylskåpet tomt igen. Men kanske jag borde städa mitt rum lite effektivare och oftare i fortsättningen?

... dragit en jävligt tung trafikmärkeskon efter mig i 1600 m i en simbassäng. Eftersom mitt knä ännu också är lite mördat tack vare min otroligt roliga lördag så tyckte tränaren att det bara var rättvist att när jag inte kunde sparka så skulle jag istället få lite extra vikt att dra. Logiskt.

... deltagit i ett konditionstest och kommit fram till att typer som är 5 år yngre än jag vinner mig hur lätt som helst, men ingen drar ändå mera punnerruksia än jag. Ändå något att vara lite stolt över och en välbehövlig påminnelse om att hur okvinnliga mina bodybuilderarmar än ser ut så är de inte totalt onödiga.

... missat bussen och sprungit genom halva stan för att hinna i tid och lyckades faktiskt.

... varit på teater och sett musikalen Wicked fast premiären är först på torsdag. Fick gratisbiljetter av en kompis vars kusin var med i föreställningen.

... åkt metro och totalt ignorerat en som flirtade väldigt uppenbart med mig. Orkade bara inte med sånt just nu.

... gått hem från metron över en kolmörk parkeringsplats och törnat ihop med ett metallstängsel för att vägen igen flyttat på sig sedan sist och man verkligen inte såg någonting.

... beställt min första kursbok till universitetet och kommit fram till att jag kommer att bli fattig på några veckor.


Missade samtal... - 22.08.2010 19:23
----------------------------------------------------------------------
...kan väl inte vara så svåra att reagera på och ringa tillbaka??? Gissa om man känner sig ännu mera som en oönskad stalker då man inte ens får något tecken på att ens samtal och meddelanden skulle ha blivit noterade. Så svårt kan det väl ändå inte vara att trycka på några knappar och antingen ringa eller texta till svar? Nu brukar jag ju själv åtminstone försöka svara så snabbt som möjligt och helst genast då jag märker att någon försökt få tag på mig. Om det förstås inte handlar om någon jag ångrar att jag gett mitt nummer åt och gör mitt bästa för att bli av med, vilket ju inte heller precis gör mig mer optimistisk till situationen... Och att ringa och fråga varför man inte får något svar är ju inte heller riktigt ett alternativ eftersom det då skulle uppstå ännu fler missade samtal och stalkerstatusen skulle bli ännu högre.

Dagens andra stora, och verkligt överraskande, händelse var att min pappa berättade att han funderar på att ge upp vår del av vårt lande. Och eftersom jag vet att han fullkomligt älskar det där stället och absolut inte skulle vilja lämna det så är jag ganska säker på att han inte ens skulle nämna något sådant om han inte verkligen tänkt igenom det och menade allvar. Visst, jag medger att man nog börjar känna sig allt mer utfryst och orättvist behandlad där, men ändå, det har ju liksom alltid funnits och jag hade på något sätt räknat med att det alltid skulle göra det också. Jag vet inte vad vi egentligen har gjort för att förtjäna att bli utfrysta på det här sättet, men det har nog blivit ganska klart att vi inte är lika mycket värda där som till exempel min kusin. Fast han verkligen gör sitt bästa för att vandalisera hela stället och inte är intresserad av något annat arbete än det som nyttar honom själv så blir han ändå behandlad som någonslags kunglighet som bara inte kan göra något fel. det senaste exemplet är min fafas (det är han som äger stället, åtminstone på pappret, och därför kan betraktas som något av en auktoritet...) reaktion på den relativt lindriga skada vårt tält led i tromben (!) på Sonisphere medan jag var ansvarig för det i jämförelse med den uppenbara brist på kommentarer då min kusin lyckats förstöra alla våra hopfällbara gårdspaviljonger genom att lämna dem ute i stormarna i flera veckor fast han hade all chans att plocka ihop dem när som helst. Så joo, vi blir väldigt orättvist behandlade där, men ändå hoppas jag innerligt att pappa nu inte skulle säga upp stället. Jag råkar faktiskt tycka om det...




Totalt misslyckad dag :( - 21.08.2010 19:59
----------------------------------------------------------------------
Idag började bra, jag vaknade i sibbo efter en lyckad "avskedskväll" eller whatever man nu sen vill kalla det och såg dessutom fram emot dejt nr. 2 på eftermiddagen. Sedan började allt gå åt skogen...

Ännu i bilen på väg hem verkade allt helt lovande och jag fick en textare som frågade om jag hade vaknat och ifall gårdagen gick bra. Jag svarade och sa att det hade varit roligt, men att jag tyvärr var lite sen och ännu måste hem via och duscha.

Som en liten parentes måste jag väl ändå nämna ännu en komisk incident i metron. Det kom en typ och satt sig mitt emot mig och började hålla värsta korsförhöret om min tro. Han började med relativt normala frågor som ifall jag tror på gud och om min familj är kristen och så. Så småningom började han ändå verka som någon värsta fanatiker och frågade saker som om jag har vigt hela mitt liv åt Jesus eller skulle kunna tänka mig att göra det, och om det kanske snart skulle ske någon sorts kristen version av de muslimska självmordsbomberna... Till all tur så kom vi då till gårdsbacka och jag behövde inte fundera ut något svar. När jag gick ut skrek han ännu efter mig något i stil med "hur täcks du gå omkring med ett kors runt halsen när du inte är beredd att stå upp för din tro?" Jag kanske borde sluta använda mitt konfirmationskors om det är så där allvarligt...?

Nåja, men alltså till dagens stora tragedi, eller åtminstone en av dem. Just då jag var färdig att sticka iväg hemifrån så fick jag en ny textare som till min stora förfäran meddelade att vår träff tyvärr måste uppskjutas för att han fått något akut program han måste sköta istället. Shit! Jag hade faktiskt sett fram emot det hela veckan, och sedan kommer det någon såndän ursäkt som låter misstänkt likt någon av de svepskäl jag själv brukar använda då jag inte orkar träffa någon. Och för att göra situationen ännu värre så har han ju inte svarat i telefonen på hela resten av dagen heller, vilket innebär att han nu har 3 missade samtal av mig och antagligen tror att jag är världens stalker.

Hur som helst så orkade jag inte bara bli inne och hänga utan tänkte att jag lika gärna kunde sticka ut och göra något. Resultatet blev att jag började gå åt något slumpmässigt håll, gick förbi en busshållplats just då en buss körde förbi och bara måste hoppa på den. På något sätt hamnade jag någonstans i Åggelby av alla ställen och fick ännu den otroligt smarta iden att gå gående hem därifrån. Inte hade jag ju något bättre att göra heller så varför inte gå på en ca 10 km promenad helt utan orsak?

Vilket för oss till dagens andra stora tragedi. I något skede började det kännas lite långt, så jag bestämde mig för att gena genom en skog/park. Så steg jag på några lösa stenar och lyckades få knä ur led. Kan dagen bli bättre; typen man vill träffa orkar inte med en och man ligger ensam någonstans i en skog med knät på fel sida av benet? Svar: jo, det kan börja regna och så ligger man där i samma situation bara att genomblöt.

Som det kanske märks i och med att jag sitter här och skriver så fick jag mig ändå hemsläpad på något sätt, och nu sitter jag då här ensam hemma istället, är allmänt deprimerad och har ett knä som svullit upp och värker konstant och ganska ordentligt. Yes...


Glädjeskrik - 20.08.2010 11:22
----------------------------------------------------------------------
Jag "flyttade" till min pappa igår på kvällen och nu på morgonen då jag steg upp och kom ut ur mitt rum så fick jag en trevlig överraskning. Vem var inte där utanför och bara väntade på att jag skulle stiga upp om inte Oliver. Fast han redan hade gått och sova då jag kom igår så märkte han tydligen att något var annorlunda då dörren till mitt rum för en gångs skull var stängd. När han såg mig så släppte han ur sig ett ordentligt glädjeskrik, vilket faktiskt kändes ganska kiva. Nog för att det han kanske mest såg fram emot var att äta upp mina ben och dra i mitt hår, men hur som helst så var det helt kiva att märka att man åtminstone har ett syskon som blir så där glad över att se en :)

Annars så har jag lite funderat över varför jag egentligen inte bor mera hos min pappa. Okej, det kanske inte alltid är så trevligt när man blir väckt före 8 på morgonen av någon överdrivet morgonpigg och envis typ som har fattat att om man hackar tillräckligt hårt och högljutt på en dörr så brukar den öppnas förr eller senare. Men å andra sidan så är det ganska praktiskt i och med att Tiina faktiskt kan laga mat och dessutom tycker om att göra det. Det har t.ex. inte hänt en enda gång här att man öppnar kylskåpsdörren och bara hittar tomma hyllor eller att man frågar vad det blir för mat och svaret är något i stil med "Det beror väl på vad du går och köper och sedan lagar"...

Men ja, idag är det i varje fall äntligen fredag, vilket betyder att veckoslutet börjar. I och för sig har det kanske inte så stor skillnad när jag ändå inte har något vettigt för mig på vardagarna, men nu finns det ju alltid saker man ser fram emot med veckosluten. Idag ska jag t.ex. på avskedsfest till Sibbo eftersom en av mina kaverin flyttar till Åbo på söndag och det ska bli roligt att träffa alla. Och så hoppas jag ju lite att jag skulle få en dejt ordnad till imorgon eller söndag och det är ungefär allt jag kunnat tänka på hela veckan... Men hej, jag har klarat mig en vecka utan att ringa och störa med fem minuters mellanrum, så då tycker jag åtminstone att det är helt ok att ringa och fråga om veckoslutsplaner. Eller så kanske han ringer mig först, får se :)


Flugor och annat trevligt - 18.08.2010 23:48
----------------------------------------------------------------------
Okej, två månaders paus och sedan två inlägg samma dag...

Först tänkte jag ge alla ett tips som förhoppningsvis gör andras kök lite fräschare än mitt. Alltså, lämna inte en tom yoghurtburk framme på diskbänken hela dagen om den ens har så mycket som en liten droppe yoghurt kvar i sig. Jag råkade ju förstås göra det idag och när jag kom hem efter några timmar så hade burkens insida bytt färg från ljusgul till svart - av flugor. Och när jag försökte slänga den i roskisen så flög förstås hela flugsvärmen upp och började surra runt mig. Mindre trevligt...

Så var jag som vanligt på träningar och fick bland annat veta att jag är totalt oallmänbildad då jag inte har koll på exakt vilka bussmodeller som kör vilka turer och missar något väldigt viktigt då jag inte kollar serienumret på varje buss jag stiger in i. Och i och med att det var sista träningen för en av mina simmarkompisar/tränare före hon skulle till Holland för ett år så måste ju alla störande pissisar hitta på något nytt att vara besatta av då hennes invecklade förhållanden med alla manliga tränare inte längre är aktuella. Så tydligen har jag nuförtiden ett allvarligt förhållande med en 15-åring och ska gifta mig med honom så snart som möjligt. Eller sen inte.

För att ännu avsluta kvällen på bästa sätt så märkte jag att jag har något underligt utslag bak på ena benet som är mystiskt likt det fästingbett min pappa hade här för en vecka sedan och som dessutom visade sig ha utvecklats till borrelios. Eftersom jag nu råkar ha en privat läkare här hemma (som visserligen bara just och just kunde slita sig från vår gamla ofungerande dator där hon försökt ladda ner samma program i 3 timmar utan att lyckas...) så bad jag henne ta en titt på det för att vara på den säkra sidan. Hon kom fram till att det nog såg ut som ett möjligt fall av borrelios, men gjorde inget desto mera åt saken. Istället tog hon fram en pinsett och började gräva omkring i såret för att försäkra sig om att där åtminstone inte fanns något levande kvar. Jag kan berätta att det inte är världens smärtfriaste procedur att ha en 50+ långsynt typ och trycka in en pinsett rakt i ett sår upprepade gånger för att "glasögonen inte är tillräckligt starka för att kunna vara säker"...


Länge sen sist - 18.08.2010 10:51
----------------------------------------------------------------------
Det är verkligen ganska länge sedan jag skrev något senast, tror att det var nångång före jag for iväg till Italien, men ska försöka bli lite aktivare igen. Orsaken till att jag inte riktigt har orkat skriva något är att medan jag var där isolerad utan internet hela juli så upptäckte jag på nytt hur mycket enklare det är att skriva i en privat dagbok där man inte behöver censurera eller tänka på hur man uttrycker sig eftersom ingen någonsin kommer att läsa det man skriver. Inte för att jag nu säkert har så många läsare här heller, men alltid är det kanske någon som är nyfiken. Men alltså, jag tänker nu inte tråka ut någon med en detaljerad beskrivning av de senaste 2 månaderna, utan jag hoppar direkt till vad som händer just nu. Och jag kan börja med en glad nyhet; jag tror (eller hoppas åtminstone) att jag har en ny pojkvän. Jag träffade honom under Sonisphere-festaren för en och en halv vecka sedan och jag tror att jag är ganska ordentligt intresserad av honom, vilket redan i sig är väldigt underligt för mig. En annan ännu underligare sak är att jag inte längre ens verkar vara intresserad av att få uppmärksamhet av någon annan. Jag har inte aktivt flirtat med någon sedan jag träffade honom och igår på simstadion var jag t.o.m. nästan otrevlig i mitt försök att få ivägen typ som började bli lite för närgången. Sen har jag bara lite små problem med att jag faktiskt inte har en aning om vad man ska göra för att lyckas med ett förhållande. Jag har faktiskt aldrig haft något som jag skulle vilja hålla vid liv någon längre tid, och därför är jag nu lite paranoid och misstänker hela tiden att jag gör något fel. Nu är det t.ex. redan flera dagar sedan vi sågs senast, och vi bestämde lite så där inofficiellt att nästa gång kanske skulle bli nångång på veckoslutet eftersom han har jobb den här veckan, men ändå är det väldigt lockande att leta fram telefonen och ringa och föreslå en snabbträff före det. Men sedan tänkte jag efter lite och kom fram till att jag själv åtminstone alltid blir störd på efterhängsna typer som inte klarar sig själva ens i några dagar, så kanske det är bättre att jag helt enkelt försöker vänta. Svårt kanske, men ändå säkert värt det om vår nästa träff blir ens hälften så bra som den förra... ;)